trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 57

Kategori: Allmänt

Tacksam
Jag har mycket att vara tacksam över. Det har jag verkligen. Men det är lätt att glömma bort när det som betyder överlägset mest rycks bort.
 
Jag fick säkert femton fina julklappar. Jag äger i alla fall några procent i en superfin lägenhet som mina föräldrar på något sätt sett till att jag kan ha kvar. Även om jag alltid har varit tvungen att hålla i pengarna har jag haft allt jag behöver. Dessutom har jag ofta fått vara med på en kant på min familjs ibland extravaganta aktiviteter. Jag har det bra. Jag vet det.
 
Jag har också en stor fin familj. Systrar, föräldrar, farföräldrar, farbror, fastrar, morbror och kusiner. Innan jag träffade honom var den familjen mitt allt. Min kusin i USA var en av mina allra bästa vänner, min faster i Canada min idol, mina föräldrar min enda trygghet, min farmor och farfar mina ögonstenar. Efter att jag hade träffat honom var de fortfarande betydelsefulla, men inte alls på samma sätt. För inget var längre riktigt roligt utan honom. Inget. I nio års tid. Jag försökte göra roliga saker utan honom. Ville inte ha den där känslan av att något alltid saknades när han inte var där, men jag fick inte bort den. Det gick inte. Att gå hem från tunnelbanan med hans hand i min var alltid bättre och roligare än bion jag några timmar tidigare upplevt med någon annan än honom. Det var bara så. Men jag vet att jag ska vara oerhört tacksam över att jag har en så fin och bra familj. Och jag är det också.
 
Jag har verkligen så mycket att vara tacksam över. Jag önskar att jag kunde ta vara på den tacksamheten. Låta den uppfylla min kropp. Men den gör inte det. Inuti mig ekar det bara av ihålig saknad och sorg. Jag börjar verkligen bli urless på att känna så.

Kommentarer

  • kerstin säger:

    Som de så klokt sa i morse på tv..man får må dåligt och tycka synd om sig själv ett tag sen måste man spotta i nävarna och ta tag i problemen. Man är själv herre över sitt liv och klarar man inte av de själv så har man inte rätt verktyg och då är det ens plikt att se till så att man får det...! Tiden är inne för det nu fina du..ring ett samtal och lämna det gamla tankarna..nu måste du arbeta med att hitta nya möjligheter för det gamla funkar ju uppenbarligen inte för dig ,så en ny metod behöver införskaffas. lycka till

    2013-12-26 | 12:53:06
  • Ebba säger:

    Jag tror mycket på tankens kraft. Jag har läst din blogg och minns den förtvivlan jag själv kände när jag blev dumpad på ett liknande sätt som du. Jag minns ältandet, tårarna, paniken. Men jag undrar ändå om du inte gräver din egen grav med den här bloggen? Att den sänker dig istället för att ta dig upp? Jag minns att jag också skrev och tror på ordens helande kraft. Men kanske kanske är det så att det här inlägget borde ha avslutats med att du var tacksam istället för att du ekar tom... Avsluta meningen med något positivt för att sas tvinga in sig själv i det positiva? Jag vet att det inte är lätt, det går förmodligen inte ens att göra rätt... Jag hoppas bara att du finner ett sätt som fungerar för dig innan hela du har slukats av ett svart håll... Du ska vara stolt över den du är! Ingen är så bra på att vara du som just du :)

    2013-12-26 | 12:55:22
  • malin säger:

    Det är så aldeles lätt för människor som inte sitter i din sitts att säga "nu är det dags att spotta i nävarna" för det är inte riktigt så enkelt. Jag känner din ångest djupt in i hjärtat, jag vet. Även fast hopplösheten känns så fruktansvärt personlig "ingen har någonsin kännt som jag, ingen kan älska någon som jag älskar honom och därför inte heller känna den hopplösheten som jag känner" så tror jag att vi alla varit där. Och vi känner oss så jävla ensamma i vår sorg, för vi är ensamma i just det. Jag har precis avslutat min relation, och min sorg förtär mig inifrån och ut. Finns ingen glädje och inget skratt.. Jag vill älta och jag ger mig rätten att älta. Jag vet att dagen kommer då jag blir kär på nytt men det känns så avlägset. Jag vill vara med honom här och nu, inte vara olycklig utan sömn och mat. Det får ta den tid det tar men jag säger som Michaela Forni att jag hade hellre brytit alla ben i min kropp än att vara med om detta. Men vi är starka och vi klarar detta med tid. Längre tid för vissa. Men säg inte åt oss att spotta i nävarna för är man inte just där själv så förstår man inte. Tiden läker alla sår och när de är läkta har känslan av detta helvete suddats ut och då är det lätt att ge rådet "ryck upp dig".

    2013-12-27 | 01:01:34
  • Erika säger:

    Vet du vad, du får sätta det åt sidan för en d, för nu. Det är okej för du är sårad och måste ta dig upp ur det här och sedan kan du komma tillbaka och vara starkare än någonsin. Ingen ska kräva att det ska ske nu det måste får ha sin gång och ta tid.

    Du behöver läka innan du kan finnas där för andra. Vi som finns här för dig nu vi känner oss på ett eller annat sätt starka så vi orkar och klarar det. Men man måste komma dit själv först innan man kan finnas för andra.

    Du behöver stöd av andra som är starka just nu.

    2013-12-28 | 11:34:37
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
Kommentera inlägget här: