trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 6 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Kan inte få bort bilden av dem ur mitt huvud

Fick för några sekunder sen ett mail från min farfar. Han skrev att han hade hittat nycklar till lägenheten, det som numera är min lägenhet, i sin brevlåda. Min f.d. pojkvän har lämnat dem där. I fredags övertog jag lägenheten. Men han lämnar nycklarna nu. Jag bryr mig inte om nycklarna. Jag bryr mig inte alls. Har mina egna och behöver inga fler. Men jag vet. Jag vet varför han inte lämnar nycklarna förrän nu. När vi träffades den där dagen efter de förbannande sms:en kom jag till lägenheten några minuter före honom. På köksbänken låg hans jobbschema. Jag tittade på det. Jag har bra minne. Alldeles för bra minne. Från i fredags fram till idag har de varit lediga tillsammans. Har ju sett från sms:en att de planerat lägga likadana scheman. Ända sen i fredags har jag tänkt på det. Vetat att de varit lediga tillsammans. Att de förmodligen åkt bort, gjort något särskilt, på sin femdagarsledighet. Och nu fick jag det bekräftat. Det vänder sig i magen. Fan, att jag låter honom påverka mig så här. Jävla helvete.

Kommentarer

  • Emma säger:

    Usch!
    Känner med dig och hoppas att varje dag är ett steg för att det ska kännas bättre och mer uthärdligt.
    Du skriver på ett sådant fint men hjärtskärande sätt, det är som att verkligen ta del av din smärta, som att jag känner av den när jag läser.

    Jag hoppas att du kommer att gå igenom den här tiden och bli en 2.0-version av dig själv och att det är den versionen som den riktiga mannen i ditt liv väntar på.

    Dessutom hoppas jag att din f d mår riktigt dåligt över hur han har betett sig, att karma drabbar honom och att han alltid kommer att bli påmind om hur illa han behandlade sin flickvän efter 9 år tillsammans.

    Kram!

    Svar: Tack Emma. Jag skriver bara rakt upp och ner det som kommer ut. Åh, du anar inte hur jag hoppas att jag kan bli en 2.0-version av mig själv. Just nu är det svårt att se, men jag ska försöka göra saker för att komma dit. Sen att jag, med mitt idiotiska hjärta, inte kan sluta tänka att han ska upptäcka denna förbättrade version, det vet jag inte hur jag ska få bort. Om ett år kanske det är annorlunda. Stor kram.
    Sara

    2013-11-05 | 18:00:14
  • Noor säger:

    Lilla vännen, jag hoppas du finner en tröst i det jag nu kommer att berätta för dig..

    Jag är biolog, med en master examen i kemi, och pågående PhD. Jag är välutbildad i vad det är som pågår i kroppen vid vad vi kallar för "kärlek" samt "förälskelse". Finns ett ämne som heter dopamin, en signalsubstans som signalerar till belöningssystemet i hjärnan. En högre dos dopamin frisläpps när vi blir "förälskade" vilket är mekanismen bakom reproduktion. För att vi arter ska fortplanta oss helt enkelt. Att dopamin mängden ökar i kroppen resulterar i att vi glömmer tid och rum, rationellt tänkande och i att vi blir själviska. Vi följer och matar denna "känsla" av att vara höga. Men! Biologiskt sett kan denna kaskad av dopamin i kroppen inte fortsätta på så höga nivåer i mer än 18 månader (oftast 12 månader ungefär!). Notera; Man har liknat effekten av dopamin i hjärnan, som effekten av intag av amfetamin! Inte undra på att folk förlorar all logik?

    Då har jag förklarat för dig vad som händer oss rent biologiskt och med facit i hand, svart på vitt, i kroppen vid en förälskelse.

    I ditt fall, det faktum att ni lyckats vara tillsammans i 9 år, säger mycket om grunden i erat förhållande. Att du bland annat antagligen har väldigt bra och många egenskaper som höll honom kvar vid dig så länge. Att du bidrog till att ert förhållande höll i mer än dessa 18 månader då man är hög på dopamin (då man metaforiskt säger att man är blind av kärleken, man är egentligen hög!). Att din kille faktiskt älskade dig med klara ögon! Med klar hjärna, med normala mängder dopamin i kroppen!!!!!!!!!!!!!!! Du har alltså allt som krävs.. ALLT som krävs för att din kille ska vilja vara med dig.

    MEN. Denna andra tjejen, har aktiverat dopaminet i hans hjärna just nu. Han ser inte dig, han resonerar inte dig. Men vännen, den vackraste melodin av dem alla har även den ett slut, även om det slutar med en skräll, så är det likväl ett avslut. Trösta dig i det. Han kommer vakna. Och se klart. Inte idag och inte imorgon. Men inom sinom tid. Det är varken något jag eller du eller han för den delen styr. Det är biologin! Vetenskapen. Trösta dig i det.

    Å då. Den dagen han vaknar. Kommer han knappast stanna med en kvinna med så pass lite själv respekt som tillät sig och honom utsätta dig för detta. Som på ett så iskallt och rått sätt uppmuntrat hans beteende och varit en pjäs i spelet. Smutsigt, lågt. Den moralen kan inte ens kärlek förändra. Den dagen, dopaminet fallit skall han inse. Vad han hade och vad han har kvar av det. Trösta dig i det.

    Och under tiden, lär dig att älska dig själv. Om han kunde älska dig, och du älskar honom så mycket, har du alltså potentialen att älska. Älska dig själv. Ge dig själv kärlek. Unna dig, ge dig själv en kram. Ge dig själv ett leende, en klapp på kinden. Säg till dig själv, det blir bra snart. Lyssna på hög musik, utnyttja heeeela lägenheten. STÄDA! Baka! Laga mat! Njut. Lyssna på musik, hööööög musik. Sjung med. Lyssna på sorglig musik, som sliter ditt hjärta och sjuuuung med. Var ledsen. Lyssna på arg musik. Sjuuung argt med!!! Trösta dig i det. Lär dig mindfullness, att vara här å nu. Känn efter varje känsla, lägg märke till alla detaljer. Vakna. Var vaken och låt kampen å alla känslor skölja över dig.

    Väääännnen, trösta dig i att den ÄNDA konstanten i livet är... Förändring! Change! Trösta dig i det. Dina känslor kommer förändras, din situation hur hopplös den än verkar, kommer att förändras.

    Han kommer att förändras. Han kommer vakna. Han kommer svika henne likväl. Han kommer inse. Trösta dig i det.

    Ha hopp! Ha hopp min vän.

    Svar: Noor. Tårarna slutar inte rinna när jag läser vad du skriver. Men det är bättre tårar än de som brukar komma. Tårar av sorg, men också av hopp. Jag ska sätta igång med just det du skriver. Försöka börja älska mig själv. För det har nog varit lite dåligt på den punkten förut. Jag ska försöka känna alla känslor. Detaljerna. Min morbror säger också ofta det till mig. Förändring. Förändring skrämmer mig. Det ska jag jobba med. Världens djupaste tack till dig för att du tog dig tid att skriva det här.
    Sara

    2013-11-05 | 21:23:50

Kommentera inlägget här: