trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 22

Kategori: Allmänt

Jag försvinner ingenstans
En fin vän skrev i ett sms i förrgår: "Jag försvinner ingenstans." Jag tror att hon kände min rädsla. Rädslan för att mina vänner ska tröttna på mig. Rädslan för att alla ska tröttna på mig. På mig och mitt ältande. På min oförmåga att vara glad och skratta. På min skyhöga avbokningsstatistik för allt jag någonsin försöker planera. Är absolut livrädd. Det var också en av anledningarna till att jag startade bloggen. Behövde få ut saker och jag kände att mina vänner och min familj redan hade fått höra så mycket, redan hade fått saker berättade för sig tio gånger. Jag kunde inte belasta dem mer.

Sms:et från min vän föregicks av en fråga från mig om vi skulle gå på bio. Jag försökte göra planer. Bra planer. Sen när hon svarade att hon gärna ville det och föreslog en dag fick jag panik och sa att jag kanske inte ville göra planer ändå. För jag vet att sannolikheten för att jag kommer kunna hålla dem är låg. Jag litar inte på mig själv längre.

Jag är hela tiden orolig för att min omgivning en dag ska känna att nu, nu får det vara nog. Jag kan inte vara rolig, glad och sprudlande. Jag har svårt att lyssna fokuserat och ge insiktsfulla råd. Tappar tråden och försvinner bort. Bort i min egen värld där allt är svart. Där ingen annan orkar vara. Är så rädd att jag ska förlora mina vänner också. Att jag ska förstöra det enda jag har kvar i livet. Även om min vän skrev just att hon inte kommer att försvinna, är jag så himla rädd. Livrädd för att de en dag ska tröttna på mig för gott. Jag kan inte förlora mer nu. För då finns det inget kvar. Jag kommer inte att klara det här ensam. Jag måste bli en bättre vän nu. Jag måste verkligen det.

Kommentarer

  • Michael säger:

    Oj vad jag känner igen mig i det du skriver gällande rädslan att förlora vänner p.g.a. att man ältar och avbokar. Gjorde det om och om igen under min skilsmässa.

    Vissa försvann, men de riktiga vännerna stod kvar. Det gör de alltid. Fråga dig själv om du skulle lämna en vän som det krisar sig för. Antagligen är svaret:
    nej.

    Precis som när det gäller en partner, försvinner inte rätt vän när det stormar. Aldrig någonsin.

    Läs gärna poeterna Gibran och Rumis texter om kärlek. Deras ord stärkte mig mer än någonting annat när jag hade det som svårast. Kram till dig.

    Svar: Tack Michael. Jag ska titta på det. Det är fina vänner, riktiga vänner, men ibland känner jag bara att jag fått nog av mig själv. Och då måste de också ha fått det. Så känns det.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-21 | 10:37:27
    Bloggadress: http://separation.se/blogg/
  • Hannah säger:

    Riktiga vänner försvinner aldrig!
    När jag var i din situation sa mina vänner till slut "Jag vet inte längre vad jag kan säga mer. Allt har sagts 100 gånger!" Men de fanns alltid kvar och de blir tillslut även din räddning!

    Detta kommer gå vägen! På ett eller annat sätt går livet vidare och du får vara med och en chans till en ny spännande framtid!

    Svar: Så har de sagt till mig också... Och då blir jag orolig. Fast jag vet egentligen att det är fantastiska vänner. Är bara så trött på att vara till besvär. Vill ge, inte ta energi. Tack. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-21 | 14:12:26
  • Jennie säger:

    Vad hände med lägenheten som ni ägde? Hur blev den din? Hur kändes det? Ta hand om dig vännen <3

    Svar: Han hade inte råd att lösa ut mig. Han ville heller inte bo där när allt uppdagades. Mina föräldrar har tagit lån på allt man kan ta lån på och dessutom har min farfar lånat ut pengar. Så lägenheten är min. Men jag kommer betala av skulden till dem i evighet. Den är jättefin. Jättefin verkligen. Har ägt den sen 1 nov men klarar inte att flytta in. Klarar inte att bo själv än. Men snart. Snart ska jag försöka klara det. Det måste jag. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-21 | 14:46:34
  • Emma säger:

    Vännerna kommer alltid att finnas där och lyssna. Men du måste försöka lyssna och besvara det dem säger för att dem inte ska tröttna och ge upp hoppet. Lite som att ge och ta. Det är så lätt att berätta om hur man mår, få stöd, råd och omtanke, men sedan bara rusa vidare till nästa plåga eller upprepa samma plåga en gång till. Kram <3

    Svar: Du har rätt. Jag försöker det nu. I början gjorde jag nog inte det. Då var jag bara panikslagen hela tiden. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-21 | 18:22:42

Kommentera inlägget här: