trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 10 Fortsättning

Kategori: Allmänt

STARK OCH SJÄLVSTÄNDIG

Ni vet hur innerligt jag önskar att han någon dag ska komma tillbaka. Vilja älska mig igen. Det är så fruktansvärt sorgligt, och det gör så fruktansvärt ont, men inget i det han gör just nu talar för det. Han bor med henne. Lever med henne varje dag. Ger sin kärlek till henne. Han vill inte ha med mig att göra. Trots att det är så, hoppas jag att det någon gång ska vi bli igen. Att vi ska få de barn jag redan ser framför mig, att jag ska få bli gammal tillsammans med honom. För hur dåligt han än har betett sig här och nu, har jag nio år av fantastisk gemenskap och obegränsad kärlek att falla tillbaka på. Att jämföra med. Och den kärleken vinner. Den kanske inte gör det om ett år, men just nu vinner den med hästlängder framför de känslor som hans beteende de senaste månaderna har framkallat.

Trots att jag hela tiden hoppas. Trots att jag inte kan släppa den där strimman av hopp, vet jag att jag måste försöka gå vidare. Han har gått vidare. Lämnat det vi har haft i dåtiden. Jag måste göra samma sak. Annars har vi aldrig en chans att hitta tillbaka. Bygga något nytt. Vi kan inte bygga något fint, något bra, på det här. Det går inte, det vet jag.

Psykiatrikern sa något bra till mig för några veckor sen. Hon sa ungefär så här: "Just nu är det den här vägen du måste gå. För att du och han någonsin ska kunna bygga något nytt tillsammans måste det här som händer nu få ett slut. Det måste få rivas ner för att någonsin kunna byggas upp. Det här är den vägen det måste gå. Det finns inga andra alternativ." Det tänker jag på varje dag. Och samtidigt försöker jag bli stark. För det här får aldrig hända mig igen. Aldrig någonsin. Jag kommer aldrig mer tillåta mig att bli så beroende, tillåta mig själv att älska någon på det här sättet igen. Jag vill kunna älska och vilja leva med personen ifråga, men aldrig mer känna att jag inte kan leva utan personen. ”Utan dina andetag” var vår låt. Det vet ni. Den stämmer alltför väl in på hur jag såg på vår relation.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag


Jag vill inte ha det så. Jag måste kunna gå ändå. Jag måste kunna stå. Jag får inte leva mitt liv i grått bara för att han saknas mig, jag måste leva i färg. I regnbågens alla jäkla färger måste jag leva. En fin vän har hela tiden sagt till mig att jag måste hitta ett sätt att vara lycklig med mig själv. Först och främst måste jag vara lycklig i mitt eget sällskap. Sen kan glädjen och lyckan av att ha någon där, den underbara känslan av att få dela livets upp- och nedgångar med den där speciella personen, bli något extra. En fantastiskt härlig bonus. Och ja, jag hoppas fortfarande att den där speciella personen ska vara han. För trots att det strider mot all sans och logik är jag fortfarande helt övertygad om att han är mitt livs kärlek. Jag kanske inte är det om ett år. Men just nu. Just nu finns det inte ett tvivel i min kropp.

Jag har härinne vräkt ut mina känslor. Delat med mig av allt som snurrar i huvudet just nu. Hans svek. Hans lögner. Hans agerande. Mina känslor kring allt det som hänt. Snart, snart hoppas jag kunna dela med mig av hur allt började. Jag vill dela med mig av allt det underbara vi har haft. Just nu gör det för ont att tänka tillbaka på. Det är en kärlekshistoria lik många andras, men ändå så speciell. Det är de kanske alltid, kärlekshistorier. För det finns ju inget mer omvälvande än den där besinningslösa kärleken. Den där gränslösa kärleken. Den där känslan av att har man bara den personen, har man hittat allt man någonsin kommer att behöva i livet.

All kämpaglöd, all pepp, all jävlaranamma som jag får av er bra. Det har jag skrivit förut. Alla fina kommentarer som fyller mig med kraft att orka. Kärlek som fyller en smula av det tomrum som han har lämnat. Men oavsett hur mycket fighting spirit jag känner och oavsett hur mycket ilska jag lyckas frambringa, och jag vet att jag behöver finna lite sånt i mig, kan jag just nu inte sluta älska honom. Jag vet inte ens om jag vill sluta älska honom. Men med psykiatrikerns ord i huvudet – det måste brytas ner för att kunna byggas upp – kommer jag göra allt jag kan för att åtminstone klara mig utan honom. För att finna ett eget liv som bara är mitt. För att få honom ur mina tankar, även om det bara är för stunden, för den här veckan, för den här månaden, för det här året. Jag kommer kanske inte sluta drömma om att en gång få bära hans barn, om att få se hans lockiga hår anta en grå ton, om att få bli gammal med honom, men jag ska bli stark. Jag ska bli så himla stark. Jag ska bli självständig. Jag ska klara mig ur det här. Han ska inte få förstöra mitt liv. Även om jag älskar honom, så tänker jag inte låta mig själv älska honom till döds. Jag får inte älska honom så att jag tar död på mig själv. Vem vore jag då? I alla fall inte en sån person jag vill vara. Resan måste börja nu. Resan mot att älska mig själv.

Jag vet att jag kommer att falla ibland. Och då kommer den här bloggen att fyllas av panik, ångest, tårar och djup sorg. Ologiska resonemang. Svartsjuka kanske. Men resan måste ändå börja nu. Sen får vi se vad som väntar där uppe i ljuset.

Kommentarer

  • Erika säger:

    JA! Åh, vad härligt att läsa det här inlägget. Kommer hem efter en stressig dag på jobbet och får läsa det här. Du är fantastisk, Sara.
    Jag står här bredvid och hejar på dig i ditt maraton :)

    Svar: Tack du fina människa. Jag läser alla dina kommentarer, ser att du lägger tid och engagemang på mig och min kamp, och jag blir varm inombords. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-09 | 17:25:59
  • Emma säger:

    Varje gång jag läser dina inlägg blir mina ögon fulla av tårar,Du är sån stark person, forsätt så och hoppas du går vidare och hittar din egna jag :* jag undrar bara bor han nära dig, ser du han ofta, annars om han gör dt kanske du borde tänka på att flytta längre än honom så kanske dt hjälper. :):)

    Svar: Han bor inte så nära. Han bor hos henne nu. Att jag gick in i honom på Sergels torg var ofattbart osannolikt. Men han har fortfarande många saker kvar hos mig, hos min familj. Saker som jag måste gå igenom och på något sätt ge honom. Men inte nu. Orkar inte nu. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-09 | 17:42:20
  • Annaj säger:

    Vilket underbart inlägg! 10 dagar tog det Sara, bara 10 dagar! Och så helt plötsligt en kämpaglöd och ett fantastiskt klokt resonemang. Jag är stolt över dig! Kram

    Svar:
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-09 | 18:01:58
  • Michael säger:

    Du är beundransvärd vackra själ. Kram

    Svar: Läser inläggen på din blogg, de hjälper. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-09 | 18:04:51
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • A. säger:

    Åh! Man blir så glad av att läsa det här. Och självklart kommer det komma mindre roliga dagar, det gör det oavsett vad det handlar om. Men lägg inte så mycket tid på de dåliga dagarna när dom väl kommer, försök bara ta dig igenom dom. Ligg i soffan hela dagen om det krävs, men kom alltid ihåg att det är en ny dag imorgon.
    Och som alltid, oavsett bra eller dåliga dagar så finns vi som läser här för att lyssna, hjälpa, stötta och peppa. Kram

    2013-11-09 | 19:37:08
  • A. säger:

    Åh! Man blir så glad av att läsa det här. Och självklart kommer det komma mindre roliga dagar, det gör det oavsett vad det handlar om. Men lägg inte så mycket tid på de dåliga dagarna när dom väl kommer, försök bara ta dig igenom dom. Ligg i soffan hela dagen om det krävs, men kom alltid ihåg att det är en ny dag imorgon.
    Och som alltid, oavsett bra eller dåliga dagar så finns vi som läser här för att lyssna, hjälpa, stötta och peppa. Kram

    2013-11-09 | 19:39:04
  • Pernilla säger:

    En vän till mig var med om något liknande för flera år sedan. Hon hade samma tankar som du verkar ha, att hon skulle kunna tänka dig att leva vidare med honom om han kom tillbaka.
    Jag förstod inte hur hon tänkte. Han, som hade behandlat henne som skräp, hur kunde hon vilja ha honom? Det gick i alla fall över, det är väl vad jag vill säga till dig (fast jag vet att det inte hjälper idag). Hon grubblade och tänkte och bearbetade, gick vidare. Idag är hon lycklig med en ny bättre, starkare kärlek. Två barn. Vi har pratat om hennes ex och hon säger sig idag inte ångra någonting annat än att hon var beredd att ge honom en ny chans. Men hon är inte alls bitter, hon har gått vidare.
    Vet inte om jag får fram vad jag vill, men jag vill i alla fall säga till dig att jag tänker på dig och VET att du klarar detta. Du är alltid starkare än du tror.

    2013-11-09 | 20:40:42
  • Anonym säger:

    <3<3<3

    2013-11-09 | 20:45:53
  • Hanna säger:

    Åh jag blir så glad! Fina du! Du är så fantastisk stark Sara! Och vettig! Resan har bara börjat, den kommer bli så otroligt häftig och jobbig och underbar och fruktansvärd. Jag ser så mycket fram emot att få följa den (även om jag så klart helst hade sett att du sluppit gå igenom det här överhuvudtaget och fått ditt "och så levde de lyckliga" utan denna omväg. Du kommer dock få det, det är jag övertygad om även om det inte blir med honom). Glöm inte att tillåta dig falla, det är inte ett misslyckande om du gör det. Du kommer bli bättre och bättre på att resa dig och då kommer fallet inte kännas lika långt. HEJA DIG!

    Svar: Jag blir lite glad bara av att läsa att någon annan blivit glad. Jag såg inte glädjen i det jag skrev förrän ni sa det. Ska försöka behålla den här känslan så länge jag bara kan.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-09 | 21:36:53
  • AC säger:

    Hej! Jag skrev en kommentar som blev lite för lång för att kännas okej att publicera här, har du nån e-mailadress jag kan skicka den till istället? Kram

    Svar: Du får gärna skicka till [email protected].
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-10 | 01:51:16
  • K säger:

    Jag hade skrivit en lång kommentar till dig som handlade om precis det du skriver, men den försvann.

    Jag känner igen mig i din berättelse. Hur marken bara försvann och hur jag inte förstod hur jag skulle orka ta ett enda andetag till i hela mitt liv.

    Han var meningen. Han var viktigare än allt. "Vi" var allt och så mycket viktigare än "jag".

    När jag efter ett par år hade gått vidare och började undra hur jag EGENTLIGEN kunnat bli SÅ under isen, så började jag se på hur det hade börjat .

    Jag hade inte haft någon mening när vi träffades och under våra år växte egentligen inte jag. Jag växte mig lite starkare i vårt "vi" men jag som människa var egentligen lika svag som innan. Jag kunde också se hur förhållandet hade upprätthållit den balansen, hur jag egentligen inte hade en chans att växa och bli stark.

    När det tog slut slungades jag tillbaka i tiden, tillbaka till allt som varit innan honom, ut helt ensam i en skrämmande tillvaro utan Honom.

    Jag kommer aldrig att bli så knäckt igen. Tack och lov tog det slut och tack och lov fick jag en chans att växa och bli stark själv.

    Jag älskar livet, livet är min mening med allt. Jag delar gärna livet med någon, vilket jag gör. En helt annan människa, som jag inte är beroende av och som inte är beroende av. Min stora kärlek. Inte min drog eller livsuppehållande grund.

    Barn har jag också och DÄR känner jag "jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor...". Men det är mina BARN vi pratar om. Vi har ett band för resten av livet. Så är det inte med kärleken. Inte på det viset. Jag KAN leva utan min man. Jag vill inte att han ska försvinna för allt i världen, men OM han gör det så kommer jag att resa mig igen.

    Svar: Hej fina. Så fantastiskt att du idag är så lycklig. Och att du hittat dig själv. Jag vet inte varför jag har hamnat här. Men det är ett djävulskap. Förhållandet med honom var fantastiskt på alla sätt, men det gjorde att jag inte hade behov av så mycket annat i livet. För jag ville helst vara med honom. För det kändes bäst i hjärtat. Då var jag alltid gladast. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-10 | 08:19:26
  • Marie säger:

    Hej. Jag har nu sträckläst dina inlägg, gråtit och känt med dig. Jag vill bara säga att jag tror på dig. Under all smärta och sorg kan man läsa sig till att du är stark. Du kommer att komma ut på andra sidan, hel. Glöm inte, trots vad han har gjort och utsatt dig för, vad du är värd.

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-10 | 12:05:46
  • T säger:

    Du är helt jävla fantastisk!

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-10 | 21:53:05
  • Caroline säger:

    Vilket helt fantastiskt inlägg! Ett litet (men ändå superstort) framsteg!

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-10 | 22:51:07
  • Lino säger:

    Tänk ändå att du kunnat ta några stapplande steg utan hans luft i dina lungor.
    Tänk att du ändå kunnat stå, om än lite vingligt,fastän han inte ser på.
    Du kanske är lite genomskinligt grå just nu, utan hans andetag, men snart strålar du likt en regnbåge igen.

    Jag tror på dig, och du-låt det ta den tid det tar. Det är okej. <3



    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-11 | 19:43:20
    Bloggadress: http://muskos.blogg.se
  • M säger:

    Vad skönt att du insett att du måste kunna stå på egna ben även i en relation. Allt jag läst hittills påminner mig om ett gammalt förhållande som inleddes i samma ålder som er gjorde och jag känner igen mig i så mycket du skriver om dina känslor för honom, för uppbrottet, för sveket och hur allt bara kändes mörkt och hopplöst först. Precis så kände jag när min dåvarande gjorde slut med mig efter 1,5 år på ett svinigt och fegt sätt som också var helt oväntat och jag tynade bort under en lång tid efter det.

    Sedan jag tog mig upp igen är jag egentligen bara tacksam för att det tog slut mellan oss så tidigt ändå. Jag känner så mycket för dig just för att jag har en känsla av att jag hade kunnat sitta i precis samma sits om saker hade varit annorlunda.

    Okej detta blir en romankommentar men vill bara avsluta med något jag minns Jennifer Aniston hade som replik i en (annars ganska kass) romkom för X antal år sedan. Något jag ofta tänker är en bra utgångspunkt för hur man bör känna för sin partner. Hennes karaktär hade tvivlat på sitt förhållande men när hon var övertygad om att hon faktiskt ville vara med sin kille sa hon till honom "I didn't come here to tell you that I can't live without you. I can live without you. I just don't want to." Visst är det lite så man vill känna? Att man KAN vara själv, man mår faktiskt riktigt bra helt själv, men VILL ha den andra i sitt liv. Som en bonus liksom.

    Hoppas verkligen du kommer till den punkt att du blir arg, för när ilskan kommer försvinner det mest sorgliga. Jag tror och tänker på dig och önskar dig så himla mycket lycka!

    2013-12-10 | 19:38:11

Kommentera inlägget här: