Dag 31 Fortsättning
Kategori: Allmänt
En av alla hans lögner
På fredagen en vecka innan han sa det. En vecka innan han öppnade helvetet. Då skulle han jobba till halv elva på kvällen. Jag kom hem från jobbet, åt, tittade på TV. Var trött och väntade mest på att han skulle komma hem. Vi hade knappt setts för han hade jobbat över så mycket. Han skrev ett sms om att han hade fått lite övertid, men redan halv tolv skrev han att han var på väg. Han skulle få skjuts med en kollega. Han skulle komma om en dryg kvart.
En timme senare hade han fortfarande inte kommit. Jag skickade sms. Undrade vart han tagit vägen. Inget svar. Jag ringde. Inget svar. Vid halv två var jag jätteorolig. Jag ringde min syster. Hon blev rädd. Jag ringde hans mamma. Sen gick jag ut. Gick ut och letade i buskar. Gick runt hela området. Var orolig att han hade fått en astmaattack och låg i någon buske. Jag grät. Jag grät floder och skakade av nervositet. Jag har alltid varit sån. Målat upp skräckscenarion. Och den här natten var inget undantag. Jag pratade med hans mamma. Hon erbjöd sig att ringa polisstationen. Jag ringde akutmottagningar. Jag var övertygad om att de hade krockat. Övertygad om att han låg avsvimmad vid vägkanten någonstans.
Jag ringde säkert femtio gånger till honom. Kanske mer. Skickade tjugo sms. Skickade sms till den enda av hans kollegor jag kunde namnet på och hittade på Eniro. Men jag fick inga svar.
Kvart över tre kom han hem. Öppnade dörren som om inget hänt. Jag grät. Jag var i chocktillstånd. Jag var glad att han hade kommit hem. Men jag var helt förstörd av oro. Han sa att de hade fastnat i en olycka på väg hem. Sprungit ut och hjälpt till. Gett hjärt- och lungräddning till en person. Hanterat olyckan tills poliser i tjänst kom. Sen blivit skjutsad till polisstationen för att lämna rapport. Och sen fått skjuts hem av polisbilen. Han sa att han fått blod på sig så han var tvungen att gå in och skölja av sig. Jag skakade bara. Var verkligen i absolut chock. Jag trodde att han hade blivit skadad. Dött. Kunde inte se någon annan anledning till att han inte skulle höra av sig. Jag frågade varför han faktiskt inte hade hört av sig. Han sa att han gått in i ”work mode”. Varit så inne i det han gjorde att han inte tänkt på att skicka ett sms.
Jag la mig i sängen. Jag grät. Efter duschen kom han in och la sig bredvid. Höll om mig. Jag sa att jag trodde att han hade dött. Jag sa att jag visste att jag inte kunde leva utan honom. Att känslan som hade drabbat mig hade varit outhärdlig. Jag sa att han aldrig fick lämna mig.
Han svarade att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Sen höll han om mig tills jag somnade.
Nu. Nu vet jag att han var med henne den natten. Det var ingen olycka. Det var inget blod. Jag har sett det i sms:en. Frågade honom om det dagen efter de förbannade sms:en då vi träffades. Hur han kunde ljuga om en sån sak. Hur han kunde måla upp en sån detaljerad lögn. Hur han kunde utsätta mig för det. Han sa bara att visst, han hade träffat henne, men sen hade han gått runt själv - han hade bara inte velat komma hem till mig. Jag tror honom inte. Jag är säker på att han var med henne varenda sekund den natten. Och att hon sen skjutsade hem honom.
Efter att han hade varit med henne kom han så hem till mig, höll om mig och sa att han aldrig skulle lämna mig. Att han alltid skulle finnas där. Och jag trodde honom. Jag trodde vartenda ord. Men allt var bara lögner. Allt var bara ett tätt nät av detaljerade lögner. Lögner som jag förblindad av kärlek svalde med hull och hår. Hur kunde han, världens mest lojala och ärliga person, göra så mot mig?
