trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Smärta. Det är en märklig sak. Jag har många gånger i livet känt smärta. Haft idrottsskador. Benhinneinflammation som gjorde att det skar som knivar i benen när jag sprang, hoppade, bara gick en promenad. Jag har en tarmsjukdom. En tarmsjukdom som gör att magen ofta gör så ont, så ont. Kramp så att jag måste lägga mig ner. Hugg i sidan som inga värktabletter hjälper mot. Den här fysiska smärtan som jag upplevt genom livet, nästan blivit van vid, den är inget i jämförelse med smärtan som jag nu känner. Hur kan känslor, tankar, hjärtesorg göra så förbannat ont? Allt magont i världen kan inte jämföras med hur ont det gör att ha ont i hjärtat. Försöker tänka att jag ändå är ganska frisk. Min mage har klarat sig okej genom det här. Jag har ont. Men jag vet att jag ska vara tacksam för att det inte är värre.

 

Det onda i hjärtat har en förmåga att transportera sig genom kroppen. Sätta sig som en dunkande känsla i bakhuvudet. Som ett svidande i ögonen. Som hugg i nacken. Som ett tryck över bröstet. Som ett slag i magen. Som ett gift i blodet. Hur kan det göra så ont? Ibland är det inte en smärta. Det är förlamning. Det känns omöjligt att resa sig ur sängen. Omöjligt att ta ett steg till. Omöjligt att öppna ögonen. Omöjligt att prata med mer än en viskande ton. Ibland tar det sig uttryck av en nervositet. En spänning. Ett febrilt skakande. Kan inte sluta röra på fingrarna. Måste fortsätta spänna handen fram och tillbaka. Gnugga pappret i min hand tills det blivit till smulor.

 

Jag vaknar varje morgon med smärta i axlar, nacke, rygg. Ibland i armarna. I höften. Jag brukar inte ha ont i kroppen på det sättet. Sjukgymnasten säger att det är stressen, paniken, det onda i hjärtat, som har satt sig i resten av kroppen. Hon säger att jag måste lära mig slappna av. Andas. Känna kroppen. Då kanske jag kan få bort lite av det onda.

 

Gud va trött jag är på min kropp. Så förbannat trött på att den jobbar emot mig så här. Så förbannat trött.