trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 29 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Ensam
Jag torkar numera tårarna när jag träffar familj och vänner. Försöker torka tårarna och se vanlig ut. Även om det är skönt att kunna se vanlig ut, om än bara för en stund, känner jag samtidigt att det är ett plågsamt sätt att leva. För jag har plötsligt blivit ensam i min sorg. Förut sörjde människor med mig på ett annat sätt. Men de är färdiga nu, de har lagt det hemska åt sidan och fortsätter leva, och kvar är jag, ensam i sorgen. 
 
Det är det där trycket från omvärlden på att jag måste bli klar, att jag inte kan älta mer, att jag inte kan sörja mer, som gör att jag har jobbat stenhårt för att få fram ett fejkat jag. Ett jag som kan dölja mycket av det som finns inombords. Jag är tacksam för att jag hittat styrkan att komma ur det där förlamade tillståndet, där jag inte alls kunde kontrollera mina handlingar. Men samtidigt har det verkligen blivit så ensamt här där jag är. I den svarta sorgen är jag numera inte längre omgiven av min familj. Det är därför jag skriver mycket svart på bloggen. För det här är numera nästan den enda platsen i mitt liv där jag tillåts vara vad som helst - ledsen, panikslagen, trött, orkeslös, arg och uppgiven. Jag kan inte längre vara den personen i mitt vanliga liv - på jobbet, hemma, ute på stan.
 
Jag har vigt promenaden till tåget från jobbet åt att få vara ledsen. Då är det som att vrida på en kran och alla dämningar släpps. Ibland rår jag inte över tårarna fastän jag försöker - de kommer mitt på dagen vid mitt skrivbord eller i en klädaffär bredvid en syster. Men jag försöker vila i vetskapen om att jag får vara ledsen den där promenaden. Promenaden är avgränsad. Den följs av en tågresa. Sen en promenad till. Sen är jag hemma hos mina föräldrar och systrar. Promenaderna har ett slut. Det är skönt. Det värsta är gråten på kvällar och nätter. Den kan ibland kännas oändlig. Endast sömnen kan ge mig det slut jag behöver, men det är så svårt att komma dit. Tills det ögonblick då sömnen äntligen griper tag i mig känner jag mig som mest ensam. Ensam i min säng, ensam i min sorg, ensam i livet. Jag vet att det inte är så, men hjärnan rår inte på känslan. Känslan av att vara ensam. Den är plågsam.

Kommentarer

  • T säger:

    Du är inte ensam. Vi är många som kommer att följa med dig på din resa. Du ska aldrig känna att du behöver visa upp en annan sida för att folk har ''tröttnat'' på att trösta dig. Det är bättre att släppa ut allt innan du går vidare i livet. Du märker inte det själv men du har kommit så långt på bara några veckor.

    Svar: Tack T. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 17:14:16
  • Johanna säger:

    Hejsan,
    Det var ett tag sen jag skrev här, haft några lite sämre dagar och känt att det varit lite klurigt att komma med bra råd.
    Tror någon annan sa något liknande för ett tag sen. Att eftersom han var en så stor del av ditt liv så kan det här väldigt abrupta avslutet liknas med ett dödsfall. Du går igenom en stor sorg och alla hanterar den olika. Och det värsta med sorg och sånna här avslut är att livet går vidare, dagar och veckor går och det känns som att alla andras liv rullar på som vanligt medan ditt står still. Det är så. Men det betyder inte att du inte har rätt att sörja, du får sörja och bearbeta på ditt sätt under så lång tid du vill.

    Låter väldigt klokt med dina promenader, att ta tid varje dag då du kan låta alla känslor komma. Det är bra att inte stänga in känslorna helt! Men jag tror det är bra för dig att försöka skapa rutiner och göra saker som får dig att ta små steg för att leva ditt eget liv.

    Bor du i lägenheten nu för tiden? Om inte kanske ett litet steg kan vara att du försöker sova där en natt i veckan eller och kanske lägga dit, ändra på småsaker i den så att den långsamt blir din.

    Till sist, du är verkligen inte ensam. Jag tror inte din familj eller dina vänner kommer tröttna på att lyssna på dig men jag förstår om de tycker det är jobbigt att se dig må så dåligt. Det är ingen som mår bra av att se de man bryr sig om må så dåligt. Oavsett är vi här på bloggen varje dag.

    Du är så fantastiskt stark som har bestämt dig för att klara dig, jag vet inte hur jag skulle ta mig ur samma svek. Men något jag har förstått från folks historier är att de flesta tar sig upp, de hittar en inre överlevnadsinstinkt och lyckas.

    Kram på dig!

    Svar: Johanna. Tack för alla dina kommentarer. Bara tack helt enkelt. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 18:28:05
  • Sara säger:

    Vi är alltid här och skall följa me dig hela vägen:) Lätta på ditt hjärta, älta, bearbeta...såsom du själv känner att som kropp o själv behöver.

    Beundrar dig!

    Svar: Tack snälla du. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-28 | 19:56:07
Kommentera inlägget här: