trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Jag vill bara försvinna

Kategori: Allmänt

Precis innan jag släckte lampan låg jag och skrev en text om ett skiftat fokus. Om att jag skulle börja träna. Om att jag skulle försöka bli den finaste och bästa jag kan kunde bli. 
 
Nu, fyra timmar senare, ligger jag här igen. Jag har blundat. Legat i alla riktningar en kropp kan böjas. Tagit fram mobilen och skrivit ett mail. Blundat igen. Försökt placera bra tankar i huvudet. Försökt fokusera. 
 
Klockan är fem. Jag har ännu inte sovit en sekund. Huvudvärken bultar envist, svetten klibbar på varenda millimeter av min kropp och nederlaget är ett faktum. Det som jag trodde skulle bli en bra natt. Det som jag skulle trodde bli natten innan den morgon jag la upp en text om att försöka bli mitt bästa jag. En text som skrek framsteg. Den natten ligger jag här. I värre ångestplågor än någonsin. 
 
I mitt huvud ser jag honom framför mig. Jag skriker desperat till honom: "Hur kunde du göra så här? Hur kunde du inleda en relation med henne samtidigt som du visste att jag hade lagt mitt liv i dina händer? Hur kunde du krossa mig så här fullständigt sönder och samman? Hur kan du leva med dig själv? Vem har du egentligen blivit?" Han tittar på mig med en blick jag inte känner igen,  med ögon som jag inte längre kan se rakt in, och säger med låg stämma: "Jag bara älskar henne. Det finns inga andra svar. Du betyder ingenting för mig. Om du bara kunde fatta det nån gång."
 
Om och om igen. Om och om igen spelas detta upp i mitt huvud. Till slut inser jag att jag inte längre känner personen framför mig. Min person är borta. 
 
Jag vill inte leva mer. Jag vill inte leva mer i det här helvetet. Snälla bara låt mig försvinna. Jag orkar inte mer.

Kommentarer

  • A säger:

    Jo, man orkar. Man gör det på något konstigt vis.
    Jag vet att alla sa till mig när jag mådde som sämst Att det kommer att kännas bättre. Det trodde ju inte jag på alls. Men en sak är klar. De hade rätt. Jag mår bättre. Det KOMMER du också att göra!
    Stor kram

    2013-12-15 | 08:15:43
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • kerstin säger:

    Tänk positivt! Det är du värd. Du är värd att leva! Det blir bättre,små små steg,ett i taget åsså ett bakåt nångång emellanåt och så framåt igen. Små små steg, ett i taget.=)

    2013-12-15 | 09:16:37
  • Johanna säger:

    Följ planen! Var den bästa och finaste människa du kan vara, fokusera på dig. Gör det även om den här natten sög. Gör det för att ge allt det som gör ont i ditt liv en smäll på käften. Det behöver inte bli extremt, en promenad eller kort löptur kanske räcker till i början men så länge du ger din kropp lite träning kommer du känna dig starkare och eftersom endorfiner är något som du verkligen skulle behöva just nu! Sedan när du blivit starkare så att kroppen klarar mer kan du något testa på volleybollen igen!
    Jag förstår att du är arg, ledsen och desperat. Men för din egen skull, försök flytta lite av din fokus till ditt eget välmående.

    2013-12-15 | 09:28:28
  • Sarah säger:

    Jag tycker absolut att du ska vara den bästa och finaste personen du kan vara, för din egen skull! Angående träning tror jag att det kan hjälpa dig. Jag har själv mina problem som gärna äter upp mig inifrån, men jag får ut all ilska och sorg genom min träning. Kroppen reagerar så positivt på det, och endorfinkickarna är fantastiska. Dessutom, ju mer du sysselsätter dig, desto mindre tid har du att tänka på honom.

    2013-12-15 | 10:57:51
  • Michael säger:

    Det gäller att kunna se skillnaden på att inte vilja leva mer och att inte vilja leva med smärtan. Det är två olika saker fina du. Kram

    2013-12-15 | 11:15:55
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • D säger:

    För ungefär sex år sedan blev min kompis storasyster hux flux lämnad av sin pojkvän. Killen hon flyttat ihop med, planerat barn med och gett sitt allt till. En dag var det bara slut (han hade träffat en ny) och hon, precis som du, förstod inte varför. Jag skriver inte det här för att förminska din sorg, utan för att berätta att hon idag mår bra. Trots att hon gick ner sig helt. Hon sov inte, åt inte och skrev brev till honom som hon aldrig vågade skicka. Men tiden gick och idag är hon förlovad, har två barn och mår bättre än någonsin. Hoppas att det kan ge dig en liten strimma av hopp i alla fall.

    2013-12-15 | 13:18:50
  • Cecilia säger:

    Kram, fina du. Det kommer att bli bättre. Det tar tid, men det blir bättre. Jag önskar att du ger dig själv möjligheten att låta det bli bättre.

    När jag har varit ledsen och arg har det hjälpt mig att gå på box-klasser på Friskis & svettis. Egentligen inte främst för träningens skull utan för att slå på något. Man får liksom ur sig sorgen på något sätt... På sikt kanske det är något att prova?
    Stor kram

    Svar: Tack för tipset. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-15 | 13:37:33
  • Johanna säger:

    Det kommer bli bra, det blir bättre. Blev själv lämnad av mannen i mitt liv (trodde jag). Han träffade en ny, jag var helt knäckt.. Det tog mig 2 år att komma över sorgen, för oftast är det inte bara sorgen efter honom, utan sorgen efter sin framtid som man hade planerat. Man känner sig lurad. Men det blir bättre, jag lovar! Idag är det 5 år sen det tog slut. Jag mår bra, jag har inte träffat nån ny ännu, men jag dejtar en fin kille, och det kanske inte blir vi heller men det gör inget! Den dagen du älskar dig själv mer än människorna som gjort dig illa kan du gå vidare! Som en klok vän sa till mig: Ära dig själv! Älska dig själv! Hoppas det känns bättre om ett tag! Kram

    2013-12-15 | 13:42:04
  • Anonym säger:

    Kämpa på! Det kommer att bli bättre på något sätt. Bara du tar en dag i taget. En minut i taget. Tänk inte så mycket på framtiden, man vet ju ändå inte vad den innebär. Lev i nuet. Lev för just denna stunden.

    2013-12-15 | 13:54:49
  • livetmedtinnitus.blogg.se säger:

    Kämpa på! Det kommer att bli bättre på något sätt. Bara du tar en dag i taget. En minut i taget. Tänk inte så mycket på framtiden, man vet ju ändå inte vad den innebär. Lev i nuet. Lev för just denna stunden.

    2013-12-15 | 13:54:50
    Bloggadress: http://livetmedtinnitus.blogg.se/
  • Anonym säger:

    Jag vet inte vart jag ska börja. Jag önskar jag kunde prata med dig på ett annat sätt, än i kommentarsfältet. Jag önskar jag kunde hålla din hand och jag önskar att jag kunde hjälpa mig. Jag önskar att jag själv kunde spola tillbaka tiden och ändra det som hände, jag önskar att jag kunde ta din smärta och jag önskar att du fick slippa allt det här. Jag har läst allt nu, jag har gråtit konstant och bara läst, jag vet inte hur jag ska förklara eller hur jag ska kunna säga att jag känner med dig, jag har aldrig varit med om något liknande men med tanke på min så mycket yngre ålder än din så kanske det inte är så förvånande. Men jag har känt sveket, de iskalla kårarna och stelheten, sen alla tårar, alla jävla tårar, hur man skyller på sig själv, och återigen alla jävla tårar och jag kan inte tänka mig in i hur du orkar. Jag kan inte förstå hur du orkar. För du orkar inte, men du gör det ändå.

    Jag önskar jag kunde hjälpa dig, jag önskar jag kunde ta iväg din smärta, jag önskar jag kunde göra honom lika illa som han gjort dig, samtidigt som jag förstår att det inte är alls vad du skulle vilja.

    Jag vill säga att jag är med dig i det här, och att jag hoppas, så innerligt, men all min kraft att du en dag, i framtiden kommer må bra, trots att varken du eller jag kanske kan tro det nu. Så hoppas jag, och jag önskar med hela mitt hjärta. För vad du gått och går igenom, ska ingen någonsin behöva gå igenom.

    Svar: Tack för dina ord. Jag hoppas också. Men ser inte hur utan honom. Ser inte hur. Han var hela min glädje. Och nu har jag ingenting kvar.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-15 | 14:50:06
  • Han lämnade mig, det gjorde han! Han lämnade mig... säger:

    Han lämnade mig, det gjorde han! Han lämnade mig 6 på morgonen samma dag som vår förlovningsfest skulle vara. Det gjorde han! Han gjorde det! Han lämnade mig 6 på morgonen samma dag som förlovningsfesten.

    Samma natt drömde jag, jag hade en mardröm. Men jag var glad även i drömmen. Jag visste att jag drömde. Jag var glad för att jag ofta har fått höra att dåliga drömmar visar tecken på att något bra kommer att hända. Och jag visste ju vad som skulle hända. Jag skulle förlova mig! Dagen börjar och slutar med samma sak. Den börjar med att jag blir väckt sex på morgonen. Varför blir jag väckt sex på morgonen? Hade en klump i magen men å andra sidan tänkte jag "Men hallå!!! Det är ju din förlovningsfest idag!". Jag tänkte att det var självklart att jag skulle väckas av pappa som alltid vaknar tidigt på morgonen. Jag blir ju väckt för att jag måste hinna med allting! Gå till frisören, fixa håret, fixa sminket och känningen. Den skulle ju vara perfekt. Men när jag ser på min pappa... Han verkar inte alls glad. Väckte hann mig för att jag skulle hinna? Jag frågade honom om något hade hänt. Han förklarade att den jäveln, den jäveln hade ringt honom 5 på morgonen och berättat att han inte kunde, att han inte ville, att det inte skulle bli av. Jag trodde verkligen att pappa skojade. Men sen ser jag att mamma också är vaken, och hon verkar inte alls glad. Inte alls lika glad som innan vi somnade. Jag sov väldigt sent den natten, jag smsade honom och ringde honom flera gånger utan att få svar. Men jag var jätte glad! Inte alls rädd för att jag "visste" att han höll på med annat viktigt inför vår dag.

    Samma dag 8 på morgonen. Samma dag som min förlovningsfest skulle vara. Samma dag klockan 8 åker jag och mina föräldrar till honom. Där är hans mamma som städar sitt hem som om ingenting hade hänt. Hon ville inte ens delta i någon diskussion. Han? Nej, han ville inte förklara varför. Han ville bara att jag skulle inse att han inte ville. Jag skulle "bara" inse att han inte ville, att han hade ångrat sig samma dag som vår förlovningsfest skulle vara. Det skulle jag "bara" inse.

    Jag fick aldrig någon förklaring. Jag är alltid en tjej som vill ha alla sina pusselbitar på plats. Jag ska alltid ha förklaring till varför. Det spelar ingen roll om det är bra eller dåliga handlingar det handlar om. Jag vill alltid veta. Men den här gåtan... Den löste jag aldrig. Jag fick aldrig veta. Men vad som svek mig mest var att han inte kunde komma och se mig i ögonen och säga det han ville. Han hade inte modet att göra det. Istället ringde han min pappa den dagen, 5 på morgonen. Inte ens när jag och mina föräldrar stack till honom ville han se på mig.

    Nu i efterhand är det inte alls viktigt för mig att veta lösningen på den gåtan. Jag bryr mig inte oavsett vad anledningen var. Idag är jag 22 år, jag är gift med en underbar person. Han däremot han låg bredvid mig 5,6,8 på morgonen samma dag som vår förlovningsfest skulle vara. Han låg bredvid mig 5,6,8 samma dag som vår bröllopsdag.

    Jag mår bättre än någonsin. Jag är glad över att han, den jäveln ringde 5 på morgonen. Jag är över att jag blev väckt 6 på morgonen. Jag ångrar däremot att jag var den som var modigare och som tänkte större och som hade ett större hjärta. Jag ångrar att jag åkte till honom klockan 8 på morgonen för att få honom att ångra sig. Och för att få en förklaring.

    Mina 365 dagar är över.

    Men de första månaderna var ett rent Helvete. Jag lyssnade aldrig på när någon ville trösta mig och ville förklara att allt skulle bli bättre en vacker dag. Jag ville inte veta något för att jag "visste" att det aldrig skulle bli bättre. Jag ville bara dö. Jag ville begå självmord men jag orkade inte med den smärtan. Istället ville jag bara somna och aldrig vakna mer. Somna och inte känna smärtan längre. Vart jag än gick vad jag än gjorde så grät jag och grät. Jag åt ingenting, jag låg hela tiden utan att sova. Jag grät och hade ett svullet ansikte. De få gången jag lyssnade på den som ville trösta, tänkte jag bara " DRA ÅT HELVETE, du känner inte min smärta". Och ingen fick heller säga något dåligt om honom. För jag ringde honom ändå varje dag, med hopp om att han skulle ändra på sitt beslut. Jag skickade t.o.m. presenter till honom på hans födelsedag. Men en dag, en dag slutade jag bara. Det gjorde jag på egen hand. Det jag vill säga med just att jag gjorde det på egen hand är att hur mycket folk än säger till dig hur du ska göra, vad du ska känna och inte känna så kommer du inte göra någonting. Det kommer komma av sig själv den dagen du är redo för att släppa taget.

    Jag vill verkligen krama om dig och jag vill be dig och förklara för dig att det inte är värt att du gör som du gör. Jag vill verkligen göra det, för att jag vet. För att mina 365 dagar är över. Jag kan lätt säga att jag överlevde. Jag kan säga att jag lever på nytt. Jag kan säga att jag mår bättre nu än jag någonsin har gjort. Jag har allt jag någonsin önskat mig. Mitt bröllop blev inte alls som jag hade planerat med den jäveln. Mitt bröllop var precis som jag ville ha det. Varenda detalj, stället, landet och ALLT var som jag ville ha det.

    Den jäveln däremot. Varje dag för honom är dag 1 av 365. Han har ångrat sig rejält. Han ångrade sig när det var försent. Och det är jag glad över. Jag skulle ha gjort världens största misstag om han hade ångrat sig "i tid". Jag är lycklig nu. Han lämnade mig 6 på morgonen, det gjorde han! Han lämnade mig 6 på morgonen samma dag som vår förlovningsfest skulle vara. Mina 365 dagar är över. Han lever dag 1 av 365, varje dag. Men jag önskar honom all lycka. Jag önskar att han kan förlåta sig själv och det han gjorde mot SIG själv och gå vidare.

    STOR KRAM TILL DIG! Du kommer att klara det. Det lovar jag. En dag kommer du tycka att allt det här var bara löjligt. Antingen kommer han tillbaka till dig och ni börjar om på nytt och glömmer bort den här dåliga perioden. Eller att du kommer över honom och går vidare med ett nytt liv, med någon annan. En som inte lämnar dig efter att han har bestämt ett framtid med dig.

    Svar: Tack för att du delar med dig. Jag är glad för din skull. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-15 | 15:38:31
  • Anneli säger:

    Hej!
    Läst ganska många av dina inlägg, jag blir påmind om vad jag gick igenom för 20 år sedan. Blev lämnad med 3 barn varav den yngsta var 1,5 år. Det var superlufft, men pga eller tackvare mina barn kunde jag inte vara självupptagen i min sorg. Jag var tvungen varje dag se till att vi kom upp ur sängen, klä på oss komma i väg till skola, jobb. Alla sörjer vi olika, tror att det är viktigt att hela tiden se framåt, även om det blir några bakslag. Se till att inte fastna för länge i de olika faserna. Du kommer klara dig galant!
    Sköt om dig!
    Mvh Anneli

    2013-12-15 | 19:09:29
Kommentera inlägget här: