trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 20 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Förälskelse och minnen som förlamar

Hela dagen har minnena sköljt över mig. Alla ljud runt mig, allt jag ser på min datorskärm, alla papper som ligger utspridda på mitt skrivbord, allt kopplar jag till något vi en gång upplevt.

Jag tänker särskilt mycket på resan till New York i somras. Det var på något sätt kulmen av allt. Vi hade sett fram emot den där resan och, gud, vad vi unnade oss. Jag var sagolikt förälskad i honom. Jag kommer ihåg hur jag brukade titta på honom från avstånd och känna mig så obeskrivligt lycklig.

Resan var på många sätt märklig. Vårt bagage försvann och var borta i flera dagar. I bagaget låg våra mediciner. Hans allergitabletter, vilket gjorde att han en dag fick världens rinnsnuva. Mitt kortison mot det skov jag hade fått i min tarmsjukdom. Jag var inne på de tre sista veckorna av nio och trodde inte att det skulle vara någon fara. Men jag blev så klart sjuk. Kortisonabstinens. Det kan man tydligen få. Det gjorde horribelt ont i kroppen, som om jag hade fått influensan. Vi hade inga kläder, inga toalettartiklar och jag var dessutom sjuk i flera dagar. Ändå var det en av mina bästa upplevelser i livet. Kanske den bästa. För att jag var med honom. För att jag var så otroligt förälskad. Och för att jag kände mig så oerhört älskad tillbaka. Jag trodde nästan att jag drömde.

Han hade en reseapp där han tog en massa kort på mig. På oss. La in och skrev omsorgsfullt texter till allt. Dokumenterade vår resa. Vår kärleksresa. Vi hade diffusa planer på att förlova oss officiellt, med ringar, uppe på Top of the rocks. Vi stod med ringar i handen redo att betala inne på Macy’s men jag blev osäker på sorten så det blev till slut inget. Han stod bredvid och uppmanade mig att köpa en. Hade satt över 30 000 kronor på sitt konto sa han. Alldeles, alldeles för mycket pengar. Men han ville så gärna att jag skulle ha en ring på mitt finger. Det fick han mig i alla fall att tro.

På flyget dit var vi som två små barn. Helt uppfyllda och nervösa. Jag sov i hans knä och han höll om mig. Satt säkert obekvämt själv. Men han tog alltid hand om mig i första hand.

Vi pratade om att vi ville bo i New York ett tag någon gång i framtiden. Han erbjöd sig på skoj att vara hemmaman om jag fick ett jobb där. Vi var så sagolikt lyckliga. Trodde jag.

Drygt två månader senare lämnar han mig. Säger att han inte har älskat mig på länge. Inleder en seriös relation med en annan kvinna. Det som för elva veckor sen var ett av mina finaste minnen i livet är nu något som förlamar mig. Förlamar mig och gör att luften till mina lungor stryps. Jag kan inte andas. Jag kan faktiskt inte andas.

Kommentarer

  • Anna säger:

    Jag kan inte ens föreställa mig vilken chock du måste ha drabbats av när allt detta uppdagades. Särskilt efter er till synes fina resa till New York. Tycker så oerhört synd om dig men tror på dig och vet att du kommer ta dig igenom det här.
    Jag har läst alla dina inlägg här på bloggen och hoppas och tror att du en dag ska hitta kärleken igen. Och du är starkare än vad du tror. Det syns på dina inlägg. Du gör framsteg hela tiden. Glöm inte det!
    Kram

    Svar: Tack Anna. Jag kommer inte ens ur chocken nu. Tror fortfarande att det är ett elakt skämt. Och nu gråter jag på tåget igen. Fan. Blir så trött.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-19 | 15:58:29
  • Ankan säger:

    Hej fina du!
    Jag läser din blogg och känner igen mig så mycket i dina känslor. Jag har själv varit där, jag minns att alla sa "tiden läker alla sår" men just då var man så jäkla trasig att man inte kunde se ett liv utan honom, man ville inte se ett liv utan sig själv tillsammans med honom och man tänkte att ingen annan kan ha känt såhär, det här går inte över. Alla panikattacker där man bara gick runt runt och grät eller låg på golvet, klumpen i magen och ångesten som gjorde att man inte kunde eller ville äta, varenda minut upptog en saknad i bröstet som höll på att spränga en i bitar. När man ligger och är som mest ledsen och han är den enda man vill höra av sig till, men man får inte det längre. Det känns så fel och det tar så jäkla ont. Då, just då känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig igen. Men man blir det, jag lovar!

    Från början pendlar man mellan att vara ledsen och förkrossad, det är då man saknar och den fasen gör mest ont. Efter ett tag blir man förbannad istället på det han har gjort och då går det lättare. Sen hamnar man i den där jäkla ledsamma fasen igen och sådär går det, fram och tillbaka.

    Jag minns hur man kunde köra omvägar förbi affären bara för att man vet att han handlade där ibland så att man skulle få se honom, eller hur man hoppades på att ha ett sms väntandes på en från honom när man vaknar på morgonen.

    Men sanningen är att allt det där bara skadar en. Man sticker kniven i sig så mycket djupare än vad den är, man drar ut på lidandet. Man vet om att man gör det men man gör det ändå, bara för att man saknar personen så mycket.

    Men det tar tid. Låt det ta tid. Eran kärlek har växt fram över flera år, det vore väl konstigt om den bara skulle försvinna över en natt och att det inte tog ont.
    För varje dag som går så blir man starkare och även om dagen är hemsk så klarar man alltid av att genomlida den, och dagen efter kan man istället uppskatta att det känns bättre än igår.

    För mig hjälpte det att promenera när jag blev ledsen. Man tänker så mycket klarare när man är ute i friska luften och man blir mycket klokare, annars ligger man bara och tar på sig skulden själv för allt.
    Så fort jag blev ledsen tog jag på mig skorna och gick ut, och lät mig själv tänka, och det fanns inte en enda gång efter en promenad som det inte kändes bättre. Det är värt att prova!

    Du är "bara" i dag 20 än. Snart kommer det en dag då du kommer på dig själv att "fasen jag känner mig ju lycklig" och då kommer du inse att du inte behöver honom för att känna lycka i ditt liv.

    Han har förstört det ni hade, låt honom inte förstöra för dig mer. Även om det är svårt.
    Fokusera på dig själv, gör det som du mår bra av och det som du vill. Dag för dag kommer det successivt att kännas bättre och tillslut är det du som tröstar en kompis genom att säga: tiden läker alla sår.

    Även om det idag känns omöjligt. Allting händer av en orsak. Du är en fantastisk tjej som förtjänar en kille som gör allt och lite till för dig. En dag kommer mr. right att vandra in i ditt liv! Men tills dess ska du bara fokusera på att bygga upp dig själv.
    Låt inte tankarna åka iväg till honom jämt.
    Försök förhindra det. Du klarar det!

    Låt ingen annan bestämma över din lycka och ingen annan har rätt att få dig att känna dig otillräcklig.
    Skippa tankarna: Jag var inte bra nog och jämför dig inte med någon annan tjej.

    Du var visst bra nog. Du var fantastisk!
    Va lika fantastisk mot dig själv och ta hand om dig nu!
    Du kommer klara det här, låt det ta tid. Det tar tid!
    Du kommer att bli lycklig igen!

    Kämpa på! Många styrkekramar!





    Svar: Tack Ankan. Jag önskar jag kunde känna det, se det framför mig. Men ser inget. Är så trött på att tänka på honom men klarar inte att trycka bort tankarna. Då blir det värre. Mycket värre. Och ångestberget växer. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-19 | 17:08:37
  • sanna säger:

    Alltså. Fy Fan. Det så så sjukt att ni kan ha haft det så bra och sedan två veckor senare, BAM. Jag förstår om du är förvirrad. Det måste ju komma som världens chock. Man skulle ju känna om den andra inte älskar än, det tycker man ju. Han kan ju inte bara ha slutat älska dig, inte skulle man bete sig så då. Han måste ju nästan vara knäpp...... kämpa på.

    Svar: Han säger att han visade kärlek på rutin. Som han lärt sig efter alla år. Förstår inte hur jag inte kunde märka nåt. Såg inte ett spår av osäkerhet hos honom. Det är därför jag inte förstår nu. Förstår ingenting.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-19 | 17:58:27
  • Erika säger:

    Men alltså.. Kärlek på rutin? Är kärlek på rutin en förlovningsring för 30.000? Är det en resa till USA?
    Han låter ju som om att han har något fel. Ingen normal människa gör ju sådär. Inviger någon i en falsk förhoppning "på rutin".
    Jag förstår att du inte förstår. Det hade inte jag heller gjort. Tycker också att han är skyldig dig en bättre förklaring än ett jävla "på rutin".

    Blir så matt och ibland förbannad när jag läser dina ord om hur han betett sig. Du är ett jävla kap, Sara. Jag önskar du såg dig själv genom mina ögon.

    Svar: Han har sagt att han hoppades att känslan skulle komma tillbaka om vi köpte ringar, gifte oss, köpte lägenhet. Om han gjorde tatueringen. Men att allt han har gjort, hans beteende, inte har varit äkta utan endast skett på rutin. Det gör så jävla ont för jag kände verkligen kärleken. Jag trodde att han älskade mig mer än någonsin. Det fanns inget annat. Att allt skulle vara fejk känns som ett hån. Som ett slag i magen. Jag vet inte längre vad som varit äkta och vad som bara varit ett spel. Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna lita på någon igen. Och jag förstår inte hur han kunde spela så bra. Inte en spricka i fasaden. Helvete. Nu kommer dessa tårar igen. Min kollega blickade just över sin datorskärm. Men jag kan inte få det att sluta. Jag förstår inte hur det har kunnat bli så här. Jag förstår inte hur jag kunde bli så lurad. Hur jag kunde vara så naiv. Och nej, jag är inget kap. Verkligen inget kap. Långt ifrån.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-19 | 22:31:07
  • Erika säger:

    Jag förstår att du känner dig lurad, förd bakom ljuset, blåögd och naiv. Det hade vem som helst gjort i det här läget. Faktum är att det inte är du som har gjort något fel. Han borde ha berättat redan när han märkte att kärleken försvann (om det nu är sanningen?).

    Och JO, du är visst ett kap. Nu känner jag förvisso inte dig, men du skriver ärligt, säger att du varit ärlig emot honom, du har älskat honom besinningslöst, givit dig hän åt kärleken och dess kraft. Gjort allt du kunnat och förmått för att han ska ha det bra.
    Saker som du tror är anledningen till att han ska ha tappat bort sina känslor längs vägen, som sexlivet, det är inte där det felar.
    Det felade för att han LURADE dig. Han ljög dig rätt upp i ansiktet.
    Han tog ditt förtroende och högg, högg, högg det i små bitar, spred ut det över världen så att du aldrig kommer kunna hitta alla bitar, även om du söker i hela ditt liv.

    Oavsett om du kommer att komma över honom, så har han för alltid tagit livet av en liten bit av dig.

    Du däremot, du lever fortfarande och även om du själv inte inser att du är stark, så är du det.

    Och säger jag att du är ett kap, så är du det. I mina ögon. Det kan ingen ta från mig! Så det så :)

    Svar: Vet inte hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Lita på att personen talar sanning om någon någonsin skulle säga att den älskar mig. För jag vet att man kan säga såna saker utan att mena det nu. Nu vet jag det som jag inte trodde var möjligt. Tack för dina kommentarer Erika. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-20 | 12:20:46
Kommentera inlägget här: