trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Fortsättning - jag älskar dig och sjukdomar

Veckorna flög förbi. Livet gick vidare. Skola. Min volleyboll. Hans hockey.  Vi var alltid nära. Sov alltid tillsammans. Om det var någon kväll vi inte kunde träffas pratade vi i telefon. Klockan kunde vara över tolv och sen hörde jag någon knacka på dörren. Han var där. Han brukade cykla till mig sent på kvällarna. 1,5 mil. För att han ville vara med mig. Ville träffa mig även om det bara var för en minut.

Efter några månader kände jag att något hade hänt i min kropp. Det som förut varit mer en fysisk känsla hade växt till något större. Jag längtade inte bara efter att få träffa honom, jag ville att han skulle må bra när jag inte var där. Jag brydde mig om hans familj. Allt det som var viktigt för honom blev viktigt för mig. Jag såg att han inte var perfekt. Jag såg hans ibland dåliga tonårshy. Jag såg att han inte hade magrutor. Jag såg att han inte alltid visste vad han skulle säga i skolan till vissa klasskompisar. Men jag älskade hans hy ändå. Hans mage. Hans sätt att vara bland människor. Jag älskade honom. Jag skrev ett sms till honom. Det stod inte jag älskar dig rakt ut. Det stod det i kringelikrokar. Så att han var tvungen att komma på det själv. Och det gjorde han. Och han älskade mig tillbaka. Vi älskade varandra. Och jag var så ofattbart lycklig.

Efter ett och halvt år tillsammans, tredje året på gymnasiet, blev jag sjuk. Det kom blod när jag gick på toaletten. Jag hade ont i magen. Jag var rädd. Vågade inte berätta för någon. Men till slut berättade jag för honom. Han blev inte äcklad, inte arg, bara orolig. Brydde sig. Stöttade mig. Hjälpte mig. Samtidigt kom andra problem. Jag började få ont under och framförallt efter sex. Det sved. Men jag ville så gärna. Allt i min kropp skrek efter att få vara med honom. Jag kunde inte neka den det.

Han tog mig till ungdomsmottagningen. Jag berättade om alla mina problem. De sa att de kunde hjälpa mig med svidandet, samlagssmärtorna, men inte med blodet. Inte med magen. Jag skulle åka till vårdcentralen. Han tog mig dit. De sa åt oss att åka till akuten. Vi blev rädda och åkte dit i ilfart. Sen satt jag där på akuten. Förödmjukad. Utlämnad. Livrädd. Skamsen. Han var där med mig. Varje sekund var han där med mig. Höll min hand. Hjälpte mig. Det var den dagen vi skulle ha mösspåtagning. Vi missade den. Vi missade upptakten till vår student. Vi hade viktigare saker att göra. Jag hade viktigare saker att göra och han var där för mig. Hela tiden. På akuten fick jag en remiss till specialist. Det fanns inget de kunde göra där och då.

Jag spelade mitt sista SM i volleyboll. Jag var lagkapten. Vi vann men jag var inte mig själv längre. Hade tappat all kraft. All ork. Hade ont i magen. Det sög till i mittpartiet när jag blev trött. Och jag blev trött fort. Jag trodde att jag var i dålig form. Tränade extra mycket. Men det blev bara värre.

Vi tog studenten. Jag var glad. Oroad över framtiden men glad. Firade med honom. Höll hans hand där på flaket och kände att vi kunde erövra världen. Att vi kunde bli något stort. Tillsammans.

Den sommaren bestämde vi att han skulle flytta hem till mig, hem till mina föräldrar. Jobba hos min pappa. Jag skulle börja plugga juridik. Livet skulle bli annorlunda. Men jag skulle ha honom. Och då skulle allt bli bra. Jag tränade stenhårt för att kunna spela i elitlaget. Men något var inte rätt. Jag blev svagare. Tiden jag hade fått hos specialist låg månader fram i tiden. Jag hoppade av volleybollkarriären. Var för svag. Började plugga. Men orkade inte. Orkade inte med allt nytt. Att vara svag fysiskt. Att vara rädd. Något jag inte varit på länge. Inte sen jag träffade honom. 

Jag hoppade av skolan. Klarade inte. Min pappa var arg. Men han, min person, var där. Tog hand om mig när allt var svårt. Tog hand om mig när jag var svag.

Jag fick jobb som vikare på en förskola. Jag förstår inte hur jag orkade. Var hos läkaren och berättade att jag var trött. Fruktansvärt trött. De tog ett blodprov och det visade sig att mitt blod var i det närmaste tömt på järn. Nivåerna var så låga som de kunde bli. Det förklarade tröttheten. Efter det fick jag gå till sjukhuset en gång i veckan, ibland oftare. I ett halvår. Fick järn genom transfusion direkt in i blodet. Mina armar och händer blev helt sönderstuckna. Det var ett helvete. Framförallt var det fruktansvärt att få stämpeln sjuk. Jag ville inte vara sjuk.

För att bevisa för mig själv att jag inte var sjuk, jobbade jag heltid på förskolan. Sen sökte jag till Komvux och den fysikkurs jag hade valt bort i gymnasiet, samt ekonomikurser på heltid på högskolan. Har alltid känt att jag är tvungen att prestera, alltid haft extremt höga krav på mig själv. Det har förstört mycket för mig i livet. Och i det här helvetet har det förstört mest av allt.

Några månader senare fastställdes äntligen att jag hade en inflammatorisk tarmsjukdom. Vid det laget hade jag genomgått röntgen av mage och tarmar (det värsta jag någonsin gjort), gastroskopi (det nästa värsta), koloskopi (det nästnäst värsta), filmning av hela matsmältningssystemet genom att svälja en lite manick och sen gå runt en dag med elektroder på hela kroppen. Jag hade gjort allt och lite till. Och genom varenda undersökning var han där. Inte min mamma, inte min pappa. Alltid bara han. I alla år har han varit ljuset, solen, värmen, glädjen, lyckan, tryggheten, räddningen och kärleken för mig. Han har varit mitt allt. Men jag vet att det måste ändras nu. Jag vet det.