trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 35 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ett foto

Idag fyller min mamma år. För drygt två timmar sen kom vi hem från konserten och började firandet. Alla var glada. Det dök upp gäster som vi inte ens hade förväntat oss. Jag pratade med mina systrar. Vi drack cola och skojade.

Min farmor tog med sig ett fotoalbum som present till min mamma. Ett fotoalbum som hon hade fyllt med fotografier. Jag har undvikit fotografier noga. För jag vet att han kan finnas var som helst.

Jag var okej. Ångesten, om än närvarande, var inte så påträngande som vanligt. Jag bläddrade hastigt igenom albumet. Och självklart. Där sitter han. Fotot är från min systers student i juni. Då han visade upp tatueringen för sin mamma. Det var inte en närbild. Min farmor måste ha missat att han var med på kortet. Jag vill flytta blicken, jag vill bara att fotot ska försvinna, men jag kan inte slita ögonen från honom. Jag ser hur vältränad han var. Jag visste att han hade tränat mer, att det syntes, men jag reflekterade aldrig över hur stor förändringen egentligen var. Hur min person, min i vissa delar lite mjuke person, hade blivit slimmad. Deffad. Jag brukade säga att han var snygg. Att jag såg hur hårt han hade tränat. Men i ärlighetens namn hade jag aldrig riktigt reflekterat över hur otroligt vältränad han hade blivit.

Jag, å andra sidan, var kanske i mitt livs sämsta form. Stressen från praktik och uppsatsskrivande, jobbsökande och så ett skov i min tarmsjukdom på det, gjorde att jag helt hade tappat det. Träning var inte i fokus och hade inte varit det på länge. Inte sedan långt före han säger sig ha tappat gnistan. Jag vet att det kanske inte hade spelat någon roll om jag tränat som besatt och varit vältränad som aldrig förr. Men jag tror ändå att det hade påverkat. Jag tror verkligen det. Fan vad jag förbannar mig själv just nu. Fan, fan, fan. Jag kan inte hjälpa det. Jag mår illa när jag tänker på allt jag kunde ha gjort om jag bara hade vetat hur han kände.

Jag vet att jag hade kunnat göra många saker som kunde ha gjort skillnad. Som kunde ha fått honom att fortsätta känna det där extra för mig. Jag vet det. Men nu är det över. Och jag fick inte chans att göra ett enda dugg. För han sa att han älskade mig mer än någonsin. Och jag trodde honom. Jag var övertygad om att han älskade mig villkorslöst.

Jag klarar inte det här. Jag behöver honom. Jag vill inte leva mitt liv utan honom. Och jag förstår fortfarande ingenting. Accepterar fortfarande ingenting. Vad är det för fel på mig?

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Det är inget fel på dig. Det är svårt att acceptera. Jag har själv varit i en liknande situation, där allt raserades på en sekund och jag hade inte en chans att göra något åt det. Tiden, det gör sitt, men att den läker alla sår är en lögn. Idag lever jag med det, det har gjort mig starkare och svagare på samma gång. Det är tungt att ha blivit så djupt sviken och sårad, men jag vet idag att det inte var mitt fel och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Det var hans val helt enkelt och jag är glad att leva det liv jag gör nu, utan honom. Jag är ledsen att det faktum att han sårade mig påverkar huruvida jag litar på folk idag och inte. Kämpa på, det blir bättre. Vill han en dag ha dig tillbaka, kommer du troligtvis inte vilja ha honom även om det känns så nu.

    2013-12-04 | 23:52:58
  • A säger:

    Du kommer fixa det här! Du skriver fantastiskt, om något förjävligt. Ingen stress, det får ta sin tid. Ta dig tid. Du kommer fixa det, jag vet det. Stor kram till dig<3

    2013-12-05 | 00:41:29
  • Michelle säger:

    Jag tänker börja med att säga, att inget är fel på dig. Du har inte gjort något fel och för guds skull snälla sluta klanka ner på dig själv vad du kunde gjort bättre och inte. För det är precis så han vill att du ska känna. Hur sjukt är inte det? Att något som han har gjort har plötsligt blivit ditt fel. Jag har varit med om en hel del hemska saker, därav med killar. Jag vet hur det är när man klankar ner på sig själv och går igenom hundratrals gånger, vad kunde jag gjort bättre?

