Dag 26 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Ingenmansland
Jag skrev förut idag ett mail till en verkligt fin människa som genomlidit samma sak och värre. Hon vill hjälpa och stödja trots att hon bär sitt egna tunga ok. Jag skrev att jag känner mig desperat. Jag känner mig så obeskrivligt desperat för att jag kommer längre och längre från en framtid med honom, men samtidigt inte ett steg närmare acceptans av ett liv utan honom. Var lämnar det mig då? I ett ingenmansland. På en tom, ensam, sorgsen plats där jag aldrig kommer kunna känna lycka. Där det mörka i mitt hjärta till slut kommer ta över hela min kropp och endast lämna kvar en vandrande vålnad. En vandrande vålnad som sakta tynar bort till ingenting.
Jag har blivit bättre på att fejka. Jag ler, pratar, äter. Gör mitt yttersta för att verka vanlig. Men ingenting händer inombords. Där är det fortfarande svartare än natten. Jag lever i ett vakuum. Antingen väntandes eller uppgiven. Det finns bara de två alternativen. Antingen känner jag hopp i mitt hjärta om att jag ska få honom tillbaka, eller så känner jag meningslöshet - en känsla av att bara vilja ge upp. Helst här och nu. Men åtminstone efter mitt år. Jag vill inte bryta det mål jag har satt. Men efter det ser jag ingenting. Där är det bara svart.
Jag vill så gärna kunna ta klivet ut. Klivet ur den här gropen av hopplöshet, av ologiska och irrationella tankar som enbart är destruktiva. Jag kan uppbringa styrkan, jag tror att jag kan det, men där det brister, är viljan. Jag vill inte må dåligt, men jag vill inte släppa taget om det förgångna, om de drömmar jag en gång haft och som upptagit hela mig och min existens. Jag är inte beredd att ge upp det. Fastän jag vet att det enbart skadar mig att hålla fast så här. Hålla fast så här krampaktigt i något som jag inte kan rå över.
Jag önskar jag kunde styra mina känslor i samma logiska riktning som jag alltid har lyckats styra mina handlingar. För jag är en rationell och logisk person. Det har jag alltid varit. Men i detta. I detta helvete har jag tappat bort mig själv, tappat bort det som förut definierade mig. Och jag vet ärligt talat inte hur jag någonsin ska kunna hitta mig själv igen. Hur jag någonsin ska kunna bli den jag en gång var. Jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Den människan finns inte kvar. Hon har försvunnit och jag vet verkligen inte hur jag ska klara att bygga ett nytt jag. Det känns oöverstigligt. Och dessutom vill jag helt enkelt inte. Vill bara vara mitt gamla jag med mitt gamla liv. Kan inte komma ur den tankegången, trots att jag vet att det är en omöjlighet och dessutom bara destruktivt att tänka så. Men jag klarar inte att med våld placera andra drömmar, andra viljor, andra känslor i min kropp. Jag klarar det bara inte.
