Dag 22 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Ögonen
Någon skrev för några dagar sen att det kan vara svårt att möta andra människors blick. Att man inte vill se andra i ögonen. Så är det. I alla fall för mig. Jag har egentligen alltid haft svårt för det. Det har känts som att jag har blottat mig för mycket då. Som att de ser den riktiga mig inunder allt det jag säger och alla mina gester. Jag har varit medveten om det. Tänkt på det och försökt bli bättre. Men nu. Nu känns det nästan omöjligt. På psykiatrimottagningen noterade världens bästa sköterska det. Att jag inte mötte någons blick. Undvek ögonen. Det gör bara så ont. Så ont att titta in i någon annans ögon och blotta sig själv. På riktigt. Inte bara det man väljer att dela med världen. Utan det inunder. Ögonen säger allt tycker jag. Och det skrämmer mig.
Jag tittade bara in i hans ögon. Där vilade jag min blick ofta. Han fick se mig. Han fick se den riktiga mig. Allt det fula, allt det man anstränger sig så hårt för att dölja för världen. Jag blottade mig för honom. Han kände mig innan och utan. Varje litet skrymsle och vrå i mitt inre hade han fått se. Och jag kände mig älskad för att jag var just jag. Ingen annan. Bara jag.
Ingen får längre se vad som finns därinne. Djupt därinne under alla skyddslager. Ingen har någonsin sett förutom han. Jag vet inte hur jag någonsin ska våga låta någon komma in där igen. För han hade sett allt och han ville inte ha det mer. Vem ska då vilja ha det?
