trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 31 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Klänningar och en gnagande känsla

Jag har varit och shoppat med min lillasyster idag. Vi köpte födelsedagspresent till mamma. Dessutom köpte jag flera klänningar. Klänningar att känna mig fin i. Klänningar som märkligt nog satt som ett smäck. Butiksexpediten, som förvisso får betalt för att sälja, var lyrisk över varje klänning jag satte på mig. Det var fint, om än kanske inte genomärligt.

Min väska var full med godis, godis överblivet från julklappskalenderfixandet. Vi åt, shoppade och känslan i kroppen var varm. Varm med undantag för några tillfällen. Några sekunder då kylan drog in och jag frös till. Tappade fokus. Det är jobbigt att gå runt i affärer där herrkläder finns. För min blick dras dit på en gång. Jag brukade alltid scanna butikerna efter fina saker till honom. Han ville nästan aldrig gå och handla kläder till sig själv. Han var ointresserad. Inte av att se bra ut i sig, utan av att handla kläder. Så jag tog alltid initiativ och fixade.

Jag tittade bort, jag undvek sektionerna med herrkläder noga. Vid ett tillfälle blundade jag till och med hårt. För jag vill inte utsätta mig för det. Jag vill inte utsätta mig för de tankarna. För de leder aldrig till något bra. Det vet jag. Det gick okej. Jag fokuserade på min syster. På mina kläder. På vår födelsedagspresent.

Allt var bra. Men nu. Nu, några timmar senare, har jag kollapsat inombords igen. Jag kände hur det kom sig smygande på. Hur det har legat och gnagt i timmar. Och nu, efter middagen, brast det. Min familj fixar efter maten nu. Jag brukar alltid vara den som hjälper till mest. Tar ansvar om inte mamma gör det. Men nu sitter jag i mitt rum. Med dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Men ångestklumpen är för stor, den går inte att ignorera längre. Jag klarar inte att hålla tårarna borta en sekund till. Jag ser kläderna fladdra förbi framför mig. Alla kläder jag har köpt till honom. De kläderna utgör hela hans garderob. De enda två gånger vi har träffats efter det hemska har han haft kläder på sig som jag har valt.

Jag kan inte ens gå i affärer utan att det sätter igång hemska tankar. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Jag saknar att få bry mig om honom. Få leta kläder till honom. Saknaden är fortfarande massiv. Den mattas inte. Det gör så obarmhärtigt ont. Hur länge ska jag behöva känna så här?

Kommentarer

  • Karin säger:

    Härligt att läsa att en del av din dag varit bra! Stunderna av att saker och ting känns helt ok (kanske tom bra!) kommer att bli fler det lovar jag dig!

    När det gäller ångesten så lärde jag mig att hantera den när jag led av ångestproblematik, genom att acceptera den. Jag lärde mig efter en tid att tänka "Nu kommer en känsla och det är ångest...och den går över"! Det hjälpte när panikångesten kom...jag lät den skölja över mig och visste att det inte skulle pågå för evigt! Jag placerade ångesten som något som skedde utanför mig. Jag var inte en ångestfylld person utan jag var en person som led av ångest (väsentlig skillnad)! Tror detta blev en positiv cirkel, för ju mer jag accepterade det desto mindre ångest fick jag. Jag var inte längre livrädd för att panikångesten skulle komma och när den känslan släppte så blev ångesten sakta men säkert bättre!

    Det jag vill säga med detta är att försök acceptera att du känner dig såhär, du har all rätt att må dåligt just nu! Man väljer inte att må dåligt psykiskt, lika lite som man väljer andra sjukdomar! Ta hand om dig och klanka inte ner på dig själv för att du mår dåligt! Sist men inte minst...det kommer att bli bättre!
    Många kramar

    Svar: Hej Karin. En vän har sagt samma till mig. Sagt att jag ska möta ångesten. Jag försöker. Men är fortfarande så rädd för den. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-30 | 22:19:13
  • Anonym säger:

    Du kommer att känna så under hela tiden du faktiskt tillåter dig att känna så. Han har betett sig som ett ärkesvin. Han förtjänar inte din sorg och du måste sluta tycka att han gör det. Du måste, på fullaste allvar, inse att han inte förtjänar ett dyft av din kärlek mer.

    Du kommer hitta någon i framtiden som gör det. När du insett att du förtjänar bättre. När du insett att du faktiskt inte får bli såhär pass beroende av en annan människa. Så till den grad att du i vissa fall rättfärdigar hans beteende. Du borde vara arg. Förbannad. Skyffla honom under mattan.

    Du förtjänar mer. Och han förtjänar inte dig. Låt inte honom bryta ned dig. För det är han inte värd. Alls.

    Svar: Jag vet att han inte är värd det. Men jag kan inte stoppa det just nu. Jag lovar att jag ska försöka göra allt jag kan. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-30 | 23:19:00
  • isabell säger:

    Hej!

    Jag undvek allt första två månaderna, som tur var pluggade jag ca sex mil bort från staden jag bodde i. Så jag kunde fly vardagen och kunna gå omkring i en stad som inte påminde om honom, träffa människor som inte hade en aning om vad som hände inom mig. Där jag kunde spela en annan, glad person. Men när jag åkte hem så kom sorgen och ångesten ikapp.

    Men hemma i min hemstad, herregud. Jag gick omvägar för att inte stöta på honom eller någon av hans familj. Jag kunde inte gå in i affärer som påminde om honom allt för mycket. Kunde inte lyssna på musik alls! För hela min lista bestod av musik som jag hittat tillsammans med honom.
    Till slut så började jag lyssna på "dunka dunka" musik. Låtar med mer "dance" i. För att jag orkade inte lyssna på musik som handlade om kärlek, brustna hjärtan eller något liknande.

    Rihannas - Only Girl (in the world) är fortfarande en låt som betyder mycket för mig. För med den låten så glömde jag bort all sorg och jag kände att jag skulle klara detta. Bli starkare och bli The ONLY girl. Så han skulle känna att han begick ett misstag när han lämnade mig.

    Jag har inga direkta tips, men för mig så läste jag mycket. Böcker har alltid fått mig att lämna denna värld och komma in i en annan. Mer dansmusik, dunk dunk har alltid fått mig på bättre humör och känna girlpower. Men annars är det tiden man måste vänta på. Tycker ändå du kommit långt i dina tankar!

    Julen kan bli extra jobbig då man bli påmind om allt, hur man firade högtiden tillsammans osv.

    Försök att göra lägenheten till din. trots att den skulle betyda att ni skulle starta er framtid där så försök (jag vet, det är svårt) att ta bort dessa tankar. Och gör den till den mysigaste lägenhet du varit i. Var stolt över den! :D

    Stort första advent kram till dig!

    Svar: Tack Isabell för alla dina tips. Jättevärdefullt. Jag saknar honom så fruktansvärt just nu. Det är skit. Många kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-01 | 21:54:47
  • Matilda säger:

    Jag har nyligen blivit læmnad av, vad jag trodde var, mannen i mitt liv. Varje morgon nær jag vaknar så dør jag. om och om igen, varje morgon. Jag saknar honom så att det gør ont. Hela tiden. Men vet du vad? Vi kommer att klara det hær. Livet kommer att bli fantastiskt igen. Det finns inge genvægar dit.

    Denna læser jag ofta:
    http://rodeo.net/niotillfem/2013/04/att-komma-over-nagon/

    Det kommer att bli bra.

    2013-12-09 | 12:11:36
  • Rosanna säger:

    Jag kan säga att det du går igenom har jag gått igenom, varenda smärta, vartenda andetag, varenda tanke, varenda tår, varenda ilska, sorg, Allt.

    Jag känner med dig när jag läser igenom textraderna, känner igen mig så läskigt mycket. Jag förstår bara inte, jag vet. Jag vet hur det känns. Man känner sig så fruktansvärt liten, oälskad, obetydlig, smutsig.

    Det har gått ett år för mig nu, och det har hänt en gång till för två månader sen. Mitt hjärta har brustit två gånger i tusen bitar under loppet av ett år och jag har aldrig känt mig så svag som jag känner mig nu. Jag är ung. Mycket yngre än dig. Jag har ibland velat ge upp. För ett brustet hjärta är så psykiskt påfrestande att man vill gå under. Ingen ser det liksom inte. Man känner sig så jävla liten. Vad fan gör jag här? Hur kunde den person jag aldrig trodde skulle svika mig, vara den som svek mig mest?

    Jag vet inte hur jag fortsätter. Inte alls. Men jag försöker ta varje dag som den kommer även om jag bara vill gå tillbaka, stanna, ge upp.
    Jag har klarat mig rätt bra men vissa stunder, som nu, känner jag hur det brister. Det går så fruktansvärt ont.

    Jag vet hur du känner dig och jag känner sorgen med dig. När du går på Stockholms gator. Jag har också gått Stockholms gator där vi brukade gå och känt sorg, ilska, o gråten i halsen, det gör jag fortfarande.

    Men det är så jobbigt, jag tycker du är så jäkla duktig som inte ger upp. Se inte framåt, önska inte att tiden ska gå fortare, känn nu. Det är nu det är och hur fuckat och ont det än gör så kommer det inte göra mindre ont imorgon.

    Men, jag lovar dig... med en drös av kärlek av vänner, sömnlösa nätter, hemska mornar där man drömt om honom, dagar av tårar, smärta för varje andetag, långa nätter av dans och fest, hångel, filmkvällar, promenader, ilska, sorg, och ännu mer tårar. Tårar så att man spyr. Så lovar jag dig med hela min själv, hur klyschigt det än låter, så blir det faktiskt bättre... Med tiden. Men räkna inte tiden. Tiden bestämmer när det blir okej, till och med bra. Vips så har det gått ett år och du står där starkare än du någonstin varit och ingen kommer kunna krossa dig på samma sätt igen, för du har lärt dig efter all denna skit.

    Åh jag vill bara ge dig en kram.
    Massa kärlek till dig. Du klarar det här, inte nu, men snart.

    (jag har en hemlig blogg som jag bara skriver i ibland, där kan du hitta en drös om sorgliga texter. Läs gärna om du vill, så kanske det blir lite bättre.)

    Svar: Alldeles för sent men: kämpa på, kämpa på. ❤
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-09 | 22:03:57
    Bloggadress: http://brustetimig.blogg.se

Kommentera inlägget här: