trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Svek, lögner, dumhet, varför - jag vet, jag upprepar mig

Jag har inte mest ont över otroheten. Det faktum att han blev attraherad av en annan kvinna. Det förstår jag. Jag förstår lusten. Passionen. Jag vet att såna känslor är starka. Att de kan grumla ens förstånd, att de kan göra att en människa gör ett misstag. Ett misstag. Ett misstag som man inser är ett misstag. Som man inser har sårat. Som man inser har gjort sin partner ofattbart illa. Som man inser var något fruktansvärt dumt, korkat, idiotiskt och oerhört kränkande. Som man ber om ursäkt för från djupet av sitt hjärta. Som man ångrar. En sån sak hade jag kunnat förstå.

Men det här. Han påstår nu att han har ljugit i månader om sina känslor. Han påstår att han inte var säker men ändå gjorde han en tatuering av mitt födelsedatum. Sa till mig att han sparade plats på armen för våra barns födelsedatum, att han ville göra den där tatueringen för att han visste att det skulle vara han och jag, att han älskade mig över allt annat. Han påstår nu att han inte var säker, men uppmuntrande mig ändå att titta på och prova vigselringar, ville köpa vid flera tillfällen. Han påstår att han inte var säker, men ändå insisterade han på att vi skulle köpa lägenhet. Han påstår att han inte var säker, men ändå åkte vi runt och tittade på kyrka, festlokal. Bokade och gjorde save the date-kort. Han påstår att han inte var säker, men ändå sa han till mig varje dag att han älskade mig. Varför gjorde han så? Jag förstår bara inte.

Jag är så ledsen, jag är så ofattbart ledsen och arg för att han inte sa något tidigare. Varför gjorde han inte det? Hur kan han ha låtit mig känna så här, hur kan han ha låtit mig tro att han älskade mig mer än någonsin? Varför? Han säger att han ville att det skulle bli bra. Men vem är så dum? Min morbror brukar förklara det på ett bra sätt för mig, men jag förstår det aldrig när jag sitter själv, när jag själv ska formulera tänkbara orsaker och förklaringar. Det går inte. Han har på egen hand kastat bort vårt förhållande. Utan att jag tilläts vara med på resan, i processen, vara med och få veta hur han kände. Vi har alltid pratat. Vi har alltid kommunicerat. Jag mer än honom kanske. Jag har alltid varit noga med att fråga honom hur han känner. För jag vet att han gärna sluter in sig annars. Och som jag har frågat. Jag har frågat om han verkligen vill ta steget att gifta sig. Att vi inte behöver göra det än. Att vi fortfarande är unga. Att vi kan vänta. Att vi inte behöver ha bråttom. Men han sa att han ville. Han sa att han var lite nervös över att behöva stå där framme i kyrkan, att alla skulle titta på oss, men att det var det han ville. Att han ville dela med sig till hela världen hur mycket han älskade mig.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ljuga. Jag förstår inte varför han ljög i månader. Eller gjorde han det? Ljuger han istället nu om sina känslor då? För att rättfärdiga det hemska han har gjort för sig själv? Jag vet inte. Jag förstår inte varför han ljög om att han hade träffat henne. Varför var han tvungen att förnedra mig så? Tog henne till vår lägenhet. Ljög för mig varje dag. Varför?

Och det värsta. Det allra värsta. Det jag vet att många inte anser mig ha rätt att gråta över. Det jag vet att många anser att jag inte får lägga mig i, inte har rätt att vara arg på. Det är att han lever med henne nu. Han gjorde slut med mig. Ja. Det gjorde han. Men det betyder inte att jag kan stänga av. Jag vet att han gör som han vill. Att jag aldrig kan bestämma över en annan människa. Att han har rätt att leva sitt liv precis hur han vill. Men ändå. Det spelar ingen roll för mina känslor. Det gör så skoningslöst ont att han lever med henne. Och det gör mig så ofattbart ledsen. Hur kan han inte vara äcklad över sitt misstag? Hur kan han titta på henne och inte se det hemska han har gjort mot mig i hennes ögon? Hur kan han manifestera sitt svek så här, hur kan han varje dag leva sitt liv med den kvinna han bedrog mig med? Den kvinna han valde att kasta bort vårt liv för? Det gör mest ont. Det gör så ont så att det känns som att jag ska gå under av smärtan. Det är inte något jag är stolt över. Jag skäms över de här känslorna. Men det gör de inte mindre verkliga, inte mindre sanna i min kropp. Där härjar de fritt och förstör mig inifrån. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka. Jävla svartsjuka som jag tillåter slå fäste i min kropp och totalförlama mig så här. Men jag älskar honom för mycket för att inte bry mig. Klarar inte att mota bort känslorna. Svartsjukan. Jag älskar honom för mycket.

Den kvällen han gjorde slut frågade jag om han inte längre var attraherad av mig, och varför han i så fall hade tagit initiativ till att ha sex några dagar tidigare. Han sa att han fortfarande var attraherad. Jag frågade om jag inte längre var hans bästa vän. Om han inte tyckte om att vara med mig. Han sa att jag var hans bästa vän. Han sa att jag hade gjort allt rätt. Att det vi hade haft var underbart. Men att han inte ville mer. För han var säker på att han inte älskade mig längre. Han kunde inte ge några anledningar till varför. Han kunde inte förklara varför han inte hade sagt något tidigare eller varför vi inte skulle prata om det. Göra förändringar. Försöka. Det bara var så. Innan jag fick reda på att han hade träffat henne pratade jag med en vän om det här. Hon sa: Men är det inte just det man letar efter i livet? Någon som är ens bästa vän, som man tycker om att vara med och som man dessutom är attraherad av? Jag förstår att känslan ibland kanske ändå kan saknas, men borde det då inte bero på något? Kan alla känslor bara vara borta en dag utan anledning? Och om anledningen är mina sexproblem, hans jobb, vår vardagslunk eller något annat, varför kommunicerade han inte det då? Varför gav han oss inte en chans att försöka göra förändringar?

Paniken river ursinnigt i mitt bröst. Jag måste få honom tillbaka. Inte nu. Men någon gång måste jag få honom tillbaka. Vad ska jag göra? Allt känns så hopplöst. Hur ska jag få honom att älska mig igen, att vilja ha mig igen? Jag vet att han gör som han vill, att jag inte kan bestämma över honom, men jag måste kunna göra någonting. Jag kan inte leva hela mitt liv utan honom. Jag kan inte det.

Är på väg till psykiatrimottagningen nu. Ska egentligen gå tillbaka till jobbet sen. Men har ingen aning om hur det ska gå till. Det går inte. Jag klarar mig inte utan honom. Hur kan han ha gjort så här? Varför älskar han mig inte?