trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 58

Kategori: Allmänt

En känslomässig knut
Är på jobbet. Ingen i min grupp är här just nu. Det är tyst och ödsligt. Jag har jättemycket att göra. En stor rapport ska färdigställas. Men jag sitter bara och gråter. Får inte stopp på tårarna. Vet inte ens varför jag berättar det här. Jag vet att jag redan har skrivit en miljon inlägg av den här sorten. Vad leder det till? Att jag manifesterar dels hur djävulskt dåligt jag mår, dels min oförmåga att rycka mig i kragen och ta tag i mig själv. Det kanske är som någon skrev, att jag gräver min egen grav med den här bloggen. Men vad ska jag göra? Hur lite jag än skriver om alla dessa tårar, om all panik, så sitter jag likt förbannat här gråtandes som ett barn med en obefintlig livsglädje och en ångest som gör att det stockar sig i halsen och som hindrar mina andetag från att gå ner i lungorna.
 
Jag kan inte förstå att han är borta. Folk runtomkring mig glömmer också bort det och refererar hela tiden till "ni" och "er" när de pratar med mig. Det har alltid varit vi. Och ja, jag har haft snart fyra månader på mig att förstå att det inte längre är så, men jag gör inte det. Jag förstår inte att han tillhör ett annat "vi" nu. Jag förstår att man kan känna passion och lust för en annan människa, oavsett hur ens livssituation ser ut, men jag förstår inte hur han har kunnat bli kär i henne, börjat älska henne, samtidigt som vi hade det vi hade. Samtidigt som vi levde i symbios, tätt omslingrade både kroppsligt och själsligt. Jag säger inte att det var ett sunt sätt att leva, men jag förstår inte hur han så lätt har kunnat slå sig ur den känslomässiga knuten som vi för länge sedan slagit på varandra. Knuten som vi sedan ägnat flera år till att dra hårdare och hårdare. Hur har han kunnat lossa sin knut så till den grad att alla hans känslomässiga band till mig utraderades på loppet av några veckor? Utan att jag märkte något alls? Och varför? Den frågan gnager i mig mer än något annat just nu. Varför har det blivit just så här? Att han och jag, det som var vi, försvann och var borta på en sekund. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.
 
Jag är ensam kvar. Men fortfarande bär jag min sida av knuten. Och jag känner mig totalt oförmögen att ens börja pilla upp den. Trådarna är så hårt dragna, så oerhört intrasslade i varandra, att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag vet inte ens om jag vill börja.

Kommentarer

  • ML säger:

    Kanske har du ett svar på "varför" om du läser igenom det du nu har skrivit. Om knuten.

    Svar: Ja. Så är det kanske. Bara det att jag var den enda av oss två som försökte lossa, som försökte bli mer självständig och inte så beroende. Aldrig han. Han valde alltid bara att vara med mig. Med min familj. Och slutar man älska någon för att man känner sig för hårt bunden - försöker man inte slå sig fri först då? Inte cementera relationen än hårdare i marken som han gjorde med tatueringar, giftermål och lägenhet. Men du har nog rätt. Jag har också kommit fram till den slutsatsen, att det inte var bra med en sån knut. Men jag är säker på att det hade gått att fixa om han också ansträngt sig. Men det valde han att inte göra. Han valde att ersätta mig istället.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 14:37:35
  • Amanda säger:

    Det är svårt att veta vad man ska skriva, inget kan ju göra det bättre eller lättare.
    Jag har aldrig upplevt något liknande som du nu går igenom så jag har inga konkreta peppande råd att ge dig, men när jag gick igenom något jobbigt för ett par år sedan fick jag säga till mig själv att det är okej att må dåligt, det är okej att befinna sig på botten ett tag. Efter ett tag sa jag dock till mig själv att acceptera läget. Det låter ju absurt, hur ska man kunna acceptera något så svårt, men det gick efter ett tag. Läget ser ut som det gör, det går inte att ändra på så då får man helt enkelt göra det bästa av situationen även om man kanske inte vill acceptera.

    På ett sätt tror jag att du och jag är lite lika, även om jag inte känner dig. Du verkar tänka väldigt mycket. Det gör jag med. Jag funderar, analyserar, ältar tänker "tänk OM" och "tänk OM inte" hela tiden och det är fruktansvärt svårt att låta bli att göra så, även om det i slutändan kanske skadar än själv. Jag fick säga till mig själv att det inte hjälper hur mycket jag än tänker och vänder och vrider. Situationen ser ut som den gör även om den suger.

    Så, lägg bort ansvaret från dig själv. Det han har gjort är oförlåtligt och det borde aldrig ha fått hända. Men det har hänt, och det går inte att ändra. Sluta tänka "tänk OM jag gjort si eller så" för det är INTE hos dig grunden till detta ligger!

    Du kommer klara det här. Även om det kan kännas kolsvart just nu. En dag kommer det kännas lite bättre. <3


    Svar: Du har rätt. Jag är säker på att du har rätt. Att man kanske bara måste bestämma sig. Men det är som att något griper tag i mig och gör att oavsett hur mycket jag har bestämt mig så är jag bara ledsen. Hela tiden. Ledsen och panikslagen. Jag förstår inte hur jag ska kunna bestämma mig för att sluta vara det. Och du har rätt i att jag också tänker extremt mycket, överanalyserar, tänker "om" hela tiden. Har alltid gjort så det är inget nytt. Men nu håller det på att äta upp mig. Jag inser det. Men jag får inte stopp på tankarna. I alla fall tack för din kommentar. Och som sagt, du har nog rätt.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 15:32:36
  • A säger:

    En dag när du är redo så kommer knuten sakta lösas upp. Jag vet att du inte tror det för det gjorde inte jag men det kommer...
    Jag lovar!
    Stor kram till dig från mig och emaila gärna om du vill

    Svar: Tack. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 15:49:57
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Lisen säger:

    Jag föreslår, om du inte redan gjort det, att du genast tar kontakt med en läkare som kan ordinera en lämplig antidepressiv medicin, insomningsmedicin samt kurator eller psykoterapeut.
    Styrkekramar!

    Svar: Ja, jag vet. Jag vill bara så gärna slippa. För jag har blivit ganska bra på att låtsas. Kanske jag kan låtsas lite till och så en dag känns det bättre. Kan det inte vara så?
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 15:51:44
  • hanna säger:

    känner bara att jag vill hoppa av skolan, åka upp till stockholm och bli anställd som din handhållare, så att du aldrig behöver vara ensam. tusen kramar <3

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 15:56:52
    Bloggadress: http://destinylane.blogg.se/
  • G säger:

    Hej anonym!

    Jag har läst igenom hela din blogg, men har inte kommenterat då jag inte är helt säker på ifall jag "känner" personen som du pratar om eller inte. Jag känner med dig, jag kan känna med din sorg och jag är oerhört ledsen för din skull. Och jag borde kanske inte ens skriva det här eftersom jag inte vill strö salt i såren, men kan inte låta bli eftersom det verkar finnas så många upptagna män som bedrar sina flickvänner utan att ens blinka.

    Hur som haver, jag jobbar inom samma yrke som du, dock inom polisen. För ungefär ett år sedan kom jag i kontakt med en kille (lockigt hår) på mitt jobb som jag fattade tycke för (jag var singel på den tiden). Killen verkade fatta tycke för mig också, varpå han började skriva långa meddelanden via polisens interna mail-system till mig. Han var flörtig i tonen och jag måste erkänna att jag blev smickrad. Så jag frågade honom ifall han var singel. Han svarade att han var det, så vi fortsatte mailväxlingen. Vid någon tillfälle träffades vi i samband med jobb men ingenting förutom oskyldigt flörtande hände - han frågade dock ifall jag ville träffas och luncha någon gång och jag minns att jag lite skämtsamt svarade att det var för tidigt än (jag ville skynda långsamt). Vid ett tillfälle kort därefter berättade jag för min närmaste kollega om att jag hade träffat en kille inom jobbet och att han var väldigt flörtig. Hen fick veta killens namn och berättade då att killen som jag hade fattat tycke för redan levde ihop med någon sedan 7-8 år tillbaka. Hen visste detta eftersom de hade jobbat ihop under en period sedan tidigare. Så, jag ställde en fråga till killen i ett meddelande men kände att jag fick ett undflyende svar och avslutade denna oskyldiga flört rätt så abrupt - jag hörde aldrig mer av mig till honom och jag slutade svara på de mail som han skickade därefter. Dessa avtog till slut och han slutade höra av sig. Och jag glömde bort honom. Tills jag började läsa din blogg...

    Jag vet fortfarande inte med all säkerhet ifall det rör sig om samma person, men något säger mig att det mycket väl kan vara möjligt. Så, varför berättar jag detta för dig om jag inte vill strö salt i såren? För att jag hoppas att fler kvinnor ska våga säga nej till upptagna män, eftersom det inte tjänar någonting till att bilda en kärleksrelation med någon som går in i relationen genom att vara otrogen.

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska hitta hem. Och att du ska vara lycklig - ensam och stark i dig själv eller med någon annan som faktiskt förtjänar din kärlek.

    /G

    Svar: Jag kan inte tro att det är han. Kan inte alls tro det. För drygt ett år sen frågade han om vi skulle förlova oss. Det kan inte vara han. Även om jag inser att mycket av det jag trodde var givna inte alls var det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 16:07:32
  • Anne säger:

    Tro aldrig att det var något fel på dig, tro aldrig att det var något fel i ert förhållande. Låt ALDRIG någon säga till dig att du gjorde något fel i förhållandet, och att han lämnade just därför. Felet ligger i HANS hjärna, ingen annanstans. Ibland kan det slå slint i skallen, och det är ingens fel. Hans skalle slog slint, han svängde in på en annan väg. Det finns INGET du hade kunnat göra annorlunda.

    Ni levde i nästan 10 år, tätt sammanbundna. Hade ni inte en helt underbar tid? Jo, det hade ni. Att det slutade som det slutade, hade inget att göra med ert val att låta er gå hän och våga satsa och vara nära varandra. Under dessa år har Ni själva vetat bäst hur Ni ville ha det, och att ni har vågat satsa på det har gett er 9 lyckliga år. Ni vågade kasta er ut och visa all kärlek ni hade till varandra. Ni hade 9 fantastiska år där ni VÅGADE satsa och älska fullt ut, det är något väldigt fint som Du inte ska låta någon få dig att tvivla på om det var rätt eller fel. För ett 9-årigt lyckligt förhållande är något som många aldrig får uppleva, men skulle döda för att få.

    Men nu är det en ny tid. Men jag tycker aldrig att du ska ångra att du vågade, för det gjorde att du fick 9 av dina bästa år i livet, även om det slutade med en del smärta. Livet fungerar ju så, det ska vara balans. Nu väntar en period av sorg och bitterhet, för att sedan vända till att du återigen får känna total lycka. Och du kommer åter igen hitta en trygg plats i livet.

    Och tänk på att de som har åsikter kring hur man lever sitt liv är oftast de som själva är helt vilse i livet och inte finner lyckan.. Så de är inte några vidare bra förebilder. Fortsätt lita på ditt inre.

    Svar: Tack Anne.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 16:23:40
  • Clara säger:

    Man har sett alla kärleksfilmer och läst alla sorgliga citat och under hela mitt liv har jag nästan väntat på att bli dumpad, bara för att få vara sådär vackert hjärtekrossad som de är på TV. Men när jag väl blev dumpad var det inget annat än skitigt och så in i helvete smärtsamt och det är exakt därför såna människor som du behövs.
    Du som inte klär in allt i vackra ord utan bara skriver exakt hur det är. Du som efter fyra månader fortfarande knappt orkar igenom dagen och berättar det också. Du slutar inte bara prata om det efter någon månad och får alla att tro att allt är bra. Som alla har gjort hela mitt liv.
    I mitt fall har det gått åtta månader och jag drömmer om honom nästan varje natt. Jag trodde så länge att det var fel på mig. Alla andra går ju vidare så fort, varför gör det fortfarande ont i mig varenda dag efter all den här tiden?
    Vi behöver någon som berättar om hur jävla helvetes jobbigt det är att bli lämnad. För vissa är fina historier den bästa medicinen, det inger hopp och gör att man lättare kan fokusera på framtiden istället för det jobbiga som pågår nu. Men för mig (och säkert många andra) hjälper det att veta att andra känner också såhär. Att man faktiskt inte var överkänslig när man satt och grät på toaletten istället för att brainstorma idéer med klasskompisarna. Att killen faktiskt var en idiot när han efter en vecka sa med trött röst att "nu måste du faktiskt sluta älta det här". Att det är naturligt att må såhär.
    Jag menar inte att man blir gladare av att du mår så himla dåligt, men det är skönt med någon som är ärlig och öppen med hur det faktiskt känns. Det lär ta tid, men jag hoppas att du någon gång mår bättre. Att du någon gång kommer att läsa astrot i tidningen och totalt missa att läsa hans tecken och känna triumfen i bröstet när du kommer på det 10 minuter senare.

    Svar: Jag hoppas också det Clara. Dessutom hoppas jag att du mår bättre snart också. Det finns så mycket att hoppas på märker jag. Önskar att det bli så också.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 17:11:55
  • A. säger:

    Det tar tid, men du kämpar på så bra. Tänk att du redan är på dag 58. Det är så starkt jobbat.
    Vill inte verka för nyfiken, men jag undrar bara om han har svarat på det där mejlet du skickade till honom? Eller om han överhuvud taget skrivit eller ringt dig? Du behöver såklart inte svara om det känns jobbigt.
    Ännu en gång, du är så grym och jag önskar att fler i din sits hade din styrka. kram

    Svar: Nej. Han har inte svarat. Precis som han inte har svarat på det meddelande en vän till mig skickade precis i början, eller de meddelanden som mina systrar har skickat, eller det meddelande från min faster där hon bad honom att åtminstone bete sig värdigt angående lägenheten. Han har raderat mig. Hans mamma påstår att det är för att han respekterar min önskan om att han inte skulle höra av sig. Vilket jag bad honom om i oktober när han skickade meddelande efter meddelande om pengar och saker han skulle ha. Jag bröt ihop och det slutade hos psykakuten varje gång. Det använder han nu som ursäkt för att inte höra av sig, inte förklara, inte bry sig. Jag borde bli arg när jag skriver det här, men jag blir bara ledsen.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 17:52:21
  • k säger:

    G; nej det är verkligen inte kvinnans ansvar att säga nej till upptagna män. Det är upptagna mäns ansvar att reda ut sina relationer och se till att göra slut eller få ok från sin partner innan de flörtar med andra.
    Till dig som skriver bloggen; hang in there. Det kommer ordna sig. Har du flyttat till lägenheten än?

    Svar: Sov där i natt första gången. Med en vän. Efter nyår är tanken att jag måste flytta dit själv. Det är tanken.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 17:59:46
  • G säger:

    Till K,

    Självklart bär en flörtande/otrogen man ett ansvar gentemot sin partner. Min avsikt var inte att underminera detta. Tvärtom - ett förhållande fordrar trohet under förutsättning att ingenting annat har överenskommits mellan parterna i relationen. Men, en kvinna som får reda på att en man är upptagen (redan har en relation) har ett ansvar likaså. Att inte involvera sig något mer. Det är min åsikt i frågan. Alla andra får dock tycka och anse vad de vill.

    2013-12-27 | 19:05:18
  • k säger:

    G; ja, man får ju tycka vad man vill om den saken, men den som har betett sig som en idiot här är ju klart exet och ingen annan.

    Till bloggskriverskan; skönt. Steg för steg återerövrar du livet tror jag. Jag tror på dig. Tänk på vad du åstadkommit hittills i livet. Så tänkte jag när jag var i en liknande sits. Fan vad bra du är.

    2013-12-27 | 19:11:48
  • Anonym säger:

    Jag har läst din blogg ett bra tag nu eftersom jag känner igen i mig i varje inlägg. Min pojkvän gjorde också slut med mig samtidigt som en närstående dog, han lämnade mig när jag behövde honom som mest. Efter det har inget blivit bättre, det känns som att allt jag kommer nära dör, går sönder eller försvinner. Det är dock inget som du känner men jag förstår din enorma saknad. Jag saknar min pojkvän varje dag, jag var lycklig i hans närvaro. Men samtidigt hatar jag honom eftersom han halvt gick bakom min rygg under förhållandet och för att han lämna mig när jag behövde honom som mest. Kalla mig självisk, men jag klarar mig knappt utan honom. Mitt bästa tips är att göra sakerna du redan gör men inte riktigt orkar - äta, sova, jobba, träffa vänner, träna osv. Det är jättebra! Men du kan inte må så här under en längre tid, du kanske borde prata med en psykolog som kan hjälpa dig reda ut allt? Släppa taget? Må bra igen.

    Jag har en själv en blogg, dock är den privat men mina nära får läsa den. Jag förstår vad du menar med att det känns dumt att skriva samma sak varje gång, jag känner också så ibland. Du måste komma ihåg att den här bloggen är till för dig, ingen annan. Det här är ingen underhållningsblogg - det är din blogg. Du skriver framförallt för dig själv, ingen annan. Skulle någon annan, som mig t.ex. känna igen mig, då är det en sak men huvudsaken är att du skriver för dig själv. Jag tycker att du aldrig ska vara "rädd" för att skriva av dig, även om det är samma sak om och om igen. Du måste göra det som känns bäst, och känns det bäst att skriva av dig då ska du göra det och skita i om dina läsare tycker att det blir tjatigt.

    2013-12-27 | 19:16:20
  • ML säger:

    När jag var riktigt ung var jag tillsammans med en kille i fem år. Fem år då han knöt mig allt hårdare till sig på olika vis, bla genom att hota med att ta livet av sig varje gång jag ville göra slut. Under dessa helvetesår (för det var vad det var frågan om) gick jag med på att flytta ihop, förlova oss, planerade att flytta till ett annat universitet i den stad han flyttade till (jag övertalade honom). Varför gjorde jag detta? Ung, oerfaren, rädd, konflikträdd och i något slags konstig föreställning att det var så här en relation skulle vara, det var ju vad han sa. Och jag hade inget annat att jämföra med.

    När han väl flyttat till den andra staden, lyckades jag tillslut få ett slut på helvetet. Delvis för att jag började prata med en kompis om hur jag hade det och förstod på hennes reaktioner att mitt förhållande var osunt. Men också genom att mina föräldrar var de som gjorde slut åt mig via telefon. Jag ville inte bli övertalad ännu en gång, inte höra han hot om självmord ännu en gång. Jag pratade aldrig mer med honom. Men, jag kan tänka mig att hans version av det hela var nog helt annorlunda än min.

    Min man och jag har varit gifta i över 25 år. Om det är något som präglat vår relation så är det "if you love somebody, set them free". Vi har haft våra ups and downs, men har alltid varit så trygga som man kan vara i att det är vi som gäller. Och att jag skriver "så trygga man kan vara" är för att om det är något jag lärt mig av livet, så är det att vi alla är människor, ibland händer något som man aldrig hade kunnat förvänta sig. I ditt fall var det din sambo som valde att avsluta er relation på ett mycket fult sätt, men... Det hade faktiskt kunnat ha varit du som var den som blev hals över huvudet förälskad i någon annan. Är det något du funderat över?

    Svar: Nej. Det har jag inte. För jag tror inte att man kan bli hals över huvud förälskad i någon om man älskar någon annan över allt annat. Han hade redan vandrat iväg från mig, det måste han ha gjort, och det som gör mig ondast är att han inte lät mig veta det. Han övertygade mig istället om motsatsen. Och jag är säker på att jag lät honom vara precis så fri som han ville. Jag uppmuntrade honom att följa sina drömmar och var villig att offra nästan vad som helst för oss.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-27 | 21:40:08
  • M säger:

    “Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”

    2013-12-27 | 23:51:10
  • S säger:

    På tal om anspelningen här ovanför från ML.

    If you love somebody - set them free

    Vad är det stolle som myntat det uttrycket förresten?
    Antagligen som egocentrerad ha-galen man som inte kunde binda upp sig med endast en kvinna.

    If you love somebody - don't cheat on her

    Borde det heta. Man inleder inte nya relationer medan man har en partner. Herre jävla Gud, spelar absolut ingen roll hur ofri man än känner sig. Det är grundläggande fakta.

    2013-12-28 | 00:59:46
  • ML säger:

    Det är just det som är grejen, åtminstone för oss, att vi har gett varandra friheten att vara den vi är och utvecklas till den vi vill bli, aldrig för en sekund har det handlat om otrohet. Jag tror inte på sk fria förhållanden. Ett missbrukat förtroende är nog spiken i kistan för de flesta förhållanden. Så det var inget sådant jag anspelade på.

    2013-12-28 | 09:05:17
  • Erika säger:

    Den här knuten är inte hårt åtdragen den är bara lite klurig att få upp men du har redan börjat i den värsta änden även om det inte känns så.

    Klart du skriver och tänker såhär även om det känns som samma. Fyra månader är bra och det går framåt men det har inte gått så lång tid än och du känner fortfarande för honom.

    Du får känna så du har alltid rätt till dina egna känslor. Du får vara ledsen och det gör ont. Men som jag skrivit tidigare du gör framsteg det gör du. Men det är okej att känna som du gör nu.

    2013-12-28 | 11:45:09
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Malin säger:

    Den här kommentaren hör inte till just detta inlägg. Men jag vill säga att jag är helt säker på att exets "kyla" är allt annat än det. Snarare ett sätt att överleva. Han går också igenom en oerhört jobbig tid, var så säker. Ni har ett långt förflutet ihop och inte heller han kan studsa ur det som om inget hänt. Den nya tjejen är säkert ett verktyg för att ta sig ur något han varit för feg för att ta sig ur "utan anledning". Hans irrationella beteende är säkerligen en effekt av att han har dåligt samvete. Tro inte att han bara kastar bort ert förflutna. Inget tyder på det. Han är bara oerhört feg.

    2014-01-01 | 12:21:40
Kommentera inlägget här: