Dag 7 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Händelseförloppet steg för steg
Morgonen efter att han gjorde slut lämnade jag lägenheten. Den 6 september. Mina systrar hämtade mig. Vi åkte hem till dem, hem till mamma och pappa. Jag låg på golvet och skakade. Två dagar senare åkte jag till lägenheten för att hämta lite kläder. Jag bara grät. Han sa om och om igen att han inte älskade mig. Han visste inte varför. Inget var fel. Känslorna var bara borta och hade varit det ett tag. Han hade inte vågat säga något.
Jag skickade några sms om praktiska saker ibland. Något panikartat sms om att jag älskade honom. Men inte mycket. Jag ville inte pressa honom. Jag ville att han skulle få tänka. Få sakna mig. Jag försökte lämna honom ifred. Ge honom utrymme.
Efter två veckor behövde jag mer kläder. Varmare kläder. Jag frågade om jag kunde komma en viss dag. Jag minns inte vilken. Han svarade nej. Jag frågade varför. Det ville han inte berätta. Där och då kände jag att något var fel. Jag ringde upp. Frågade rakt ut, har du träffat någon? Jag hade frågat förut. Han sa nej, precis som han gjort hela tiden. Hans mamma hade frågat honom upprepade gånger. Tagit honom åt sidan, tittat honom in i ögonen, och frågat om han hade träffat någon. Han hade svarat nej. Vi alla trodde honom. Han har alltid varit världens mest rakryggade, ärliga och pålitliga person. Det fanns inget att misstro.
Jag frågade igen varför jag inte kunde komma. Han svarade att han skulle fixa en grej inför sin skjuttävling. Efter veckor, månader, av utstuderade lögner hade han blivit en mästare. Jag trodde honom. Föreslog då en annan dag. Lördagen. Då skulle han jobba. Extrapass för att tjäna mer pengar. Han hade det så svårt ekonomiskt nu när han behövt betala bilräkningen (eftersom han fått bilen) och dessutom resterande delen av ett soffköp vi gjort tidigare (eftersom han skulle ta soffan). Jag tyckte synd om honom. Tänkte att han begravde sig i jobb. För att det var för jobbigt att tänka på mig. Och att när han en dag var tvungen att göra det, när ensamheten blev för påtaglig, då skulle han höra av sig. Vilja älska mig igen.
Vi bestämde att vi skulle träffas på söndagen. Klockan 12. För han var tvungen att sova efter sitt sena jobbpass. Klockan 10 fick jag ett sms. Han hade varit tvungen att jobba över och bara sovit några få timmar. Kunde jag komma klockan 14 istället? Jag peppade mig till tusen inför mötet. Tog fyra tabletter rosenrot för att få bort lite av spåren två veckors total sömnlöshet och späkning satt i mig. Satte på mig fina kläder. Jag åkte till och med förbi Åhléns och köpte ett par nya skor och väska. Jag ville inte ha den väskan han hade gett mig i present. Jag ville inte komma i mina gamla slitna skor. Jag ville se så bra ut jag kunde i det obeskrivligt sköra tillstånd jag befann mig i.
Jag kom dit och han såg så trött ut. Sliten. Mitt hjärta ömmade direkt för honom. Ville ta hand om honom. Jag hade bestämt att jag inte skulle pressa på något sätt. Inte få honom att må dåligt. Jag ville ju bara att han skulle inse att han älskade mig. Att han saknade mig. Vi pratade om olika saker. Jag försökte bara vara. Vara den person han förälskat sig i en gång i tiden. Vid ett tillfälle sa han att det inte kändes likadant nu som för två veckor sen. Jag tolkade det som att han inte längre var helt säker. Inte längre var säker på att han ville ha mig ur sitt liv för evigt. Han sa att han brydde sig om mig. Jag svarade att han säkert skulle få höra om jag dog eller blev allvarligt sjuk av hans mamma. Försökte vara stark. Stå på mig. Få honom känna att jag faktiskt var borta. Hoppades att det skulle göra ont i honom. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara snäll. Trevlig. Världens roligaste. Den han en gång älskat.
Jag fick datorn med mig. Han sa att jag självklart skulle ta den. Jag bad honom upprepade gånger att rensa den först. Föra över sina grejer till den andra, gamla, datorn som var kvar. Han sa att det inte behövdes. Det ångrar han nog nu.
När jag skulle gå stod vi där. Jag tittade på honom. Gav honom en snabb kram. Ville inte att han skulle känna tillfredsställelsen av att känna min saknad och ångest. När jag åkte iväg såg jag en tår rinna nerför hans kind. Jag grät. Och grät. Och grät. Han hade varit ledsen. Jag tänkte att det måste betyda att det finns något därinne. Något kvar i hans hjärta som känner för mig.
Nu vet jag. Nu vet jag allt. På grund av de där sms:en vet jag allt. Han hade ingen grej att fixa inför sin tävling, han var med henne. Han jobbade inte den lördagen. Han tog henne till en dyr restaurang vi hade planerat att gå till. Senare hittade jag i lägenheten ett kvitto från deras restaurangbesök. Han hade inte jobbat över och därför inte sovit. Han hade varit med henne. Det var därför han var trött. Det var därför han var trött och jag hade tyckt synd om honom. Jag hade velat ta hand om honom. Precis innan jag kom till lägenheten hade han varit med henne. Precis efter träffades de igen. Han gav mig en dryg timme av sin tid. Sen återgick han till att befästa sitt svek. Åh, jag blir så ledsen. Ledsen och trött på mig själv och min godtrogenhet.