Jag borde sova, men tankarna snurrar
Kategori: Allmänt
Ett simpelt tack räcker inte
Jag gick nyss upp för att kissa. Min pappa satt vid köksbordet. Klockan är tolv på natten. Jag såg honom gå och lägga sig för en dryg timme sen men nu säger han att han är tvungen att jobba. Det är konstigt. Och direkt blir jag orolig. Vad är det som tynger min pappa så att han måste gå upp mitt i natten för att ta fram datorn?
Pappa har inte kunnat vara där för mig på samma sätt som mamma har. Han är inte bra på känslor. Han har alltid tyckt att man ska rycka upp sig. Bita ihop. Det har han hela mitt liv försökt att lära mig. När det här hände visste han inte hur han skulle bete sig. För i allt annat som har varit det minsta svårt i mitt liv, har jag bitit ihop så som pappa har lärt mig.
Men den här gången. Den här gången har jag inte klarat det. Jag har inte ens varit nära. Kollapsen har varit så fruktansvärt djup och förödelsen så total att det inte fanns minsta chans att jag skulle kunna bita ihop.
Min pappa har under den här tiden varit så frustrerad. Så arg. Så förbannad över vad jag tvingats genomlida. Rädd också kanske för vad som skulle hända med mig. Han har varit den som burit min ilska när jag inte kunnat, han har burit allas ilska. Pappa har skickat sms till honom. Sms om hur vedervärdigt han har betett sig. I desperation till och med hotat att förstöra hans karriär genom att sprida ut sanningen om vad han har gjort på hans jobb. Jag bröt ihop totalt när jag såg sms:et. För givetvis skickade han det till mig för att berätta hur elak min pappa var. Jag är säker på att han visste att jag skulle se till att det inte hände igen. För han visste att jag inte ville att någon skulle säga ett ont ord till honom. Han visste att jag älskade honom för mycket för det.
Min pappa har alltid gjort allt för mig. Men i det här har han famlat i mörkret. Inte vetat hur eller vad han ska göra. Men nu. Nu inser jag att han har gjort allt han har kunnat. Han har fixat fram pengar gud vet varifrån för att kunna köpa lägenheten. Han har skjutsat runt mig till alla möjliga ställen. Suttit med hos psykiatrikern, pratat om hur han känner, trots att det är det sista stället man någonsin skulle finna min pappa.
Trots att han ofta har famlat. Trots att han gjorde mig helt förkrossad när han skickade det där sms:et. Trots att jag ofta inte håller med om hans metoder. Trots det vet jag att han har gjort allt han har kunnat och mer därtill. Och han har gjort det för min skull.
Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda varken min mamma, min pappa eller mina syskon för den här tiden. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda någon av dem som har varit där otaliga timmar i telefon, lyssnat på mig upprepa samma saker om och om igen.
Ett tack känns inte tillräckligt. Men just nu är det allt jag har att ge. Ett simpelt tack.
Har nu grävt fram mina gamla sömntabletter, de jag köpte i New York i somras. Jag vet att jag inte ska använda dem. Läkaren har sagt det till mig. Men jag måste. Jag måste sova. Och tårjävlarna slutar inte rinna. Blir så trött på mig själv.
