trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Ut med det gamla och in med mod och styrka

Ett påslakan. Ett nytt, fräscht, fint påslakan inhandlade jag igår. Att ersätta det gamla, smutsiga som fortfarande ligger i sängen. Såsom han lämnade den. Deras smutsiga påslakan lät han ligga kvar i sängen. För mig att ta hand om. Jag har inte orkat ta tag i det. Jag har varit äcklad bara av tanken på vad som utspelat sig i de där påslakanen. Så jag har skjutit bort det för stunden.

Igår köpte jag så äntligen nya. Idag ska jag åka till lägenheten och hiva ut hans nersmutsade jäkla lakan. Min pappa ska så småningom hjälpa mig sätta upp ett badrumsskåp. Han har redan hjälpt mig att sätta upp TV. Och fler saker lär det bli. Jag klarar inget sånt själv. Har aldrig behövt lära mig. För min f.d. pojkvän har alltid fixat. Det är mycket jag måste lära mig nu. Det är mycket jag måste klara. Det är mycket jag måste övervinna. Jag har inte känt mig redo. Jag känner mig fortfarande inte redo, men jag måste börja försöka. I pyttesmå steg.

Den där lägenheten. Den vill jag flytta in i. Jag vill det. Men just nu klarar jag inte att bo själv. Jag kan inte ens i tanken föreställa mig hur det skulle gå till. Jag behöver ha människor runt mig, ha min familj runt mig. Jag måste veta att det finns någon där om jag faller. För jag faller fortfarande hårt. Hårt och skoningslöst dras jag fortfarande ner i avgrundsdjupa hål där luften inte går att andas. Där mörkret förblindar mig.

I jul kommer en av mina närmaste vänner som bor utomlands hem på besök. Då ska vi sova där och utrota det onda. Men till dess vill jag bara sova hemma hos mina föräldrar. Trots helvetesångesten som omedelbart infinner sig varje gång jag är i lägenheten, ja, bara jag tänker på lägenheten, försöker jag fixa någon sak där varje helg, så att den är fin den dagen jag faktiskt flyttar in. Men just nu vågar jag inte bo där själv. Jag känner mig så ofattbart liten, men jag vågar verkligen inte. Varken modet, styrkan eller kraften finns där just nu.

Men efter jul och nyår, då ska jag banne mig våga. Det måste jag bara.