    Killar som till och med har sagt vad jag KUNDE gjort bättre. Hur illa är inte det? Jag blev ju helt ställd, det tog mig månader att sluta att tycka vilken hemsk människa jag var som inte brydde mig tillräckligt. Att jag var värd det som hände. När jag gjorde allting för dem. Precis som du gjorde för honom. Jag känner inte dig, men av det jag läser får man en blick över hur mycket du gjorde för den här killen, han var ditt kött och blod. Och ärligt talat, du kunde inte gjort något bättre. Det gör dig bara ännu värre att låta dig tro det. Det får dig att tro att allting är ditt fel. Men om du kollar i ett realistisk sammanhang? Hur i helvete kan det vara ditt fel att han hamnar i armarna på en annan tjej bakom din rygg? När du hade fullt upp med att GÖRA allt för honom. Du gjorde till och med så mycket att du inte hann med att bry dig tillräckligt om dig själv. Du blev en person med honom. Det var antingen "VI" för dig, eller "HAN". För alla dehär matlådorna du gjorde, alla middagar du förberedde, gulliga notisar och pushande att han skulle satsa på sin familj mera. Det gjorde du för HONOM inte för dig. I ett visst sammanhang, okej. Då gjorde du det för en liten del av dig också. Eftersom han är en del av dig och du ville att han skulle må bra.

    Men hur underbar är han om han kunde göra de mest lägsta och grymmaste han någonsin kunde göra mot dig? Han lät dig leva i dröm av förhoppningar och ett liv tillsammans med honom. När han redan visste vid sidan om, att det var inte det han ville längre. Han lät dig tro att allting var ditt fel. Han kunde inte ens vara en man nog att säga och tala upp, hur det låg till. Han var FEG. Och valde den lätta vägen att tro att allting är ditt fel. Och rymma ifrån allting. Börja om från början.

    Jag är så arg att jag skakar när jag skriver hur man kan behandla en person så mycket illa. Att man kan tillåta en så nära till en låta sig avsky livet och inte vilja gå upp på morgonen. Det finns inte i mina ögon.

    Du har så mycket att leva för. Du har en underbar familj som älskar dig, dina kompisar gör allt för dig, och du har ett jobb i grund och botten. Jag vet att killar och The One, har en majoritet av livet. Men tänk såhär. Du fyller 26 år om jag inte minns fel. Du har hela livet framför dig. Du har mer än 3 dubbla livet att bli lycklig med någon annan. Som behandlar dig så som du är värd att bli behandlad.

    Jag tror du behöver ett rejält Wake Up Call. Det säger jag inte för att vara elak. Det säger jag, för att det var precis det jag fick. Min kompis gick bort den perioden när jag var ledsen över min kille. Jag hade slutat leva den dagen han försvann, kände ingen matlust, ingen livsglädje precis som du känner nu. Men när jag fick reda på det, då vaknade jag. Då insåg jag att jag hade slutat leva och låtit någon annan ta över mitt liv så jag hade missat allting omkring mig. Jag kunde inte vara glad när min syster fyllde år, när jag tog studenten, när hela min släkt var samlad. Jag var som ett tomt skal. Jag fanns, men ingenting inuti mig fanns kvar. Och bara för den här killen.

    Det jag vill ha sagt med det är. Sluta inte leva. Livet är inte över. Det finns så mycket som livet har att erbjuda. Missa inte chansen att vara med dina kompisar och familj, innan det är försent. Jag vill inte skrämma dig, bara ge dig en verklighetsblick att olyckor händer, åldern. Vi finns inte för alltid. Gäller det inte att göra det bästa av saken?

    Och jag tror verkligen på dig. För känner så mycket igen mig. Jag har aldrig tillåtit mig att älska en person så mycket, sin andra halva vill säga.. så jag kan inte sätta mig in hundra procent i vad du går igenom. Men jag vet att när jag fick reda på att min kompis gick bort, då kommer allting om hur mycket jag missat med honom och hur jag kunde stoppa det. Hur jag kunde funnits där för honom, för mina kompisar, för min familj istället för att låta dem lyssna på en kille som inte ens värd tårarna.

    Han är inte värd dina tårar. Och jag hoppas att han en dag inser vilket stort misstag han gjort och då menar jag inte att du ska förlåta honom. Men jag vill att han ska känna vad han har utsatt dig för och se hur bra du mår utan honom.

    Visa det för dig själv. Visa vilken bra människa du är. Och mår du dåligt, tillåt dig en dag till det. Men inte varje dag. Var arg istället för ledsen. Tänk inte tillbaka på de lyckliga med honom. För det lyckliga är dåtid och han har bevisat hur dåligt han kan behandla den han har älskat i hela världen.

    Jag säger såhär, du är värd så mycket bättre.
    Det finns någon där ute för dig, men du kommer aldrig träffa honom om du inte börjar leva. Missa inte ditt liv när han har fått rymma undan så lätt och leva sitt. Visa att du är så jävla bra! Du är det. Annars skulle jag aldrig lagt ner den här tiden, klockan halv 5 på morgonen och skriva ett pepp-talk.

    Men jag tror på dig, alla i din omkrets tror på dig.
    det gäller bara att du ska börja tro på dig själv också.

    Jag tycker du är otroligt stark och du har kommit en bit på vägen. Men låt dig inte plågas att det ska ta en sådan lång tid. Bli lycklig när du har saker att vara lycklig över.

    Det finns 5 olika stadier av sorg.

    - Förnekelse.
    - Ilska.
    - Köpslående
    -Depression
    - Accepterande.

    Alla är jobbiga på olika sätt, men jag lovar.
    När du bockar av steg för steg.
    Kommer du komma ut starkare än någonsin, självständigt, på egna ben för första gången i hela ditt liv. Och den känslan kommer att fylla dig av hopp och glädje igen.

    Ta hand om dig.

    2013-12-05 | 04:56:13
  • mli säger:

    Frågan är, om han skulle komma tillbaka. Om en vecka, en månad eller ett år... Skulle du ha tagit tillbaka honom?
    Vill du ha en person som avsiktligt har ljugit för dig? Bedragit och på sätt & vis utnyttjat dig?

    Du förtjänade ett bättre avslut än det han gav dig. Han var mer eller mindre skyldig dig en förklaring varför han efter 9 år bröt upp. Men inte ens det kunde han ge dig. Vill du verkligen ha en sådan man? En sådan pappa till dina barn?

    Nä ärligt talat, det finns BÄTTRE killar där ute. Killar som står rakryggade och inte hittar på lögner. kram!!!

    2013-12-05 | 10:04:10
  • maja säger:

    nej stopp här nu.

    michelle här ovanför har redan uttryckt det så himla väl. men. nu är du faktiskt ute på glid.

    de här tankarna om att du hade kunnat förhindra allt om du bara ___. om du bara tränat mer. etc. de är bullshit. nu låter jag hård. men det är egentligen du som är för hård mot dig själv. du vet att det är HAN som förstört, gjort fel. sluta se din egen bild i något av det som skett.

    att han var vältränad har ingenting med något att göra. att du inte var det är inte alls länkat till vad han valde att göra. det är inte öht i närheten av att vara relevant. kärlek är kärlek. inte bmi, muskler, fett, kilon. inte yta.

    han har gjort det här mot dig. HAN har drabbat ditt liv med det här. DU har inte gjort det här mot dig. lägg ansvaret där det hör hemma.

    allt du tänker om dig själv; jag borde ha tränat... jag borde ha styrt upp vestibuliten.. etc. ersätt dem med verklighetsbaserade anklaganden. av vad jag läst är du både smart logisk och vettig. ta fram den sidan i dig nu. ANKLAGA HONOM. för att HAN var otrogen, för att HAN slängde dig ifrån sig som en smutsig handduk, för att HAN sov med henne i din säng. precis allt fel och dåligt ligger hos honom. allt.

    den dagen du känner det inom dig och börjar bli arg istället för att tråna tillbaka (obs vill inte låta hård men är likadan själv så jag vet hur det funkar) eller anklaga dig själv eller hitta på alternativa saker du hade kunnat göra annorlunda – när du börjar känna ett sting av ren jävla ilska när du hör hans namn – har du börjat gå i rätt riktning. du måste dit. ja du älskar honom nu. acceptera att du älskar honom som han VAR. det kan ingen ta ifrån dig. men den har är nu. älskar du honom? älskar du någon som ligger med en främmande tjej i dina lakan? älskar du någon som får dig att överväga att ta livet av dig? är inte det snarare likhetstecken med en person man vill hålla sig långt, långt borta från?
    det gör ont men folk förändras. det är bisarrt. men det händer. det svåraste är att acceptera det.

    var inte förlåtande mot honom. var inte självbeskyllande. landa i dig själv utan honom, bli arg, jävligt arg. låt sen ilskan bli din styrka och triumf som gör att du reser dig igen. det tar tid men du kommer dit. på vägen fastnar man lätt på dåliga destruktiva sidospår. det här är ett sådant. det här inlägget är ett sådant.

    du hade inte kunnat förhindra det här. ansvaret ligger inte hos dig eller hos din kropp och dess form eller något annat. ansvaret ligger hos honom och i hans vidriga handlingar.

    ta in detta: han. är. inte. värd. dig.

    2013-12-05 | 12:00:02
  • Elsa säger:

    Jag går också igenom ett uppbrott nu, och fy fan vad svårt det är. Så jävla ledsen är jag för att han inte ville kämpa, för att han själv bestämde att det vi hade inte funkade, för att han säger "jag älskar dig och jag vill men jag kan inte", för att han även om han påstår att "hon inte har något med det här att göra" så har hon uppenbarligen det. För alla tunga stunder vi tog oss igenom som nu verkar meningslösa, för alla himla fina ögonblick som nu är befläckade, för allt det som jag och han och vi hade tänkt skulle hända, allt det som fucking inte blev och aldrig kommer bli.

    Det gör så ont när jag tänker på att vi inte finns längre. Att min viktigaste person inte är min och jag är inte heller hans. Då får jag vara min egen viktigaste person. Och det är kanske läskigast av allt. Allt jag vill är att ringa honom och bli tröstad. Jag var hos psykologen imorse och hen sa att jag måste respektera min sorg. Att det kommer ta tid. Och jag tror att både du och jag kommer klara oss igenom detta.

    Men jag har ett litet tips till dig! Det är en ganska naiv grej kanske, och jag vet inte om det kommer hjälpa. Men jag har börjat bära med mig en, två pocketböcker i väskan (obs hyfsat lättlästa om ofarliga saker, alltså ej om lycklig kärlek, viktigt viktigt). För när jag blir själv och ångestmonstret kommer krypande och alla "tänk om jag gjorde såhär eller såhär istället" snurrar i huvudet, då tar jag upp en bok och rymmer. Rymmer till en annan verklighet och det är lite som att sätta den här sugiga på paus. Så jäkla skönt. Sen kan man ju diskutera huruvida man kanske inte ska "skjuta på problemen" blah blah blah men va fan. Nej. Man måste få andas.

    Du kommer klara dig. Jag kommer klara mig. Till slut. Och kom ihåg; allt han har gjort och sagt under de här månaderna säger inget om dig eller om ditt värde, det säger bara allt om honom.

    2013-12-05 | 12:29:38
  • Anonym säger:

    Jag vet av egen erfarenhet att det gör ont att inse sanningen. Att blunda för sanningen skadar en bara mer. Inse sanningen att han förändrats. Han må har varit en underbar pojkvän då, men inse att han förändrats. Skada inte dig själv, genom att vänta och hoppas att han kommer tillbaka. Du kommee bara skada dig mer o mer med tiden om dina förhoppningar inte går i uppfyllelse. Försök kom över honom. låt ditt mål vara att du ska komma över honom. Slösa inte din tid på att hoppas på er igen. Då kommer du bara stå och stampa på samma plats, kanske i månader eller år. Utsätt inte dig själv för det. Ha som mål att bli mer självständig. Ha som mål att du ska kunna vara lycklig utan honom.

    Människor kan förändras. Jag minns hur ont det gjorde när min dåtida pojkvän sa att han inte längre känner som han förr känt för mig. Han fortsatte säga att det var "då" han kände så och att jag inte ska hänga upp mig på det utan gå vidare och släppa taget. Så Allt han "då" vi var förälskade sa och gjorde betydde inget längre.

    Tyvärr så finns det ingen garanti i kärlek. Häng inte upp dig på honom. Såra inte dig själv mer.

    2013-12-05 | 14:39:44
  • Michael säger:

    Så många kloka inlägg här! Jag håller med om att du inte gjort något fel. Inget alls! Det ligger så nära till hands att anklaga sig själv och känna otillräcklighet. När jag läser dina blogginlägg önskar jag ibland att jag hade en magisk formell som i ett svep tog bort allt det som gör ont i dig. All kraft till dig. Kram

    2013-12-05 | 14:40:00
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Helene säger:

    Hittade din blogg för några dagar sedan. Du skriver verkligen väldigt väl om den sorg och ångest du känner. Den kryper in på skinnet på en och jag förstår de känslor du bär.

    Jag kommer att fortsätta att läsa din blogg, varje inlägg, för att se den förändring som oumbärligt kommer att komma. Vet du varför jag vet det?
    För vi människor har alltid tagit oss igenom kriser och trauman, det är en inneboende kraft vi har som, som förbinder alla människor över hela världen.

    Din relation med din största (och första) kärlek har tagit slut. Helt utan din vilja. Du hade inga som helst tankar på att detta skulle komma. Han gav dig mer kärlek än någonsin dessa sista månader av ert liv tillsammans. Ni planerade att gifta er för gudskull! Du hann inte förbereda dig, inga uppslitande bråk, inga tankar på att vilja flytta eller plugga på andra sidan jorden. Inga förberedande tankar!

    Det är inte konstigt att din kropp och hjärna mår på detta sätt. Det du blev utsatt för är väldigt traumatiskt. Skulle du kunna vila i det en stund istället för att detta skuldbeläggande av dig själv?


    Han var förmodligen förberedd. Han öppnade upp sig och där fanns någon som tog emot. Han var nog rädd, han ville nog, han trodde säkert på att ex. bröllopsplaneringen skulle ta hand om känslan han bar. Istället för att sätta sig ner med dig och be om att få trycka på pausknappen, så tryckte han på fastforward, rakt in i katastrofen. Den känslomässiga omognaden får han stå för.

    Jag har också lidit av vestibulit, det var en tid i mitt liv, där kraven var höga och killarna värdelösa.
    Det jag gjorde var att jag tog ett år för mig själv. Ingen relation och inget "mys". Det tog lång tid innan lusten pockade på, men när den sällsynt gjorde det, då tog jag själv hand om den och lärde mig. Sen den tiden har jag inte lidit alls. Men jag har valt med omsorg.

    Jag tror att vestibulit är ett tecken för oss tjejer att ta det lugnt. Att lyssna inåt på kroppen när den försöker berätta något för oss. När vi inte lyssnar så tar den till detta knep. Vad var det du inte lyssnade på? Kan det varit något i denna relation som skavde? Som du igentligen vet om, men inte tar till dig.

    Jag vet att du kommer att ta dig ur detta, du kommer att komma ut starkare på andra sidan. Du kommer att uppleva saker som du aldrig hade upplevt om du varit kvar i relationen. Du kommer att tänka tillbaka på allt som varit men inte må dåligt över det. För livet kommer att fört dig till bättre platser än du någonsin kan tänka dig.

    En stor styrkekram från en kvinna som känner med dig, förstår dig och tror på dig.
    Helene




    2013-12-05 | 14:48:18
  • Josefin säger:

    Goa fina Du..... Läs och ta in alla underbara inlägg du får från människor som skriver så klokt. Kan bara hålla med Er!!

    2013-12-05 | 16:02:15
  • E säger:

    Har varit där. Då dagarna var ett enda mörker som kändes som flera år för att de inte gick att sova bort. Trodde aldrig att det skulle sluta kännas. Trodde aldrig aldrig aldrig att det skulle gå över. Trodde aldrig att jag skull våga bli kär igen. Trodde att han förstört mig för all framtid. I dag är jag kär i någon annan, någon bättre, och han känns inte mer. Inte ett endaste dugg. Även om det känns omöjligt nu så kommer det att gå över. Du kommer överleva det här helvetet och sedan leva mer än någonsin. Du är starkare än vad du tror. Jag lovar.

    2013-12-05 | 16:07:24
Kommentera inlägget här: