Dag 11 Fortsättning
Kategori: Allmänt
En hemlighet
Det finns en sak som jag inte har skrivit här. En hemlighet. Varje dag känns det som att jag undanhåller något. Som att jag undanhåller en viktig pusselbit i historien. Jag har velat berätta, men inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag har skämts. Inte vågat.
Jag har något som kallas för vestibulit. Sexsmärtor. Jag tror, eller jag är helt övertygad om, att det är en stor, gigantisk, del av anledningen till att det har blivit som det har blivit. En stor del av orsaken till att gnistan försvann för honom. En förklaring till varför han kunde bli så förälskad i en annan kvinna samtidigt som vi planerade bröllop. Nu, nu ser jag det tydligt. Då hade jag verkligen ingen aning.
Sexsmärtor. Vestibulit. Ett helvete är det. Allt började med att det sved. Det sved efter sex. Det kom för sju år sedan. Samtidigt som jag fick min tarmsjukdom. Svidandet utvecklades sen till något mer. En riktig smärta. Idag, idag kan det göra ont också i andra situationer. Jag har låtit det gå så fruktansvärt långt. Jag har inte alls prioriterat det som jag borde.
Genom åren har jag sökt hjälp. Ungdomsmottagningen. Sen en kvinnoklinik. Det är en lång process som kräver stort engagemang. Det är svårt att bli av med. Jag har försökt, men jag har aldrig prioriterat det. Jag har inte haft energi. Jag har blivit sjuk i min tarmsjukdom. Och motivationen att ta tag i vestibuliten har varit låg när jag samtidigt har haft ett skov och mått riktigt dåligt på grund av magen.
Det har gjort ont länge. Så länge att det har satt sig på lusten. Det är svårt att ha lust till något som gör ont. Det är svårt när man vill, men kroppen inte förstår utan sätter sig på tvären. Till slut hade min kropp vänt sig helt emot mig. Och då gick också lusten ner till minimum. Ja, man kan göra andra saker. Men när väl lusten är körd i botten, då är det svårt. Inte omöjligt. Men svårt.
I våras sa jag till honom att jag hade svåra problem med lusten. Han visste att jag hade ont, han visste att allt var svårt. Det triggade något hos honom. Kommer ihåg att han var ledsen. Han grät till och med och sa att han inte visste om han kunde leva med någon så. Med de här problemen. Jag tog det på allvar, det gjorde jag, men inte tillräckligt. Kände mig tvungen att prioritera andra saker; uppsats, mage, jobb. Tänkte att jag ändå skulle ha honom för alltid. Att det skulle komma en tid då jag prioriterade det framför allt, när det andra var ordnat. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde vara så förbannat dum och inte prioriterat oss. Hur jag kunde ta honom så för given. Vet att han aldrig medvetet skulle lämna mig för det. Men vet också att det har påverkat hans känslor djupt. Vet det nu. För att han har förklarat det för mig som att han tappade gnistan.
Jag har inte berättat för så många människor i mitt liv. Jag har skämts något så oerhört. I sju år stannade han med mig trots att jag hade ont ofta. Trots att det förstörde för oss. Det var inte så att vi inte hade ett sexliv. Att vi inte var nära. Gjorde andra saker. Men det förstörde. Det förstörde mycket.
Nu har han träffat någon som kan ge honom det han har saknat. Få utlopp för all lust. Jag förstår att han behöver det. Det låter bisarrt, men jag förstår honom. Men vi har verkligen haft allt annat. Och jag har inte insett att jag var tvungen att prioritera de här problemen. Jag har varit så fruktansvärt dum. Så ofattbart korkad. Hade jag förstått på riktigt vad det gjorde med oss hade jag lagt all min energi på det här. Men jag tog honom för given. Tänkte att han för evigt skulle älska mig. Trodde att det vi hade skulle finnas för alltid.
Nu gör jag det här till min prio ett. Tar tag i det. Men nu är det för sent.