trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 7 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Händelseförloppet steg för steg
Morgonen efter att han gjorde slut lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Mina systrar hämtade mig. Vi åkte hem till dem, hem till mamma och pappa. Jag låg på golvet och skakade. Två dagar senare åkte jag till lägenheten för att hämta lite kläder. Jag bara grät. Han sa om och om igen att han inte älskade mig. Han visste inte varför. Inget var fel. Känslorna var bara borta och hade varit det ett tag. Han hade inte vågat säga något.

Jag skickade några sms om praktiska saker ibland. Något panikartat sms om att jag älskade honom. Men inte mycket. Jag ville inte pressa honom. Jag ville att han skulle få tänka. Få sakna mig. Jag försökte lämna honom ifred. Ge honom utrymme. 

Efter två veckor behövde jag mer kläder. Varmare kläder. Jag frågade om jag kunde komma en viss dag. Jag minns inte vilken. Han svarade nej. Jag frågade varför. Det ville han inte berätta. Där och då kände jag att något var fel. Jag ringde upp. Frågade rakt ut, har du träffat någon? Jag hade frågat förut. Han sa nej, precis som han gjort hela tiden. Hans mamma hade frågat honom upprepade gånger. Tagit honom åt sidan, tittat honom in i ögonen, och frågat om han hade träffat någon. Han hade svarat nej. Vi alla trodde honom. Han har alltid varit världens mest rakryggade, ärliga och pålitliga person. Det fanns inget att misstro.

Jag frågade igen varför jag inte kunde komma. Han svarade att han skulle fixa en grej inför sin skjuttävling. Efter veckor, månader, av utstuderade lögner hade han blivit en mästare. Jag trodde honom. Föreslog då en annan dag. Lördagen. Då skulle han jobba. Extrapass för att tjäna mer pengar. Han hade det så svårt ekonomiskt nu när han behövt betala bilräkningen (eftersom han fått bilen) och dessutom resterande delen av ett soffköp vi gjort tidigare (eftersom han skulle ta soffan). Jag tyckte synd om honom. Tänkte att han begravde sig i jobb. För att det var för jobbigt att tänka på mig. Och att när han en dag var tvungen att göra det, när ensamheten blev för påtaglig, då skulle han höra av sig. Vilja älska mig igen.

Vi bestämde att vi skulle träffas på söndagen. Klockan 12. För han var tvungen att sova efter sitt sena jobbpass. Klockan 10 fick jag ett sms. Han hade varit tvungen att jobba över och bara sovit några få timmar. Kunde jag komma klockan 14 istället? Jag peppade mig till tusen inför mötet. Tog fyra tabletter rosenrot för att få bort lite av spåren två veckors total sömnlöshet och späkning satt i mig. Satte på mig fina kläder. Jag åkte till och med förbi Åhléns och köpte ett par nya skor och väska. Jag ville inte ha den väskan han hade gett mig i present. Jag ville inte komma i mina gamla slitna skor. Jag ville se så bra ut jag kunde i det obeskrivligt sköra tillstånd jag befann mig i.

Jag kom dit och han såg så trött ut. Sliten. Mitt hjärta ömmade direkt för honom. Ville ta hand om honom. Jag hade bestämt att jag inte skulle pressa på något sätt. Inte få honom att må dåligt. Jag ville ju bara att han skulle inse att han älskade mig. Att han saknade mig. Vi pratade om olika saker. Jag försökte bara vara. Vara den person han förälskat sig i en gång i tiden. Vid ett tillfälle sa han att det inte kändes likadant nu som för två veckor sen. Jag tolkade det som att han inte längre var helt säker. Inte längre var säker på att han ville ha mig ur sitt liv för evigt. Han sa att han brydde sig om mig. Jag svarade att han säkert skulle få höra om jag dog eller blev allvarligt sjuk av hans mamma. Försökte vara stark. Stå på mig. Få honom känna att jag faktiskt var borta. Hoppades att det skulle göra ont i honom. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara snäll. Trevlig. Världens roligaste. Den han en gång älskat.

Jag fick datorn med mig. Han sa att jag självklart skulle ta den. Jag bad honom upprepade gånger att rensa den först. Föra över sina grejer till den andra, gamla, datorn som var kvar. Han sa att det inte behövdes. Det ångrar han nog nu.

När jag skulle gå stod vi där. Jag tittade på honom. Gav honom en snabb kram. Ville inte att han skulle känna tillfredsställelsen av att känna min saknad och ångest. När jag åkte iväg såg jag en tår rinna nerför hans kind. Jag grät. Och grät. Och grät. Han hade varit ledsen. Jag tänkte att det måste betyda att det finns något därinne. Något kvar i hans hjärta som känner för mig.

Nu vet jag. Nu vet jag allt. På grund av de där sms:en vet jag allt. Han hade ingen grej att fixa inför sin tävling, han var med henne. Han jobbade inte den lördagen. Han tog henne till en dyr restaurang vi hade planerat att gå till. Senare hittade jag i lägenheten ett kvitto från deras restaurangbesök. Han hade inte jobbat över och därför inte sovit. Han hade varit med henne. Det var därför han var trött. Det var därför han var trött och jag hade tyckt synd om honom. Jag hade velat ta hand om honom. Precis innan jag kom till lägenheten hade han varit med henne. Precis efter träffades de igen. Han gav mig en dryg timme av sin tid. Sen återgick han till att befästa sitt svek. Åh, jag blir så ledsen. Ledsen och trött på mig själv och min godtrogenhet.

Tre veckor och tre dagar efter att han gjorde slut kom så dagen för de förbannande sms:en. I över tre veckor hade jag lämnat honom ifred. Ifred för att ha dejter i vår lägenhet. Ifred för att vara med henne. Ifred för att börja älska henne. Jag blev fullständigt grundlurad. Grundlurad och utnyttjad av den jag litade mest på i hela världen.

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Blir du precis som jag när de tog slut mellan mig o min dåvarande sambo, kollar hans facebook sida 3737 ggr om dagen?

    Svar: Jag gjorde det. Men han har tagit bort mig på alla sociala medier. Och alla jag känner. Nu skulle jag inte göra det ändå. Nu gör allt som påminner bara för ont.
    Sara

    2013-11-06 | 21:39:22
  • A. säger:

    Bra! Du ska känna dig äcklad ! Nu är du på väg till något bättre. Du måste hata hata hata för att komma över det. Gå ut med dina vänner, res bort, gör något kul. Få tankarna på annat.

    Svar: Det är bara i en sekund. Nu saknar, saknar, saknar jag bara. Det är något fel på mig. Helt säkert.
    Sara

    2013-11-06 | 21:58:22
  • Amanda säger:

    Hej Sara!
    Jag berörs så av dina texter och jag vill bara att du ska veta att jag hejar på dig! Jag tänker på dig, all styrka till dig!

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-06 | 22:24:23
  • AC säger:

    Det är inte alls något fel på dig. Efter att ha älskat någon så mycket i 9 år, varit med om och delat så mycket med en människa man trodde man skulle vara tillsammans med resten av sitt liv, det är klart det är svårt att känna något annat än saknad just nu. Det är han det är fel på. Så jävla mycket fel att jag inte vet var jag ska börja. Önskar att jag visste vem han var så jag kunde banka lite vett i skallen på honom.

    Svar: Jag vill bara banka min kärlek i skallen på honom. Men den vill han inte ha. Jävla skit.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-06 | 22:29:22
  • Erika säger:

    Läser du igenom dina texter du publicerar här? Hur känner du då?
    Om du hade varit åskådare och detta hade handlat om en vän till dig, vad hade du gett henne för råd?

    Tänker på dig.

    2013-11-06 | 22:30:04
  • Noor säger:

    Min vän. Det är ingenting fel på dig. Du är, tillskillnad från honom mänsklig. Du är i denna situationen, för att du gett mer av dig själv än vad du hade råd att förlora. Men vännen, klandra dig inte. Du var sjutton år gammal när ni träffades, hur skulle du veta bättre? Ta det med dig detta nu. Ge aldrig NÅGON mer av dig själv, än vad du faktiskt har råd att förlora. Älska dig själv mer än någon annan. Det är inte själviskt nej. För när vi älskar vår egen person, är vi i vårt hela och fulla tillstånd att ta emot den kärleken och ENDAST den kärleken och bemötandet vi FÖRTJÄNAR.

    Vännen fråga dig själv, om han hade kommit till din dörr. Och ringt på dörren. Bett dig om en andra chans. Vad hade du sagt till honom? Vad hade du slängt i hans ansikte? Hade du verkligen velat ha denna mannen i ditt liv igen? Hade du riskerat allt igen? Hade du velat att DENNA mannen som visade sig vara av så liten karaktär, skulle vara pappan till din son? Om din son hade utsatt och fått sin framtida fru att genomlida detta, hade du varit stolt över honom? Jag tror inte det? För det är emot all samvete, såhär gör man inte. Detta är inget personligt mot hans bakgrund eller uppfostran, jag menar på att äpplet inte faller långt från trädet. Du måste tänka långsiktigt, du måste tänka hållbart. Du måste distansera dig ifrån vad du är i å vad du känner, stundvis, och ifrågasätta dina känslor. Vill DU verkligen HA tillbaka HONOM? Eller vill du ha tillbaka det ni hade? Det är skillnad på det vetu. Sörj det ni hade, sörj den du trodde att han var, men försök skilja mellan det och på tanken av hur gärna du vill ha honom tillbaka. För jag tror inte du vill ha den han är nu, i dina ögon.

    Jag ska följa din blogg tills du hittat ljuset i tunneln. Och jag ska skriva till dig så ofta jag kan. Du är inte ensam. Vännen, livet kommer att gå vidare och du kommer aldrig att glömma detta. Du kommer alltid att minnas denna man, minnas hur du älskade honom och minnas tårarna när han sedan försvann. Länge kommer du tro att tårarna är ett tecken på att du inte är över honom än, att tårarna påminner om hur mycket du älskar honom och hur ont allt detta gjorde. Men! EN dag ska du inse att det faktiskt bara är minnen. Minnen som gör dig lite känslig. Att du inte känner en längtan efter honom men att du kommer ihåg den. Det är inte samma sak och när du lär dig skilja på dem så ska livet helt plötsligt bli mycket lättare. För även om saker påminner dig om honom så kommer det att bränna dig mindre och mindre, för varje dag.

    En dag ska du minnas honom med ett enkelt leende och i den stunden även minnas hur lycklig du är. Tack vare honom, och det han gjorde. Tro på det.

    2013-11-06 | 22:30:29
  • Lisa säger:

    Kan läsa in lite ilska i det sista stycket. Om än bara för några sekunder så är det ett steg i rätt riktning. Heja!

    2013-11-06 | 22:43:21
  • Anonym säger:

    Jag känner igen mig i dina känslor, att man i hjärtat vet att killen man håller kär, är den rätte för en. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att släppa den tanken och gå vidare. Jag vill inte ge dig hopp om att det kan bli ni igen, men jag tror att anledningen till att du inte kan släppa tankem på honom är för att även han tänker på dig. Jag tror att ditt ex har dålig samvete för sitt agerande mot dig

    Svar: Ge mig hopp. Snälla ge mig hopp. Jag vet just nu inte ens om jag kan fortsätta skriva här. Om han såg skulle han hata mig. Och det enda som får mig att orka överleva är att han en dag ska älska mig. Om jag på egen hand förstör den chansen, då har jag ingenting.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-06 | 22:43:56
  • Sanna säger:

    Kämpa på! Vill bara säga att jag läser och att det kommer att bli bättre!

    2013-11-06 | 23:24:12
  • A. säger:

    Det är absolut inget fel på dig. Allt har sin tid. Först kommer chocken, sorgen, sen börjar du leta fel på dig själv. Men att du har kommit till hatet, även om det bara är några sekunder som du säger så har du kommit en bra bit på vägen. Du har rätt till att hata, det han har gjort är vidrigt. Som flera andra också skriver, lyssna på musik, det hjälper. Men inte bara sorgsna låtar utan även power låtar. Klyschig låt, men Gloria Gaynor - I will survive, hjälpte mig väldigt mycket när jag själv gick igenom ett helvete.
    Tack Tack Tack för att du delar med dig, det är nyttigt för oss andra också att läsa. Läser igenom dina inlägg flera gånger per dag och jag mår så jävla illa av det, men samtidigt så jävla stark, jag vet vad du går igenom och du kommer att fixa det precis som många andra av oss har gjort. Du är grym och du förtjänar endast det bästa. Glöm aldrig det!

    Svar: Snart, snart, kanske jag lyssnar på den typen av låtar. Snart.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-06 | 23:28:48
  • A.B.O. säger:

    Hittade din blogg för en liten stund sen och har nu läst alla dina inlägg, tårarna strömmar ned för mina kinder. Men det är bra för mig, jag behöver det tror jag. Jag behöver se att man kan överleva, att det är en kamp men att det går. Du motiverar mig för att kämpa!

    För 14dagar sen lämnade min kille mig. Han tittade förbi min lägenhet (som alltid), hämtade alla sina saker och log mot mig. Jag fattade vad han menade med det men ville ändå höra honom säga det högt men det fick jag aldrig. Fick höra att han inte längre hade några känslor för mig för att vi är så sjukt olika, att det var ända anledningen. Trodde honom för jag ville inte tro på mina misstankar om att han träffat någon annan. Sista månaden hade han smsat konstant med någon som han påstod vara en kompis, jag trodde honom inte och konfronterade honom mer än 1gång. Varje gång lovade han dyrt och heligt att jag inte hade något att oroa mig över, han älskade mig och bara mig. Såhär i efterhand vet jag att det var en ren och skär lögn, men jag trodde på honom då.

    Det tog inte mer än 4dagar efter att han lämnade mig innan jag såg honom hålla om och kyssa tjejen jag trodde var en av mina bästa kompisar. Allting bara brast, kunde inte göra något annat än att gråta fick ingen luft bara grät.

    Vill bara komma över det jävla svinet! Samtidigt så vill jag ha tillbaka honom, vet inte hur jag ska leva utan honom. Han är den ända som har fått mig att må bra på riktigt, fått mig att vara lycklig.

    Att han nya tjej/min ex-kompis bor typ granne med mig och att vi studerar på samma universitet alla tre hjälper inte direkt. Att se dom så glada tillsammans dag efter dag gör att jag gråter så fort ingen kan se mig. Han var ju min, mig han var glad med, mig han gjorde allt med. Men inte längre, nu är det hon...

    Båda två har gjort det tydligt för mig att dom inte bryr sig ett skit om vad jag tycker eller känner. Folk säger att jag förtjänar bättre, men ärligt vet jag inte om jag gör det.

    Jag borde gå vidare, det är så svårt men jag vet att jag borde göra det. Verkligen bestämma mig och göra det. Det du är med om är värre, vi hade inga direkta planer på framtiden (förutom att skulle säga upp sin lägenhet och flytta in på riktigt, han var ändå alltid hos mig) inget giftermål eller barn, jag misstänkte ju dessutom att det var något som var fel, men han var mitt allt iaf. Att du har bestämt dig för att klara det här ger mig hopp och styrka att klara av vardagen.

    Massvis med tack för att du delar med dig!!!

    Svar: Kämpa på fina du. Stor kram.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 00:45:21
  • Anonym säger:

    Tårarna rinner, vill bara ge dig en kram. Ber för dig <3

    2013-11-07 | 00:47:41
  • Nathalie säger:

    Det svider i hela kroppen när jag läser dina texter, och jag känner igen mig alldeles för väl. Jag gick med samma tankar och känslor som du för ett år sedan, och varit i en liknande situation. Jag har velat skriva till dig i flera dagar, men har känt mig lite dum och vilsen i hur jag ska uttrycka mig, men jag vill ju stötta och hjälpa om det kan göra gott för dig! Och jag tycker att det är så otroligt skönt att se hur andra engagerar sig med så fina och kloka ord för att stötta, vilket jag tar åt mig av också då jag själv saknade ett starkare stöd under den här perioden. Så DU min starka starka medsyster och alla andra som skriver till dig ger mig stöd i hur jag har burit mina tankar och känslor sen allt rasade för mig, och för det vill jag säga stort tack!

    När du skriver om att du inte sett, att du trott att allt var bra .. Hur den här tjejen har jämfört sig själv med dig, att hon haft tillgång till er gemensamma bostad .. Jag vill bara nämna hur fruktansvärt manipulativa (psykisk ohälsa) vissa personer kan vara, utan några som helst gränser på lögner och samvete. Det var just en sån person som nästlade sig in i mitt och min sambos liv och ställde medvetet till ett helvete 10 gånger värre än vad som egentligen behövdes. Därför tror jag att det i slutändan är positivt att du har fått se alla meddelanden om vad som pågått när han har varit oärlig, hur förbannat äckligt överjävligt och skitjobbigt det än känns just nu.

    När jag kände som du gör nu längtade jag flera månader framåt, när jag äntligen kunde äta och sova normalt igen. Fram tills dess är ren överlevnad, och jag tror på som många andra har skrivit till dig tidigare att ge dig själv cred för det positiva varje dag, och ta minut för minut och dag för dag och ge full respekt och fokus på dig själv. Det tar frustrerande lång tid att läka, men det blir bättre!! Mindfulness är fantastiskt sätt att sätta stopp för otrevliga tankar och det har hjälpt mig massor.

    Det syns i dina texter att du är otroligt stark, och du kommer antagligen ha lärt dig en massor om dig själv vara starkare än någonsin när du lyckas ta dig ur det här. Det är jag själv trots smärta och tårar tacksam för idag! Ha ordentligt med tålamod och var rädd om dig, du är inte ensam. Kramar och kärlek!

    Svar: Ett sent svar. Tack för dina fina ord. Din berättelse. Jag längtar också. TIll en tid när det känns bättre. Men mest längtar jag efter honom. Usch vad jag saknar honom.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 01:10:58
  • Linda säger:

    Fortsatt blogga, det kommer ta dig igenom det har. Eller iaf hjalpa till pa vagen. Vi tror pa dig! <3

    2013-11-07 | 01:35:48
  • Johanna säger:

    Sluta inte blogga för att han skulle bli arg av den. Bloggen är din, bara din och för att du ska må bättre. Om han tycker det är jobbigt att läsa svart på vitt hur illa har behandlat dig och fått dig må, så jobbigt för honom men han har bara sig själv att skylla!
    Jag tror bloggen är så bra för dig, att få ventilera, få stöd och råd från människor som varit i liknande situationer och kunna skriva när som helst du behöver det.

    Eftersom ni delade allt tror jag det är extremt viktigt att du hittar något som är bara ditt. En ny hobby, eller kanske en filt till soffan, något du kan ha som bara bara är ditt.

    Jag vet att du i dina drömmar ser er tillsammans men jag tror att det du egentligen önskar är lyckan och tryggheten tillbaka. Skulle du känna dig trygg med honom om det blev ni igen? Eller skulle du vara rädd att det kunde hända igen? För hur mkt du än vill ha honom tillbaka nu så skulle det aldrig bli samma sak igen. Hur jobbigt det än låter.

    Sörj, du har förlorat en människa som var så viktig i ditt liv. Skrik, gråt och acceptera din sorg men försöka njuta av stunderna där ett leende eller ett skratt tittar fram. Ingen förtjänar att bli behandlad som du har blivit.

    2013-11-07 | 08:21:17
  • Anna säger:

    Hej Sara.
    Jag kommenterade för några dagar sedan, men förstår om du inte vet/kommer ihåg vilken kommentar som var min. Vill bara säga att jag är helt säker på att han inte mår så bra själv. han har dåligt samvete, han berusar sig med vad han tror är en ny kärlek men hon är en snuttefilt. Måhända håller det ett tag mellan dem. Men hon är inte hans livs kärlek. Måhända är det så det känns för han inte kunnat uppbåda dessa känslor för dig på länge, enligt honom. Ingen mår bra av att inte stanna upp och reflektera. Stanna upp och hitta sig själv mellan varven i livet.

    Tro mig, ingen vill vara någons snutte, någons tillfälliga tröst. För jag är fortfarande helt säker på att han kommer vilja komma tillbaks. Det bästa med det är att du kommer att säga nej. Och det i sig är såklart sorgligt. Att inse att ens livs kärlek brände en så att man inte kan lita på och älska den personen längre. Att kärleken man trodde skulle vara för alltid dog i hjärtat. Det tar tid att läka. Men det kommer du att göra. Och du kommer tacka honom i tankarna för allt du var tvungen att gå igenom, för att du fick växa som person.

    Jag finns på [email protected] och så kommer jag att finnas i kommentarerna.

    De varmaste kramarna till dig Sara!

    Anna.


    Svar: Tack finaste Anna. Om än sent. Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 09:15:59
  • Hannah säger:

    Har läst alla dina inlägg och mitt hjärta blöder för dig. Allt du känner är visst normalt och jag hoppas få följa dig till den dag då du kommer ut på andra sidan, starkare än någonsin. För den dagen kommer, det gör den! Som någon annan skrev dock, det är inte honom du älskar. Inte den manipulerande lögnaren och svikaren kan visat att han är. Du älskar den han var, men han är inte den personen längre. Jag är övartygad om att du kommer att se det tillslut och kunna gå vidare. Men till dess, låt dig själv sörja och vara ledsen, sen arg och kanske ledsen igen. Kämpa vidare och en dag kommer du komma på dig själv med att skratta igen.

    2013-11-07 | 11:01:09
  • a säger:

    Jag har länge funderat på hur jag ska formulera mig, men ditt svar på en av de första kommentarerna triggade igång mig ("Nu saknar, saknar, saknar jag bara. Det är något fel på mig. Helt säkert.")

    Jag drar ytterst få paralleller mellan ditt ex beteende och det beteende en väninna blev utsatt för. En vän till mig blev under sin graviditet och första året som småbarnsmamma väldigt, v ä l d i g t illa behandlad av pappan till barnet. Vi snackar otro, partynätter då hon satt ensam med barnet, till slut misshandel. Upprepad sådan. Hon var på skyddshem tre gånger, två gånger sa hon att de ville få det att fungera och hon ville försöka på nytt. Efter tredje gången, en spark i ansiktet som sedan följdes av ett samtal till polisen, flyttade hon. Långt bort från honom.

    Få likheter finns mellan ditt exs och min väns ex. Men ni blev båda utan tvekan bedragna, illa behandlade, ja, mattan drogs undan för era ben båda två. Och vet du vad, trots allt vad min vän varit med om hoppades hon. Hon saknade. Hon tänkte att de ännu skulle få det att fungera. Hon beskyllde sig själv. Detta också EFTER att hon flyttat, efter att hon brutit sig loss och efter alla polisbesök och kontakter med socialen och psykologen.

    Men vet du vad, hon saknar honom inte längre. Vet du, hon hoppas inte längre. Men det tog lång tid, och många var förfärade över hennes hopp. Hur kan man fortfarande hoppas? Men en dag dog det hoppet, en dag växte beslutsamheten fram. En dag slutade hon sakna. En dag kom hon ut ur dimman. En dag såg hon klart.

    Och den dagen kommer för dig också. Ge det den tid som behövs, skuldbelägg inte dig själv. Känn, men våga också att släppa känslorna om du känner att de ger efter.

    Stor kram till dig i din sorg och ditt hopp.

    Svar: Stor kram och tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 11:45:06
  • Anonym säger:

    Vilket jävla as han är alltså! Usch och tvi. Jag läser din blogg med spänning. Du är så duktig på att skriva och det känns som om jag kan leva mig in i varenda mening du skriver.

    Svar: Tack.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-12-02 | 17:57:49
  • minh säger:

    Hej!
    Var med om samma sak förra året men efter 4 månaders uppehåll hittade vi tillbaks till varandra
    jag jobbade hårt på mig själv och blev självständig.
    Samtidigt som jag jobbar med en psykoterapeut.

    Vet du vad? Jag tror att den nya tjejen han träffar är ett re-bound.
    Dom är varandras re-bound, man kan nämligen inte hoppa in i nått nytt sådär fort efter att man brutit ett 9 år långt förhållande, jag tror inte att det är äkta.

    Ja, jag tror att hans känslor för dig kan ha förändrats, kanske för att du blev bekväm (jag har lärt mig att man aldrig ska ta någon för givet) och sen träffade han henne för att kunna komma över dig helt, dom flesta behöver nämligen bra mkt underhåll när man separerar sig.

    Jag vill att du jobbar hårt på dig själv, försöker se mönster och bygger upp dig ytterligare.

    Ditt liv kan omöjligt bara vara uppbyggt efter denna man, då är nått fel..
    Men jag förstår så klart att du har formats efter er relation men glöm inte att du var med i den relationen med och att han inte äger rätten till din frihet.

    Jag har bara hunnit till det här inlägget och vet ju inte alls hur du mår i dagsläget
    men ville bara dela med mig lite utav mitt stöd

    krya på dig och var stark!

    2013-12-10 | 15:46:40
  • Eve säger:

    Hejsan!
    Hittade din blogg på topplistan på förstasidan. Är hjärtskärande att läsa din blogg. Lider med dig men skriver som många andra gör. Du är på väg mot något bättre nu.
    Sen vill jag bara säga att just nu så påstår han säkert att han är glad och lycklig och inte älskar dig längre. När du väl är starkare, lycklig igen, redo att möta en annan man att dela ditt liv och framtid med ska du se att han insett att gräset inte är grönare på andra sidan. När dom kommit in i vardagliga rutiner som man snabbt får med en partner kommer han inse att han saknar dig och kommer förmodligen inse att han älskar dig fortfarande. Men då kommer det vara för sent. Kommer följa din blogg och peppa dig så mycket jag kan. Är inte lätt, jag vet av egna erfarenheter, men släpp honom. Låt honom inte förstöra mer för dig än han redan gjort, och den dagen han erkänner att han saknar dig igen är du stark nog att se han i ögonen och säga att det är försent och vända på klacken och låta honom må som den skit han är!


    Svar: Hej Eve. Jag är ledsen att jag svarar så sent. Jag vet att jag målar upp mardrömsscenarion av dem två lyckligare än någonsin tillsammans. Även om jag inte vet något om det, vet jag att han helt har stängt av mig. Han hör inte av sig och bor med henne som ingenting. Och det är fasansfullt. För även om han har betett sig fruktansvärt älskar jag honom. Jag älskar honom så ofattbart mycket.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-01-07 | 14:24:01
    Bloggadress: http://evelinaelvstal.blogg.se

Kommentera inlägget här: