Vet ni vad. Jag fick en kommentar direkt på mitt förra inlägg. Och då tänkte jag om. Är på väg hem från jobbet nu och inser att jag faktiskt mår bättre när jag har varit på jobbet i några timmar. Nu börjar obehaget förvisso krypa sig fram, gör att det stockar sig i bröstet, men jag mår ändå okej. Det är på nätterna och morgonen jag mår som absolut sämst. Det är då jag vill ge upp och kasta in handduken, lägga mig på gatan och erkänna mig besegrad.

 

När jobbet har lyckats distrahera mig en stund, då mår jag som allra bäst. Så jag är tacksam för mitt jobb. Det är jag faktiskt. Även om det är tungt att jobba mycket och intensivt med så lite sömn i kroppen, med så dåligt fokus, med så många gråtpauser, så är jag tacksam. Tacksam för att ha en inkomst, tacksam för att ha kollegor som ler åt mig när jag kommer på morgonen. Jag är faktiskt tacksam.