Dag 10 Fortsättning
Kategori: Allmänt
STARK OCH SJÄLVSTÄNDIG
Ni vet hur innerligt jag önskar att han någon dag ska komma tillbaka. Vilja älska mig igen. Det är så fruktansvärt sorgligt, och det gör så fruktansvärt ont, men inget i det han gör just nu talar för det. Han bor med henne. Lever med henne varje dag. Ger sin kärlek till henne. Han vill inte ha med mig att göra. Trots att det är så, hoppas jag att det någon gång ska vi bli igen. Att vi ska få de barn jag redan ser framför mig, att jag ska få bli gammal tillsammans med honom. För hur dåligt han än har betett sig här och nu, har jag nio år av fantastisk gemenskap och obegränsad kärlek att falla tillbaka på. Att jämföra med. Och den kärleken vinner. Den kanske inte gör det om ett år, men just nu vinner den med hästlängder framför de känslor som hans beteende de senaste månaderna har framkallat.
Trots att jag hela tiden hoppas. Trots att jag inte kan släppa den där strimman av hopp, vet jag att jag måste försöka gå vidare. Han har gått vidare. Lämnat det vi har haft i dåtiden. Jag måste göra samma sak. Annars har vi aldrig en chans att hitta tillbaka. Bygga något nytt. Vi kan inte bygga något fint, något bra, på det här. Det går inte, det vet jag.
Psykiatrikern sa något bra till mig för några veckor sen. Hon sa ungefär så här: "Just nu är det den här vägen du måste gå. För att du och han någonsin ska kunna bygga något nytt tillsammans måste det här som händer nu få ett slut. Det måste få rivas ner för att någonsin kunna byggas upp. Det här är den vägen det måste gå. Det finns inga andra alternativ." Det tänker jag på varje dag. Och samtidigt försöker jag bli stark. För det här får aldrig hända mig igen. Aldrig någonsin. Jag kommer aldrig mer tillåta mig att bli så beroende, tillåta mig själv att älska någon på det här sättet igen. Jag vill kunna älska och vilja leva med personen ifråga, men aldrig mer känna att jag inte kan leva utan personen. ”Utan dina andetag” var vår låt. Det vet ni. Den stämmer alltför väl in på hur jag såg på vår relation.
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag
Jag vill inte ha det så. Jag måste kunna gå ändå. Jag måste kunna stå. Jag får inte leva mitt liv i grått bara för att han saknas mig, jag måste leva i färg. I regnbågens alla jäkla färger måste jag leva. En fin vän har hela tiden sagt till mig att jag måste hitta ett sätt att vara lycklig med mig själv. Först och främst måste jag vara lycklig i mitt eget sällskap. Sen kan glädjen och lyckan av att ha någon där, den underbara känslan av att få dela livets upp- och nedgångar med den där speciella personen, bli något extra. En fantastiskt härlig bonus. Och ja, jag hoppas fortfarande att den där speciella personen ska vara han. För trots att det strider mot all sans och logik är jag fortfarande helt övertygad om att han är mitt livs kärlek. Jag kanske inte är det om ett år. Men just nu. Just nu finns det inte ett tvivel i min kropp.
Jag har härinne vräkt ut mina känslor. Delat med mig av allt som snurrar i huvudet just nu. Hans svek. Hans lögner. Hans agerande. Mina känslor kring allt det som hänt. Snart, snart hoppas jag kunna dela med mig av hur allt började. Jag vill dela med mig av allt det underbara vi har haft. Just nu gör det för ont att tänka tillbaka på. Det är en kärlekshistoria lik många andras, men ändå så speciell. Det är de kanske alltid, kärlekshistorier. För det finns ju inget mer omvälvande än den där besinningslösa kärleken. Den där gränslösa kärleken. Den där känslan av att har man bara den personen, har man hittat allt man någonsin kommer att behöva i livet.
All kämpaglöd, all pepp, all jävlaranamma som jag får av er bra. Det har jag skrivit förut. Alla fina kommentarer som fyller mig med kraft att orka. Kärlek som fyller en smula av det tomrum som han har lämnat. Men oavsett hur mycket fighting spirit jag känner och oavsett hur mycket ilska jag lyckas frambringa, och jag vet att jag behöver finna lite sånt i mig, kan jag just nu inte sluta älska honom. Jag vet inte ens om jag vill sluta älska honom. Men med psykiatrikerns ord i huvudet – det måste brytas ner för att kunna byggas upp – kommer jag göra allt jag kan för att åtminstone klara mig utan honom. För att finna ett eget liv som bara är mitt. För att få honom ur mina tankar, även om det bara är för stunden, för den här veckan, för den här månaden, för det här året. Jag kommer kanske inte sluta drömma om att en gång få bära hans barn, om att få se hans lockiga hår anta en grå ton, om att få bli gammal med honom, men jag ska bli stark. Jag ska bli så himla stark. Jag ska bli självständig. Jag ska klara mig ur det här. Han ska inte få förstöra mitt liv. Även om jag älskar honom, så tänker jag inte låta mig själv älska honom till döds. Jag får inte älska honom så att jag tar död på mig själv. Vem vore jag då? I alla fall inte en sån person jag vill vara. Resan måste börja nu. Resan mot att älska mig själv.
Jag vet att jag kommer att falla ibland. Och då kommer den här bloggen att fyllas av panik, ångest, tårar och djup sorg. Ologiska resonemang. Svartsjuka kanske. Men resan måste ändå börja nu. Sen får vi se vad som väntar där uppe i ljuset.