trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Panik igen. Jag orkar inte mer.

Kategori: Allmänt

Helvete. Jag blir så trött på mig själv. Jag var okej, kände mig okej. Sen helt plötsligt var det något som triggade paniken. Äckelkänslorna väller in över mig igen. Jag kan inte stoppa det. 
 
Han är med henne. Han har sex med henne varje dag. Det som bara vi delat. Det som man bara delar med den där speciella personen. Det gör de varje dag. Det vänder sig i magen på mig. Jag vet att jag inte äger honom, inte äger rätten till det, men jag mår så ofattbart illa nu. Sitter på toalettgolvet och vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån.
 
Det finns inga sätt att gå tillbaka. Allt är förstört. Allt är borta. Han är med henne. Och han tänker inte på mig. Jag vet inte hur jag ska klara det. Jag älskar honom så förbannat mycket. Men det finns inget kvar. Han har raderat vår kärlek. Och det går inte att gå tillbaka. För jag kommer aldrig få ur bilden av dem två ur min hjärna. Vad han har gjort med henne. Vad han har sagt. Vad han har känt. 
 
Jag vill så gärna ha honom tillbaka. Men hur. Hur ska jag få honom tillbaka? Hur ska jag i så fall någonsin klara att radera bilderna av dem två ur min hjärna? Jag kan inte röra mig nu. Orkar inte ställa mig upp. Ingenting kommer att lösa sig. Ingenting.

Kommentarer

  • Johanna säger:

    Det här är bara en teori, men den här paniken du har börjat få ibland. Det kanske är för att du långsamt börjat acceptera att allt är förstört. Att även om han skulle ändra sig nu så skulle inget ändå vara som förr. Det är en läskig känsla. Det måste vara så överväldigande. Om det är så, så kommer kanske paniken från att du inte vill inse, inte vill acceptera och stretar emot. Som sagt är det här en gissning,men om det stämmer bara lite i alla fall så det som ett steg på vägen. Att veta att inget kommer bli som förr är ett steg framåt, oavsett hur jobbigt det steget är. Ingen vet hur ditt liv kommer se ut. Kanske kommer ni om ett år bearbeta allt och bygga något nytt , eller så står du stadigt på dina egna ben eller kanske till och med med någon annan. Men jag tror att alla jobbiga känslor som kommer nu är för att du tagit ett steg framåt och upptäckt nya utmaningar. Det betyder att du har hanterat och kommit förbi de första utmaningarna. De som handlade om att äta, gå till jobbet, överleva. Nu står du inför nästa fight, den som handlar om att bygga ett nytt liv. Du klarar den fighten också!

    Svar: Det kanske är så. Det kanske är så. Fastän jag inte vill det. Vill inte. Vill inte. Känner mig som ett barn som inte får det den vill ha men som aldrig slutar skrika efter det. Förstår inte hur det kunde bli så här.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-18 | 13:51:21
  • Linda säger:

    Det är bra att du känner! Bli inte trött på dej själv utan känn så mkt du bara kan det måste du för att kunna bearbeta, hur jobbigt det än är. Och vilka känslor du än känner så är det okej, alla känslor är okej. Du är så stark!! kämpa på!! Kramar

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-18 | 14:21:23
  • S säger:

    Tror precis som Johanna skriver ovan. Den här läkningsprocessen går ju i olika steg, och tyvärr kommer vissa steg vara betydligt svårare än andra. Detta är ett av dem, att inse och acceptera att det aldrig kommer bli som förut, och även om det känns som att du har ramlat längre ner i hålet igen, så är jag helt övertygad om att botten inte är lika långt ner som den varit tidigare. Det enda du behöver göra är att inte ge upp, det enda du behöver göra är att låta tiden få sin gång, så kommer du, som så många andra, att klara dig ur det här. Tänker på dig <3

    Svar: Ja, det är kanske så. Nej, botten är inte lika långt ner. Då hade jag dött. Stor kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2013-11-18 | 14:51:38
Kommentera inlägget här: