trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Vestibulit. Jag vet att jag inte är ensam om att kämpa just den kampen. Jag vet att det finns hjälp att få. Jag har fått spänningsövningar att göra. Jag ska göra dem flera gånger om dagen. Det borde inte vara ett särskilt tungt åliggande. Men det har satt sig en spärr i huvudet.

 

Varför ska jag göra de där övningarna? För att kunna ha sex normalt. För att kunna njuta antar jag. Det finns inte en sekund av den tid jag försöker lägga på de där övningarna som jag inte tänker på honom. Först på att vara med honom. Sen kommer paniken in. Alltid. Det överväldigande illamåendet över vad han har gjort, över vad han gör i detta nu, med henne. För varje dag som går förstör han ytterligare en bit av det som en gång utgjorde oss.

 

Och jag känner mig på något idiotiskt sätt stressad. Måste få bort det onda. Måste kunna göra samma sak som han gör med henne så att vi hamnar på samma nivå. Så att jag har upplevt samma saker som han. Så att vi kan hitta tillbaka utan att jag ska behöva vara så här äcklad.

 

Men jag kan inte ens föreställa mig själv vara med någon annan. Det finns inte. Blir livrädd. Blir illamående. Och känslan av att inte duga, av att aldrig någonsin kunna duga, invaderar varenda litet utrymme av min hjärna. Jag duger inte och kommer aldrig att göra. Varken utseende-, personlighets- eller erfarenhetsmässigt. Jag gav allt jag hade till honom och det dög inte. Inte på långa vägar.

 

Det har kommit till en punkt där jag känner mig äcklad av mig själv. Kommer inte över känslan av absolut otillräcklighet. Tittar på min kropp och känner mig tusentals mil ifrån den sjuttonåring som en gång stod framför spegeln och gjorde sig i ordning för att träffa honom.

 

Jag var osäker redan då. Men jag kunde ändå se mig själv som en sensuell varelse. Som någon en annan människa skulle kunna tända på. Som någon en annan människa skulle kunna älska.

 

Den kropp, den person jag nu ser framför mig i spegeln gör mig närmast äcklad. Äcklad och panikslagen över att det är så här jag har kommit att bli, och nu står jag ensam i den kroppen. 

 

Jag funderade en del kring mitt utseende förut. När han fortfarande var hos mig. Jag kom ofta fram till att jag var så tacksam för att jag redan hade honom. För jag skulle aldrig kunna tända någon från början igen. Jag var så tacksam för att han redan älskade mig. Accepterade mig och var attraherad av mig trots mina brister.

 

I den världen kunde jag också leva med att inte se ut som jag ville, i den världen kunde jag vara nöjd över att bara vara mig själv.

 

Nu är allt det borta. Kvar finns bara ett ensamt jag. Ett ensamt jag som inte räcker. Som inte duger. Som aldrig kan bli den sjuttonåring igen som en gång lyckades få någon att älska henne. Jag kan aldrig bli den tjejen igen.

 

Jag vill inte ha någon annan än honom. Någonsin. Kan inte ens se mig själv hålla en annan mans hand. Trots att han lever med henne och håller hennes hand utan en tanke på mig. Jag vill bara ha honom.