trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Lägenhet, folkbokföring och orkidéer 

Hans mammas mail. Ni är en hel drös som undrar. Jag förstår det. Å andra sidan är det egentligen inte så mycket att säga. För det är inte vad hon skriver som gör ont. Det är vad hon inte skriver. Det är att hon inte skriver ett ord om hur dåligt han mår. Det är att hon inte skriver ett ord om hur olycklig han är med henne. Det är att hon inte skriver att de såklart inte är tillsammans längre. Det är att hon inte skriver att han saknar mig.

Hennes mail handlade om en lägenhet. En lägenhet som hon bor i men som jag står på kontraktet på. Vår gamla lägenhet. Jag var dumsnäll i höstas och sa att det var okej. Att hon kunde bo där de månaderna som vi tillsammans hade lovat henne från början. Jag ville vara noga med att göra skillnad på honom och hans familj. Jag ville inte göra illa de människor som också kommit att bli en del av min familj. Inte som han. Han som fullkomligt krossade varenda människa i min närhet som någonsin har brytt sig om honom.

Så hon fick bo där. Jag har betalat hyran och hon har fört över pengar till mig. Det har inte varit roligt. Det har faktiskt varit jättejobbigt. Men jag har inte kunnat säga nej. Ni minns säkert inte, men för en eller kanske till och med två månader sen skrev jag att det var något jävligt som hade hänt. Men jag berättade aldrig vad. Jag orkade inte skriva om det. Än mindre ta tag i det.

En dag kom min syster hem med posten från min lägenhet. Mitt i all reklam ligger ett papper som jag direkt känner igen handstilen på. Hans handstil. Det är ett överlåtelseavtal av com hem-abonnemanget han tecknade i somras. Jag hade bett honom flera månader tidigare att överlåta det men jag antar att det inte direkt var hans första prioritet då. Under överlåtarens namn skulle dennes nuvarande adress fyllas i. I rutan stod vår gamla lägenhet. Den lägenhet hans mamma nu bor i. Där har alltså han skrivit sig.

Jag kommer ihåg hur hans mamma berättade för mig att han inte kunde vara skriven hos den där jävla kvinnan. Gud vet varför, men en gissning är att det inte såg så bra ut i chefens ögon, eftersom deras relation hade lett till diverse mindre trevliga utredningar. Därutöver kanske hon inte direkt ville ha en ny man skriven där en sekund efter att hennes förra flyttade ut. Ja, egentligen vet jag ju ingenting, men det jag kan konstatera, är att både han och hans mamma tyckte att det var en bra idé att han skrev sig hos sin mamma. I min lägenhet. I den lägenhet som jag hjälpte henne flytta in i. I den lägenhet som jag hjälpte henne röja ut i, eftersom han struntat i det den där dagen när han istället åkte hem till henne och var otrogen. I den jävla lägenheten skrev han sig för att slippa potentiella problem.

Det gör mig så vidrigt förbannad när jag tänker på alla sätt han har utnyttjat min godtrogenhet och min oförmåga till att visa ilska mot honom. Det gör mig helt vansinnig. När det där papperet dök upp i min post tappade jag all sans. Det riktigt bultade i hela mig av ilska. Jag bad min mamma säga till hans mamma att hans adress skulle bort därifrån omedelbart. Mamma påstod att hon försökte ringa, men när jag hade frågat henne fem gånger hur det hade gått blev det för jobbigt. För smärtsamt och bara obehagligt. Så jag begravde ilskan.

Hans mammas mail igår handlade om att hon ville säga upp lägenheten. Hon bor mest i London varför den bara är onödig. Förutom lägenhetspratet skrev hon en rad om våra orkidéer. Våra miniorkidéer som jag en gång för många många år sen gav honom i en tid av nedgång. Vi var i den enda dalen vi någonsin hade i vårt förhållande och jag köpte de där orkidéerna på extrapris med vissna blommor som en symbol över att vi också skulle komma att blomma någon dag igen. Och det gjorde vi. Precis som orkidéerna. I höstas sa jag till hans mamma att ta hand om dem åt mig. I mailet skrev hon att de nu blommade igen.

En gång i tiden kanske jag skulle ha blivit glad för det. För att våra orkidéer blommade igen. Men nu, när jag vet att han är med henne, blir jag bara äcklad. Äcklad och förtvivlad över att den sista symboliken jag hade satt tilltro till är borta. Orkidéerna blommar, men inte för oss.

Jag bad henne kasta dem. Eller ännu bättre ge dem till den som ursprungligen fått dem i present, hennes son. Han kanske vill ha dem i sitt nya förhållande. Så skrev jag. Responsen var noll. Hon yttrar inte ett ord om det. För det finns inte ett enda ord av hopp eller ljus att yttra. Snart har sju månader gått. Orkidéerna blommar. Men han väljer fortfarande henne.