Dag 10
Kategori: Allmänt
Sömn
Drömmarna har härjat fritt i mitt undermedvetna i natt. Jag har vaknat svettig många gånger. Gripits av en smula panik. Men vet ni. För första gången sen den 5 september har jag somnat in utan sömntablett. Jag hade två nätter av i princip total sömnlöshet bakom mig. Jag var så trött så att det kändes som att jag skulle svimma. Kvällen igår bestod av middag med farmor, farfar, syster och två fina fastrar. Därefter följde filmen ”Farsan” på TV. Den började okej. Jag tänkte att jag klarar det här. Det är en feel good-film sa farmor. Jag klarar det här tänkte jag. Jag klarade det, men det gjorde ont. Det skapade ångest och tårar. Tårar som ingen såg för jag gömde dem väl. Att se kärlek, att se kärlek mellan två unga människor, två unga människor som skaffar barn, som lever det liv jag trodde var mitt, det smärtar. Det är som att se mitt eget liv passera och sen inse att nej, jag har inte det där längre. Han är borta. Min bästa person är borta. Jag är ensam. De tankarna kan jag inte ignorera. De skapar alltid ett stort berg av saknad och sorg i mitt bröst. Och det gör ont.
Sent, sent på kvällen, det var nog natt, gick vi och la oss, min syster och jag. Jag klickade in mig på datorn. Känslan var att det skulle bli en till sömnlös natt. Trots sömntablett. Jag var orolig för att min kropp snart inte skulle klara mer. Att den skulle säcka ihop av utmattning. Men att hjärnan skulle fortsätta spinna. Skulle fortsätta producera mardrömsscenarion som jag inte skulle kunna värja mig mot. Jag gick in på nytillkomna kommentarer. Där fanns mycket fina saker skrivna. När jag läste vad Noor hade skrivit hände något. Pulsen gick ner. Andetagen tog sig längre ner i lungorna. Jag berättade för min syster. Vi skrattade. Vi skrattade faktiskt. Jag tror att jag skrattade på riktigt.
Noor skrev så här:
"Vännen. Jag läser, och läser och jag knycker till med nacken så alla hårstrån dansar för en sekund. Jag ryser. Och sedan fäller jag en sorglig tår. För att dina drömmar krossades så här. Dina drömmar, som du trodde var av stål å som blev av spunnet socker. Jag kryper ihop i min säng, kastar en sista blick på dina ord, och tvingas läsa om din verklighet. Din historia är inte påhittad. Den existerar. Dessa själviska rovdjur finns bland oss. Med en människas skepnad. Det gör ont. Å sen finns du, du som beskriver honom som om han vore ditt solsystem och att det enda du vill är att få vara omfamnad av värmen från hans strålar..
Min vän, precis som du är han inte mer än en människa. Vad han än har låtit dig genomlida. Han vet säkert inte själv vart han ska ta vägen, innerst inne. Om inte smärtan äter upp honom varje natt, än, så ska den infinna sig för honom också kommande nätter. Ingenting här i livet är beständigt. Inte för honom heller. Hans tillfälliga lycka kommer vara som bortblåst och han ska vandra runt som en vålnad av den han en gång blev mot dig. Han ska inse att kärlek inte alls är som sånger och melodier vi hör. Och när förälskelsen klingat, vem och vad ska han luta sig tillbaka mot då? Henne? Knappast. Grunden deras så kallade förhållande byggdes på? Fuck No!
En dag kommer han inte vilja höra längre när sångare försöker måla upp kärleken som han insett inte kan beskrivas. För vad han ska känna, kommer inte ens du lyckas sätta ord på. Du som redan fått känna så mycket. För ingen har patent på smärta. Vi upplever den alla.
Men, var säker. Dagen för honom kommer komma, då han inser att han förlorade sin diamant, medan han var upptagen med att plocka sten. Den dagen hoppas jag innerligt han får ta konsekvensen.
Tills dess, fortsätt slipa på kanterna av den redan vackra diamant du är."
Tack för alla fina kommentarer hittills. Och tack bästa Noor för att du gav mig förutsättningar för en natts sömn. En natts sömn utan sömntabletter. Den framgången, hur märklig den än verkar, bär jag med mig framåt nu.