trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 7 Fortsättning

Kategori: Allmänt

Den där någon
Sitter på tåget hem. Bredvid mig sitter en tjej. En kille. De är kanske arton. De pratar. Skrattar. Hon är lite rödlätt om kinderna. Hennes ögon glittrar. Hon gestikulerar vilt när hon berättar om vardagliga saker. Han tittar på henne, följer varje rörelse, iakttar hennes läppar när de formar ord efter ord. Han böjer sig fram en aning mot henne. Hon gör samma. Ingen märker. Ingen märker förutom jag. Det där pirret i magen, den brinnande känslan på kinderna, den där obönhörliga lusten att aldrig någonsin vilja slita bort blicken. Aldrig någonsin vilja låta ögonen vila på något annat än den där personen. Den där personen som man inte vet varför det pirrar när man ser. Som man inte vet varför man måste vara nära. Man bara måste. 
 
Så kände jag en gång. När jag var sexton. Alltsedan dess har det där pirret växt till något mer. Något större. Något så fruktansvärt kraftfullt och mäktigt att jag inte vet hur jag ska kunna leva utan det. Men jag måste försöka. En tår letar sig nerför min kind. Men tjejen och killen märker inte. De ser bara varandra. När ska jag börja kunna se något annat än honom? Min speciella person. Min speciella någon.
 
Den här låten spelades i mina lurar under tågfärden. Sen grät jag hela promenaden hem.

Kommentarer

  • Larah säger:

    Du fina,vet att inga ord biter på dig just nu,just nu,men den dagen kommer,jag lovar dig,jag har själv varit där och kommit upp,,det trodde jag aldrig nånsin jag skulle kunna göra,,men idag kan jag både se o minnas det jobbiga som kvävde mig då,,tiden läker kanske inte alla sår,men tiden lättar såren lite,,Kramiz <3

    Svar: Den jäkla tiden är inte min vän. Inte än iaf. Stor kram
    Sara

    2013-11-06 | 16:11:18
  • Frida säger:

    Jag kan känna lite utav din känsla i mitt hjärta. Jag överraskade min föredetta, hemma hos honom, och hittade honom i sängen med en bekant till mig.

    Du gör helt rätt i att skriva om det, det är en del utav terapin. Man får gråta, man får lov att vara jätte ledsen, framförallt.. Det får lov att TA TID! Stressa inte dig själv, då kommer det komma ikapp dig om ett par år igen. Jag tycker det är otroligt starkt utav dig att berätta om dina känslor. Det gjorde inte jag, jag bara svalde. Bara genom att läsa det du skriver, kan man märka att du en dag kommer vandra ut från detta, med ett helt och fungerande hjärta. Och om du kommer kunna älska någon annan? Ja! När allting lagt sig lite, kommer du mer och mer inse att han inte är en person att älska. Jag är förlovad och sambo med en fantastisk kille nu. Det kommer bli din tur :)

    Bamse kramar

    Svar: Jag kan inte svälja. Har försökt. Det går inte. Blir bara värre. Tack för att du bryr dig.
    Sara

    2013-11-06 | 16:29:13
  • T säger:

    Jag vägrade att lyssna på vad andra sa till mig om honom, vad som var rätt och fel. Jag hatade världen så, men ingen fick säga att allt var hemskt. De värsta orden jag visste var att "allt blir bra, du förtjänar bättre" DET VÄRSTA SOM FANNS! Folk vill väl, men de där känslorna vill man vara ensam om på något vis.. Det är MIN rätt att vara arg, ledsen och sårad..
    Jag vill säga till dig att du är stark, även under de jävligaste stunderna. Jag ser fram emot din resa 💕

    Svar: Tack. <3
    Sara

    2013-11-06 | 16:29:38
  • C säger:

    Det är oerhört berörande att följa dig genom det här. Både hjärtskärande, men ändå oerhört hoppingivande, för man anar ändå en slags förändring och progression hos dig. Trots att du träffar marken hårt vid varje fall, är det ändå som att du för varje gång blir lite mer säker på att du tar dig upp igen - för det är ju så, som du själv uttryckt, att man alltid reser sig igen. Att försöka inge något slags hopp om din framtid känns egentligen bara klyschigt, för den enda som vet till 100 % vad du går igenom, är just du. Visst, liknande historier som detta händer - tyvärr - allt för ofta. Men du är unik, ert förhållande var unikt, ditt krossade hjärta är unikt, så din återhämtning blir även den unik. Det enda som egentligen passar att säga nu är: ge inte upp. För något som ändå är gemensamt för alla svek och uppbrott är att i slutändan står du upp igen, starkare än någonsin. Stor kram, och lycka till på din resa.

    Svar: Tack snälla fina du. Jag hoppas att jag reser mig snart. Det känns bättre. Det gör det. Men är så rädd för de där gångerna när jag faller. Så rädd. Tack för dina ord.
    Sara

    2013-11-06 | 16:55:52
  • Anonym säger:

    Jag vill bara säga det att du gör allt så mycket lättare för mig även om det gör ont att läsa. Men för dryga ett och ett halvt år sen så lämnade min pojkvän mig, mitt allt. Då jag inte har en särskild nära relation till min familj så var han mitt allt. Jag hade bara en människa i mitt liv förutom honom som verkligen var mitt allt som gick bort i våras.
    Men hur som när han lämnade mig efter en tung tid tillsammans så stod jag med hjärtat på golvet bönade och bad honom att stanna för jag var ingenting utan honom. Vi hade bott ihop i ca ett halvår och var tillsammans i totalt två år. Jag blir aldrig kär men föll för honom på en gång. Han har jätte många nära tjekkompisar som styrde och ställde allt i hans liv. Och den personen han var kring de var han inte mot mig när vi var själva. Då var han den, den människan jag älskar och saknar än idag.
    Det tog ca åtta månader för mig att komma över allt han var inte fantastisk mot mig på ett bra tag där på slutet, hans familj aölt gick emot oss då han besluta sig för att åka iväg att flytta långt upp i landet för att plugga, efter dryga två månader vi bott tillsammans. Jag hade släppt lägenhet, allt för honom i mitt liv bara för att få vara med honom och jag blev jätte ledsen när han sa det vi som lagt ner så mycket tid pengar renoveringen på vår lägenhet. När jag sa att jag blev ledsen och att jag tyckte han kunde tänkt bara lite innan på det innan jag sa upp allt för att vara med honom så gick alla i hans närhet emot mig och sa att jag inte älska honom etc. Så han blev bara mer kall emot mig. Jag kämpade förgäves och idag vet jag att jag förtjänar bättre jag vet det. Jag har jätte fina nära och kära kring mig men jag är livrädd för att ge ut mitt hjärta igen och ja allt spm händer dig är tusen gånger hemakare. Men i vissa ögonblick av det du skriver kan jag känna igen mig i så kände jag. Men ingen annan förstod mig och som jag aldrig hoppas att någon behöver för det gör ont.
    Men kämpa på och all min styrka ger jag till dig och vet att du inte känner det nu men det blir bättre. Och även om du inte vill, det ville inte jag iaf, åka iväg någonstans så gör det. Gör saker för det handlar inte om att du skjuter ifrån dig problemen för tro mig tankarna kommer göra sig påminda ändå. Men det är det bästa rådet jag kan ge dig! Men sen ger jag tusen kramar till dig och all min styrka.
    Tänker på dig! Förlåt för en stökig text men gråter av att få tebax allt.
    Kramis!

    Svar: Är ledsen att du behövt gå igenom hjärtesorg du med. Det gör så ont så det känns som man ska gå sönder. För mig har det känts som slutet. Jag hoppas att vi på något sätt kan kämpa vidare här. På något sätt måste det väl gå att överleva åtminstone. Stor kram
    Sara

    2013-11-06 | 18:10:05
  • Erika säger:

    Ni var tillsammans i 9 år, det är ingenting som kommer att gå över på en natt. Men du, för varje dag som går så är du närmare målet.
    Jag vet det, innerst inne vet du det också.

    Läste en gång "never make a man your everything, cause when he leaves, you got nothing".

    Har försökt att leva efter det där citatet, men det är svårt. När man är så uppslukad av kärleken att man satsar allt, alla känslor, alla fibrer av ens kropp, så är man inte mycket kvar när man står där ensam.

    Du består inte utav honom. Du är du, Sara. En tjej som kommit såhär långt, mängder med folk som bryr sig om dig. Det är svårt att se ljuset, jag vet det och jag förstår det. Men det finns där. Om än det lyser väldigt svagt och väldigt långt bort så är det där.
    Jag lyser gärna en tändsticka för dig, som kanske brinner en liten stund, men som ger en gnista av ett hopp.

    Du är du. Du är bra precis som du är och du BEHÖVER ingen annan. Du vill ha, det är något helt annat, men du behöver inte. Du kan stå på egna ben.

    Svar: Det är sant. Man får inte göra sig så här beroende. Man får inte göra någon till ens allt. Men jag har redan gått i fällan. Det är det det här året måste handla om. Att bli stark själv. Jag börjar känna att jag kan leva utan honom idag. Imorgon. Kanske till och med en månad. Men inte hela livet. Det klarar jag inte. Jag får inte bort känslan av att jag har förlorat mitt livs kärlek pga av en tillfällighet. En elak slump att hon var där när han tvekade. När vi skulle gifta oss, för resten av livet. Och det gör så himla ont.
    Sara

    2013-11-06 | 18:35:04
  • Lo säger:

    Håller med Erika här ovan.
    Det finns en term som kallas "fuck you-kapital". Det innebär att man inte blir beroende av sin partner. Delvis omfattar termen pengar, lägenhet etc. Men också vänner, familj och fritidssysselsättningar. Det är viktigt att kunna vara sin egen person utanför förhållandet.

    Du känner dig vilsen utan honom, försök se det som tid investerad i dig. En chans att bygga upp ditt kapital för framtiden.




    Svar: Jag håller med. Så är det. Jag har andra saker. Men inget har någonsin betytt särskilt mycket för mig. För han har varit så viktig och så mycket bättre än allt annat. Men jag förstår och håller med.
    Sara

    2013-11-06 | 19:36:09
  • Dine säger:

    Jag förstår vad du menar, jag har varit med om liknande situationer när jag är ledsen över min pojkvän.
    Jag syftar på det här att man ser två kärleksfulla par är lite svårt att tackla när man själv är ledsen.

    Se det som en inspiration, att en dag kommer du också vara där. Det tror jag verkligen. Försök vända det till något positivt i stället för att låta det bli en motgång.

    Jag är fortfarande tillsammans med min första pojkvän (är 23 idag) och har därmed aldrig upplevt en avslutad relation, så jag vet inte riktigt hur det känns.
    Men när vi bråkat så är jag precis så ledsen som du beskriver, och då kan konflikten handla om något så oviktigt men ändå är jag så nedbruten,jag orkar inte ens jobba eller gå till skolan ibland.

    Så det jag vill säga till dig är att, om du ändå orkar jobba 2h om dagen som du skriver, orkar åka tåg, orkar visa dig offentligt, orkar klä på dig på morgonen, så är du en kämpare i mina ögon!

    Allt det där vardagliga som du ändå orkar att göra är ett bevis på att du är SÅ stark.

    Jag orkar inte ens hälften av allt du gör, och då har du varit med om något som är svårare än ett vanligt bråk.

    Så kämpa på tjejen! jag tror verkligen på dig=)
    Hela mitt tjejgäng hejar och följer dig, vi pratar om dig mkt och vill verkligen se din resa =)

    Heja heja ock Kram =)


    Svar: Jag började jobba för två veckor sen. Två timmar. Innan det har jag legat i en säng. Det kom till en punkt när det inte gick längre. Men jag har varit förlamad. Panikslagen dygnet runt. Men nu kämpar jag. Tack för att ni fina bryr er.
    Sara

    2013-11-06 | 20:34:56
  • Jennifer säger:

    Jag hejar på dig (!) tillsammans med mina klasskamrater som följer din blogg.

    Tiden läker alla sår, men den lämnar kvar ärr. Ärr som du kommer kunna se tillbaka till och inse har gjort dig till den du är. En starkare, bättre, självständigare mer motiverad Du.

    Glöm inte att känna dig stolt över dina framsteg. För det är jag!

    Heja Heja!

    Svar: Tack finaste du.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-07 | 10:03:00
    Bloggadress: http://icanthelpbutwonder.blogg.se

Kommentera inlägget här: