trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Var sista gången på akutpsykiatrimottagningen igår. Jag får så klart ringa om jag behöver komma igen men jag har gått där i nio veckor nu. De kan skicka mig till den psykiatriska öppenvården men vill helst inte det för de anser inte att jag är psykiskt sjuk. De säger att jag hamnade i ett allvarligt chocktillstånd, följt av en djup kris. Psykiatrikern har på mitt läkarintyg skrivit svår kris på grund av separation efter en lång relation med mycket svek.

De säger att jag har lyckats hålla mig kvar i krisen osedvanligt länge, men att det ändå fortfarande bara bör ses som en kris och inte en sjukdom. De vill att jag ska söka hjälp via vårdcentral. För att få fortsätta prata med någon. Få KBT. Jag har också femton gånger kvar hos psykolog på jobbförsäkringen. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vad jag behöver. Det känns inte som att jag kan fatta det här beslutet. Jag litar inte på mig själv. Jag vet inte vad som är bäst.

Det enda som rör sig i mitt huvud just nu är: Jag har hört allt. Jag har sagt allt. Vad ska då någon kunna hjälpa mig med? Jag kan inte nå acceptans. Jag kan inte nå frid. Jag vet att jag ska tillåta mig själv att känna, jag vet att jag ska tänka på allt annat jag har i livet, jag vet att jag ska leva i nuet, jag vet att jag måste leva för min skull och inte för hans, jag vet att han inte är värd mina tårar. Jag vet allt det här. Men oavsett hur många gånger jag får höra det förstår inte känslorna. För jag älskar honom. Inte för att han är min första kärlek, inte för att jag aldrig har upplevt något annat, inte för att jag bara inte vill vara ensam, utan för att jag faktiskt älskar honom. Punkt. Han har betett sig som jordens största svin de senaste månaderna. Det har han. Men i nästan nio år har han gjort allt för mig. Under nästan nio år har han samlat på sig så otroligt mycket av min kärlek att jag inte förmår ta tillbaka den. Jag förmår inte ta tillbaka ens ett halmstrå av den kärlek jag har gett till honom. Fastän han har tagit tillbaka all kärlek han någonsin har gett till mig och sen stampat på den och förnedrat den, klarar inte jag att göra detsamma.

Jag antar att det enda jag kan göra nu är att tacksamt ta emot all hjälp som finns. Oavsett om jag tror på det eller inte. Och sen är det väl bara tiden som kan hjälpa mig. Jag kommer inte att sluta älska honom men en dag kommer kanske inte minnena vara lika tydliga och därmed inte heller göra lika ont. Jag vet inte. Men just nu antar jag att jag bara måste låta tiden gå. Det är det enda jag har att förlita mig på. Tid.