Dag 22
Kategori: Allmänt
En fin vän skrev i ett sms i förrgår: "Jag försvinner ingenstans." Jag tror att hon kände min rädsla. Rädslan för att mina vänner ska tröttna på mig. Rädslan för att alla ska tröttna på mig. På mig och mitt ältande. På min oförmåga att vara glad och skratta. På min skyhöga avbokningsstatistik för allt jag någonsin försöker planera. Är absolut livrädd. Det var också en av anledningarna till att jag startade bloggen. Behövde få ut saker och jag kände att mina vänner och min familj redan hade fått höra så mycket, redan hade fått saker berättade för sig tio gånger. Jag kunde inte belasta dem mer.
Sms:et från min vän föregicks av en fråga från mig om vi skulle gå på bio. Jag försökte göra planer. Bra planer. Sen när hon svarade att hon gärna ville det och föreslog en dag fick jag panik och sa att jag kanske inte ville göra planer ändå. För jag vet att sannolikheten för att jag kommer kunna hålla dem är låg. Jag litar inte på mig själv längre.
Jag är hela tiden orolig för att min omgivning en dag ska känna att nu, nu får det vara nog. Jag kan inte vara rolig, glad och sprudlande. Jag har svårt att lyssna fokuserat och ge insiktsfulla råd. Tappar tråden och försvinner bort. Bort i min egen värld där allt är svart. Där ingen annan orkar vara. Är så rädd att jag ska förlora mina vänner också. Att jag ska förstöra det enda jag har kvar i livet. Även om min vän skrev just att hon inte kommer att försvinna, är jag så himla rädd. Livrädd för att de en dag ska tröttna på mig för gott. Jag kan inte förlora mer nu. För då finns det inget kvar. Jag kommer inte att klara det här ensam. Jag måste bli en bättre vän nu. Jag måste verkligen det.
Bloggadress: http://separation.se/blogg/