Cancer

Det finns människor som får cancerbesked varje dag. Det finns människor som förlorar ett barn, en mamma, en pappa varje dag. Det finns människor som går igenom så ofantligt mycket värre saker än det här. Mina problem känns så löjligt små. Så obetydliga i jämförelse med det andra går igenom. Sjukdomar. Döden. Det känns så patetiskt att gråta, att sluta fungera, för ett krossat hjärta. Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna sluta känna det jag känner. Hur många barn som än far illa i världen, hur många som än får cancer, hur jävligt än andra har det, så förminskar inte det min smärta. Jag vill så gärna ta ett steg ut, ställa mig utanför och titta in och inse att min smärta är obetydlig i jämförelse. Att livet går vidare för mig. Att jag är frisk (förhållandevis) och att min familj lever och mår bra. Men jag kan inte. Jag förmår inte ta det där klivet ut. Det gör så ont. Även om jag försöker vara rationell, logisk, är det som att hjärnan inte förstår. Min värld har rämnat, marken under mina fötter har dragits bort och jag vet inte var jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Det känns nästan värre än om han skulle ha dött. Då hade jag haft hans kärlek in i det sista. Mina minnen hade varit fina minnen. Och hans handlingar just nu hade inte ätit hål i mitt hjärta. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna resa mig igen.

 

För länge, länge sen sa någon till mig: ”Du kan inte bära hela världens problem på dina axlar. Du måste se till dig själv och göra det du kan för att du ska må bra. Dina problem blir inte mindre för att andras är större.” Jag vet inte om jag helt håller med. Men jag vet att jag inte kan hjälpa andra så som jag vill om jag inte mår bra själv. Så mycket vet jag. Jag vill inte vara självisk. Det ligger inte riktigt för mig. Är så van vid att ta hand om andra. Se till andras bästa. Tar ofta på mig andras dåliga mående, andras olycka, och bär den på mina axlar som om den var min egen. Har svårt att skaka av mig om någon mår dåligt. Nu är det jag som mår dåligt. Jag vet det. Och jag vet att det finns många som vill hjälpa mig. Men hur många gånger jag än säger det till mig själv är det vissa saker som min hjärna inte klarar att greppa. Varför kan jag inte förstå sånt som jag jämt har sagt till andra? Sånt som brukade låta logiskt och övertygande för mig. Sånt som jag trodde på. Varför har jag låtit honom förstöra mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara? Varför har jag låtit honom påverka mig så här? Jag antar att jag helt enkelt älskar honom för mycket. Jag var aldrig glad i mig själv. Aldrig lycklig i mig själv. Var obeskrivligt glad och lycklig i vår tvåsamhet. När han inte var där var det alltid något som saknades. Nu är det hela tiden något som saknas mig. Hela tiden något som fattas. Hur ska jag fylla det hålet? Hur ska jag lära mig vara lycklig i mig själv? I mitt eget sällskap? Jag vet inte hur. Jag vet faktiskt inte ens om jag kan.