Nedan är mailet jag skickade på julafton. Förbannar mig själv. Förstår inte hur jag tänkte. Jag vill ha den jävla människan tillbaka och jag skickar mail som andas bitterhet och svaghet. Fan för mig.

 

Imorse smög mamma ner och la ett paket i min strumpa. Din strumpa och ditt paket saknas i år. Precis som din kropp saknas bredvid mig i sängen. Precis som din hand saknas i min. Precis som din röst saknas i min närhet. Precis som hela du saknas mig. Varje sekund, varje minut.

 

Du har krossat mig med dina handlingar. Krossat mig sönder och samman genom att lura mig att tro att du älskade mig mer än någonsin, genom att cementera vår relation så djupt i grunden som jag aldrig trodde var möjligt, genom att måla upp vår framtid i detalj och säga att du längtade dit, för att sen på några dagar kasta bort mig som en bit betydelselöst skräp. Som något som aldrig betytt något alls för dig. Du har stampat på mig, förnedrat mig och puttat mig så djupt ner i ett hål att jag inte lyckas ta mig upp igen.

 

Jag försöker. Jag gör allt som jag borde. Jobbar, även om det är svårt när paniken gör det omöjligt att andas, när tårarna grumlar synen. Jag försöker. Men du har förstört något grundläggande inuti mig. Du har förstört det så till den grad att jag inte ser hur jag någonsin ska kunna bli hel igen. Ser inte hur mina sår någonsin ska kunna läka.

 

Jag kan inte förstå varför du har gjort som du har gjort. Jag kan bara inte förstå. Det kommer jag aldrig att göra. Jag kan inte förstå hur du kan leva med henne. Hur du kan leva med den kvinna du bedrog mig med. Den kvinna du har krossat mig med. För jag är i spillror. Månader har gått. Men jag är fortfarande utspridd över golvet i de spillror som du lämnade efter dig. Som du lämnade efter dig utan minsta tillstymmelse till att vilja göra rätt, till att försöka hedra det som en gång var oss.

 

In i det sista fortsatte du att ljuga för mig. In i det sista förstörde du mina minnen. Jag kan inte vila tanken någonstans. Varenda minne jag har från de här nio åren är förgiftat av det du har gjort. Det finns inget fint, inget speciellt, inget vackert kvar av vår kärlekshistoria. Det har du sett till. 

 

Du jobbade över varje dag i nästan två veckor. Jag var orolig. Gjorde matlådor. Masserade dig. Försökte ta hand om dig. Och samtidigt bedrog du mig med henne. Skickade sms på nätterna efter att du hållit mig i din famn. Skickade låtar som en gång varit våra till henne. Skickade bilder som jag tagit av dig i New York till henne. Hur är det ens möjligt? Hur har du kunnat göra så utan att bli äcklad och förfärad över dina egna handlingar? Hur har du kunnat stå ut med att ha gjort det du har gjort?

 

Du lurade mig. Du såg till att jag var övertygad om din kärlek. Jag la mitt liv i dina händer. Jag trodde att du hade gjort detsamma. Jag trodde att det var du och jag mot världen. Jag trodde att du låtit mig komma in i ditt hjärta, in i din själ och att du blottat allt. Jag trodde att jag visste dina innersta känslor. Precis såsom du visste mina. Även när det har varit dåligt mellan oss har jag varit ärlig. Jag har berättat hur jag har känt. Jag har låtit dig komma in. Varför kunde du inte göra detsamma för mig? Varför var du tvungen att lura mig, förråda mig, ljuga för mig, bedra mig och sen dessutom inkräkta på det som en gång varit vårt. I det som fortfarande var vårt lät du den kvinna du bedragit mig med, den kvinna du vet finns i alla mina mardrömmar, komma in och förstöra. Förstöra mina minnen. Det som jag trodde var våra minnen. Det är så vedervärdigt gjort och du kan inte förstå smärtan det har orsakat i mig. Du kan inte förstå hur fruktansvärt ont det gör. Du fixade fint i lägenheten med mina saker innan hon skulle komma. Du gav henne nyckel dit. Du lagade mat av saker jag hade köpt till oss. Du lämnade era lakan i sängen för mig att ta hand om. Hur har du kunnat bli den här personen? Vad har hänt med den riktige X?

 

Du ansträngde dig så hårt för att jag inte skulle få vara med i ditt nya liv. I ditt nya liv i polisen. Jag ville så gärna bara få komma in. Se den X du hade blivit. Älska den X du hade blivit. Men du lät mig inte. Och jag vet inte varför. Men förstår nu att det tog dig längre ifrån mig. Tills en dag då du var så långt borta att det som en gång var du och jag inte var viktigt längre. Inte var viktigt att kämpa för längre. 

 

Jag hade kämpat mig blodig för dig. Jag hade kämpat in i det sista för dig. Men du övertygade mig om att jag inte behövde kämpa. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än någonsin. Du övertygade mig om att du skulle finnas hos mig för alltid. Varför? Varför gjorde du det? Varför lät du mig leva i den illusionen? Varför lät du mig bygga upp hela mitt liv kring något som bara var en illusion? Kring något som du bara gick och väntade på att få krossa. 

 

Du har krossat mig. Och jag lyckas inte skrapa ihop bitarna igen. Det är för mycket som har gått sönder. Du tog med dig för mycket när du lämnade mig. Jag hade gett dig allt. Hela mig. Och du utnyttjade det för att krossa mig fullständigt sönder och samman. 

 

Du säger att du ändå inte älskade mig. Du gjorde en tatuering med mitt födelsedatum. Du insisterade på att vi skulle köpa ringar. Du insisterade på att vi skulle köpa en lägenhet. Du inredde den med iver. Du sa om och om igen att du älskade mig. Om och om igen sa du det. Om allt bara var lögn, varför gjorde du det? Varför?

 

Jag får inga svar. Jag får bara höra av din mamma att allt inte är så svartvitt. Jag kan inte ens ha en riktig kontakt med henne längre. Så nu har du äntligen fått som du vill. Jag klarar inte längre att vända mig till henne med mina förtvivlade tankar.  Den sista länken till mig är bruten. Du har äntligen gjort dig av med allt som är kopplat till mig. Det är som att vi inte längre någonsin har funnits.

 

Jag älskar dig. Jag tror att jag alltid kommer att älska dig. Jag får inte bort det hur mycket jag än försöker. Samtidigt som jag slutade betyda något alls för dig lät du mig göra dig till mitt allt. Och du visste det. Du visste det hela tiden. Men du sa inget förrän du hade någon att ersätta mig med. Det är så ofattbart lågt och vedervärdigt gjort. Och för varje sekund du lever med henne krossar du en liten bit till av mig. Befäster ditt svek ytterligare.

 

Jag ska försöka leva vidare. Jag är skyldig min familj det. Men varje dag är en kamp. En kamp för överlevnad. Där har du placerat mig. Längst ner i ett hål i marken slagen i tusentals spillror. Och du lever vidare ditt liv som om inget har hänt. Förstår du hur sjukt det är? Förstår du ens själv hur du kan vända blad som ingenting och aldrig se tillbaka? Jag önskar att jag hade dina skygglappar. Jag önskar att jag hade din förmåga att stänga av. Stänga av allt som en gång betydde mer än något annat för dig. Men jag kan inte. Jag är inte som du. Jag gör misstag men jag står för dem. Jag ber om ursäkt och försöker ställa allt tillrätta. Jag är ärlig med allt jag känner, både det bra och det dåliga. Och jag älskar med allt jag har. Med allt jag har älskar jag. Jag älskar fortfarande dig. Det finns inte utrymme för något annat i min kropp. Och jag förbannar den kärleken. Jag förbannar att jag lät dig komma så nära, att jag lät mig själv ge precis allt till dig. För det betyder att jag nu sitter handfallen. Utan varken vilja eller förmåga att släppa taget. Jag gav hela mig till dig. Och jag förmår inte ta tillbaka det. Jag förmår inte ta tillbaka en gnutta.

 

Jag ska försöka överleva en stund till. Försöka låtsas en stund till. Jag är inte en sån som ger upp. Det trodde jag inte i alla fall. Men det du har gjort mot mig gör ondare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det gör så ont att det känns som att jag fysiskt ska gå sönder här och nu. Den smärtan har du skapat. Det var så du valde att avsluta oss. Det som en gång i tiden var världens finaste kärlekshistoria är nu inget mer än ett smutsigt djupt infekterat sår i mitt hjärta.

 

Kan du förstå att du blivit en sån man som ljuger och bedrar? Utan att ens be om ursäkt eller visa ånger. Du drog dig aldrig undan. Du övertygade mig om att du älskade mig mer än nånsin. Du hade sex med mig dagen innan du åkte hem till henne för att ha sex. Efter att du, vad jag förmodar, redan hade kysst henne, tagit på henne, kanske redan varit med henne på stationen, utomhus, i vår bil, Gud vet var. Du valde ändå att ha sex med mig den där söndagen. Fyra dagar innan allt var slut. När du redan planerat att åka hem till henne dagen efter. Förstår du själv hur äckligt det är? Förstår du hur det känns för mig? Förstår du att du har blivit en man som är kapabel till såna handlingar? Varför gjorde du det? Jag kan inte för mitt liv förstå det. Inte för mitt liv kan jag förstå. Och framförallt förstår jag inte hur du kan se henne och dig själv i ögonen varje morgon och veta vad du har gjort mot mig. Vi var oskiljaktiga i nästan nio år. Jag förstår verkligen inte att du hade det här inom dig.

 

Jag har inga fina ord att avsluta med den här gången. Ja, jag älskar dig. Det får jag leva med. Men det finns inte längre något fint att säga om oss. Du har med dina handlingar lyckats radera allt det fina. Allt det som en gång var det finaste i hela världen. Det är borta.

 

Förstår inte hur ångesten inte kan äta upp dig. Förstår faktiskt inte hur du kan leva vidare med henne som om ingenting hänt. Förstår inte vem du är längre. Men det kan inte vara den man du vill vara. Det kan bara inte vara det.