trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Det har varit mycket ältande idag. För mycket ältande kanske. Det har märkts i mina ord, i mina handlingar, i mitt ansikte, i mina tankar. Ja, solen sken imorse när jag gick till jobbet, men jag har ändå varit omgiven av mörker. När det är så. När det är så kanske jag måste skapa mitt eget ljus. När solens strålar inte räcker till måste jag kanske själv träda in. Göra bra saker. Göra saker som ger mitt liv mening. Göra saker som gör att jag lever - inte bara överlever. Hittills har min resa handlat främst om att överleva. Inte leva. Korta stunder har jag gjort saker som jag kanske borde känna mig levande av, men i ärlighetens namn har också det varit endast för att överleva. Jag har fokuserat på vad jag måste göra för att ta mig till nästa minut, nästa timme, nästa dag.

 

Ofta låter jag ångesten, sorgen, saknaden, ta för mycket plats här. För det är när allt är som jävligast som jag behöver få ut det. Behöver få bort lite av bördan från mina axlar. Men ni ska veta att det finns stunder när jag anstränger mig. När jag lyckas mota bort det hemska för några minuter. Bara för några minuter, och kanske inte riktigt helt då heller. Men det finns ändå stunder när jag inte sitter med hålögd blick och andningssvårigheter. Det finns stunder när jag aktar mig noga för att inte gå ut i vägen. När jag undviker bilarna som kör förbi. Än så länge är det min framgång.

 

Idag träffade jag en fin vän på lunchen. Det är en vän som jag aldrig har varit så nära. Vi har känt varandra, träffats ibland, men hon har aldrig varit en nära vän på det sättet. Dagen innan han lämnade mig åt hon och jag lunch tillsammans. Jag satt med rosiga kinder och pratade om hur lycklig och kär jag var. Jag berättade om vårt bröllop och blev alldeles pirrig.

 

När helvetet öppnades orkade jag inte ta kontakt med henne. Det kändes som att vi var såna vänner som åt lunch någon gång ibland, pratade om livet i stort och smått, men inte mer. För några veckor sen hörde jag ändå av mig till henne. Jag kommer inte ihåg vad som föranledde det. Men jag berättade vad som hade hänt. Hon ringde upp direkt. Orolig. Nästföljande dag hade jag en sån dag där jag inte kunde värja mig mot något. Där jag föll ihop på gatan. Hon ringde. Men jag svarade inte. Hon ringde om och om igen. Till slut ringde hon hem till mina föräldrar och sen vidare till min mamma. Hon ville försäkra sig om att allt var okej. Hon ville berätta att hon ville vara där, att vi förvisso inte varit nära förut, men att hon ville umgås mer, vara där för mig.

 

Det finns så fina, underbara och snälla människor därute. Jag vet det. Och jag försöker påminna mig om det så ofta jag bara kan. Så även om det varit en mörk dag idag. Även om jag inte kunde känna solens strålar imorse, så gick jag till jobbet och träffade en fin vän till lunch. Jag gjorde några bra saker.

 

Ja, jag fasar nu för att gå från jobbet. Det fruktansvärda mörkret därute. Tågresan hem med alla människor som är på väg hem till sina familjer. Jag vet att jag inte kommer kunna hålla tårarna borta. Men alla ni därute. Ni ska veta att det har funnits stunder idag. Stunder då jag kunnat andas. Stunder då jag trots mörkret som omger mig har pratat med mina kollegor. Stunder då jag kunnat le. Jag var kanske inte glad inombords. Men jag log.