Dag 31 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Klänningar och en gnagande känsla
Jag har varit och shoppat med min lillasyster idag. Vi köpte födelsedagspresent till mamma. Dessutom köpte jag flera klänningar. Klänningar att känna mig fin i. Klänningar som märkligt nog satt som ett smäck. Butiksexpediten, som förvisso får betalt för att sälja, var lyrisk över varje klänning jag satte på mig. Det var fint, om än kanske inte genomärligt.
Min väska var full med godis, godis överblivet från julklappskalenderfixandet. Vi åt, shoppade och känslan i kroppen var varm. Varm med undantag för några tillfällen. Några sekunder då kylan drog in och jag frös till. Tappade fokus. Det är jobbigt att gå runt i affärer där herrkläder finns. För min blick dras dit på en gång. Jag brukade alltid scanna butikerna efter fina saker till honom. Han ville nästan aldrig gå och handla kläder till sig själv. Han var ointresserad. Inte av att se bra ut i sig, utan av att handla kläder. Så jag tog alltid initiativ och fixade.
Jag tittade bort, jag undvek sektionerna med herrkläder noga. Vid ett tillfälle blundade jag till och med hårt. För jag vill inte utsätta mig för det. Jag vill inte utsätta mig för de tankarna. För de leder aldrig till något bra. Det vet jag. Det gick okej. Jag fokuserade på min syster. På mina kläder. På vår födelsedagspresent.
Allt var bra. Men nu. Nu, några timmar senare, har jag kollapsat inombords igen. Jag kände hur det kom sig smygande på. Hur det har legat och gnagt i timmar. Och nu, efter middagen, brast det. Min familj fixar efter maten nu. Jag brukar alltid vara den som hjälper till mest. Tar ansvar om inte mamma gör det. Men nu sitter jag i mitt rum. Med dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Men ångestklumpen är för stor, den går inte att ignorera längre. Jag klarar inte att hålla tårarna borta en sekund till. Jag ser kläderna fladdra förbi framför mig. Alla kläder jag har köpt till honom. De kläderna utgör hela hans garderob. De enda två gånger vi har träffats efter det hemska har han haft kläder på sig som jag har valt.
Jag kan inte ens gå i affärer utan att det sätter igång hemska tankar. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Jag saknar att få bry mig om honom. Få leta kläder till honom. Saknaden är fortfarande massiv. Den mattas inte. Det gör så obarmhärtigt ont. Hur länge ska jag behöva känna så här?