Dag 22 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Tårar i en frisörstol och en fin vän
Under de sju första veckorna klippte jag mig två gånger. Trodde att det skulle hjälpa mig. Att det skulle vara ett steg framåt.
Första gången satt jag bara och skakade i stolen. (Det här var innan jag fick reda på sanningen och hans otrohet, efter det blev allt svart i veckor.) En vän, en oerhört fin vän, hade bokat tiden åt mig, och satt bredvid hela tiden. I två och en halv timme satt hon bredvid när jag fick håret slingat och klippt. Med tom blick, tårar i ögonen, gråten i halsen och ont i hela kroppen, satt jag där i frisörstolen. Frisören var inte bekväm. Stackars frisör. Och stackars min vän som inte kan ha förstått vad hon gett sig in på. Jag blev klippt. Inte en särskilt stor förändring. Min vän hade med en bild på Jennifer Aniston som hon visade upp. Så skulle jag se ut. Jag såg mest ut som ett spöke. Ett likblekt spöke med alldeles särdeles markerade kindben. På drygt två veckor, vilket var så lång tid som hade förflutit sen han gjorde slut, hade jag lyckats bra med att få den där hålögda looken. Ett riktigt utmärglat utseende.
När frisören äntligen var klar betalade jag. Vid det här laget rann det flera tårar nerför kinden. Jag torkade bort dem snabbt. Sen sprang jag därifrån. Min vän sprang efter. Vi skulle äta lunch men det var inte ens nära. Det var verkligen inte ens nära. Jag sprang ner i tunnelbanan och min vän sprang efter. Hon satt med mig på tunnelbanan tills vi kommit till ändstationen. Stod sen bredvid tills min mamma kom och hämtade mig. Hon är en så himla fin vän den tjejen. Ett riktigt guldkorn.
