trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Lämna mig inte mamma

Det har nu gått drygt tio veckor sen han sa det. Tio veckor sen helvetet öppnades.

De första två veckorna, lite drygt, var kaos. Kris. Panik. Chock. Jag trodde att jag hade nått botten. Sen var tanken att jag skulle gå till jobbet. Försiktigt. Försöka. Jag var skör, men jag försökte. Då visste jag ingenting om henne. Jag trodde att han hade fått kalla fötter. Att han skulle komma tillbaka om jag bara lät honom vara ifred. Om jag bara överlevde lite till skulle han komma tillbaka. Sakna mig. Älska mig igen.

Jag var på väg uppåt. Inte mycket men lite, lite. I fyra dagar hann jag vara på jobbet några timmar om dagen. Det gick inte bra, men jag satt på jobbet. Sen fick jag reda på sanningen. Sen kom dagen för de förbannade sms:en och allt kollapsade. Jag sjönk miljoner gånger djupare ner i hålet. Jag sjönk till en nivå som var så långt ifrån ett värdigt liv, så långt ifrån ett fungerande tillstånd, som man kan komma. Jag tappade allt. Klarade ingenting. Chocken. Paniken. Tanken på att han var med henne. Att han varit det hela tiden. Att han ljugit. Att de varit i lägenheten. Att han levde med henne. Sov med henne. Höll om henne. Det var överväldigande. Det krossade mig fullständigt sönder och samman.

Jag var återigen på botten. Men denna gång var botten så obarmhärtigt djupt ner att jag inte ens ville försöka ta mig upp. Jag ville ge upp. Jag ville ge upp där och då. Det fanns inte längre något att leva för. Han skulle inte sakna mig. Han var inte ensam. Han var med henne. Och då fanns det ingen anledning för mig att leva längre. Allt var becksvart.

”Lämna mig inte mamma.” Jag vet inte hur många gånger jag har sagt den meningen. Jag hade absolut panik över att bli lämnad ensam. Kunde inte vara ensam en sekund. Var rädd för vad jag skulle göra med mig själv då. Var skräckslagen bara av tanken på att vara själv, leva livet själv, dö själv. Höll krampaktigt tag i mina småsystrars händer. Ville inte att någon skulle gå iväg. Ville att de skulle sitta runt mig för alltid.

Jag skakade. Jag skakade hela tiden. Låg ner på marken och vaggade fram och tillbaka. Rörde fingrarna frenetiskt mot varandra (det gör jag fortfarande). Pressade tänderna mot varandra hårt, hårt. Käken blev spänd och öm. Huvudet bultade konstant.

Jag frös. Jag frös något så fruktansvärt. Jag har alltid varit frusen av mig. Men det blev obeskrivligt illa. Jag kunde ha på mig tre byxor, fem tröjor, ponchos, plädar, filtar. Allt möjligt. Ändå frös jag. Mina händer domnade ibland bort. Blodcirkulationen var för dålig för att hålla igång hela min kropp.

Jag hade konstant ont i ögonen. Det var svårt att hålla dem öppna för att de var så svullna. Varje morgon vaknade jag med tunga ögonlock som sved. Som inte ville öppna sig. Som inte ville vara med längre.

Sova var helt omöjligt. Jag fick sömntabletter. De äter jag fortfarande. Jag kunde inte sova en sekund själv i en egen säng. Först sov jag några veckor med mamma. Pappa sov i en annan säng. Sen sov jag bredvid min lillasyster. I veckor sov hon bredvid mig och höll min hand på natten när allt gick åt helvete.

Ångesten gjorde att jag fick svårt att andas. Jag tog många ångesttabletter. Men inte ens då gick det bra. Andades häftigt med korta andetag som inte ville gå ner i lungorna. Ibland höll jag andan några sekunder för att det kändes lättare.

Varje morgon när jag vaknade grät jag. Grät i sömnen. Av mardrömmar. Grät för att jag inte ville gå upp till den verklighet jag befann mig i. Det gör jag fortfarande. Men bara ibland. Inte varje morgon.

Jag åt helst ingenting. Jag kunde inte. Min mamma tvingade i mig saker. Det vände sig i magen. Jag försökte svälja men jag fick inte ner någonting. Ångesten hade byggt ett berg i mitt bröst som inga sväljningar kunde övervinna. Jag pressade i mig saker. För jag visste att jag var tvungen. Men ibland orkade jag inte. Tänkte att det ändå inte spelade någon roll. Jag rasade i vikt. Gick ner åtta kilo fort. Har gått upp fyra av dem nu. Jag var inte jättesmal, men min kropp såg utmärglad ut. Mina kindben blev mer markerade. Mina nyckelben stod ut. Armarna blev som streck. Magen gick inåt. Jag såg ut som ett spöke.

Allt som utsöndrades från min kropp luktade konstigt. Surt. Mina händer luktade surt. Det var fruktansvärt. Någon berättade för mig att det var samma sak som hände när folk fastade. När kroppen inte fick tillräckligt med kolhydrater.

Ja, hela min kropp la av. La ner verksamheten. Orkade inte vara med längre. I veckor var det så. Jag vet inte ens hur lång tid som faktiskt gick. Dagarna flyter ihop. Allt är suddigt.

Mamma fick dra ett tungt lass. Mina systrar också. Min mamma och en lillasyster jobbade hemifrån i veckor. Fy vad långt ner jag befann mig. Jag var så långt ner att det var omöjligt att förstå att jag någonsin skulle kunna fungera igen. Gå igen. Springa. Andas. Äta. Prata. Det kändes omöjligt.

En dag, för omkring fyra veckor sen, nådde jag absoluta botten. Jag, mamma och pappa var tvungna att åka in akut till psykmottagningen. Jag klarade inte mer. Var beredd att där och då ta mitt liv. Efter veckor av att bara ligga hemma på golvet hade jag börjat jobba igen. Två timmar om dagen. Men det gick inte. Sprang från jobbet utan att ens stänga av datorn. Föll ihop på gatan. Gav upp. Var säker på att det inte fanns någon annan utväg. Men på något sätt överlevde jag.

Jag har kommit en lång bit från det. En lång, lång bit.  Det vet jag. Trodde aldrig att jag ens skulle komma hit. Och ändå är det så ofantligt långt kvar till ett normalt liv. Ett liv i ljuset. Ett liv med glädje. Det är en lång väg kvar, men oj, vad långt jag har kommit från det avgrundsdjupa helveteshål jag befann mig i de första veckorna.

Jag kan för det mesta äta normalt nu. Ibland sätter paniken stopp i halsen, men oftast kan jag äta normalt. Jag klär på mig kläder varje morgon. Jag sitter på tåget bland människor. Jag är ensam ibland. Går från jobbet ensam. Åker hem ensam. Ibland, ibland faller jag. Men jag har kommit långt ifrån den varelse som låg ihopkurad på mattan, skakandes, flämtandes efter luft, helt oförmögen att prata högre än en viskning, helt oförmögen att äta annat än under tvång.

Ja, jag har kommit en lång väg från det helvete jag befann mig i. Det har jag. Och merparten av den vägen har jag gått de senaste 17 dagarna. Innan jag startade den här bloggen gick det dåligt. Inte så dåligt att jag bara låg och skakade på golvet hela tiden. Det gjorde jag i några veckor. Men jag hade konstanta panik- och gråtattacker där jag bara ville ge upp. Attacker som aldrig verkade vilja gå över.

Nu gråter jag ibland. Någon gång varje dag, men inte hela tiden. Jag har kommit långt. Jag har klättrat. Och det tänker jag fortsätta med.