trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

 

Jag förstörde det. På riktigt den här gången. "Det"? Ja, vad är egentligen "det"? Pirr? Fascination? Riktigt intresse? Vad det än var är det borta och plåstret som jag så omsorgsfullt hade klistrat ovanpå det onda slets av i ett nafs och kvar står jag, återigen med ett blödande sår och utan förband. Och herre jävlar vad det blöder.

 

"Jag är helt fel person." Så skrev han, den där göteborgaren, igår. Fantasin, plåstret, pirret. Så skrev han och så var det klart. Jag vet vad de orden betyder. Jag har själv yttrat exakt de orden för inte så länge sen. Det var inte räddningsbart då och det är inte räddningsbart nu. För det är inte timingen som är fel, det är inte sättet, det är inte någon annan yttre faktor som är föränderlig - det är jag. Bara, bara jag.

 

Vi har skickat hundratals sms. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jag har försökt lägga band på mig, väntat in, avvaktat för att se om han hör av sig på eget initiativ, och på något sätt har det känts som att han har gjort det. Även om jag nu inser att det kanske också bara var i mitt huvud. Han har förmodligen känt en sån där tycka synd om-/smickrad-/lätt road-känsla. Jag har också känt den med andra. Men hundratals sms har jag inte skickat. Kanske har jag helt enkelt mött min överman i "tycka synd om-egenskaper". 

 

Men det är konstigt. Konstigt hur förkrossande ledsen jag blir. Konstigt vad det är som egentligen gör ont. Är det göteborgarens avsaknad av något typ av intresse? Kanske. Men troligtvis handlar det väl inte alls om det. Det handlar om något annat. Jag skrev orden till honom själv i de sms som följde efter hans konstaterande. "För mig handlar det mest om att slippa sakna. Längta efter något annat istället för att gå under av saknad."

 

Det var så skönt att få fantisera. Det var så skönt att få drömma om en annan verklighet, en verklighet som även om den kändes högst osannolik, var glad, rolig och spännande. Intressant. Värd att leva för.

 

Nu är jag tillbaka i saknad. Berövad på den längtan som jag så krampaktigt hade naglat mig fast i. Efter flera sms som satte hjärtat i halsgropen, (jag är lättpåverkad, glöm inte det), kom nådastöten. Den som jag kanske borde ha anat men ändå inte velat tro på. Jag är ett pity case. 

 

Han menar att så inte är fallet. Såklart han gör. Men för en gångs skull ligger faktan på bordet förhållandevis enkel att tolka. För två månader sen tog det slut med hans tjej. Jag har nog i hemlighet hoppats att det är där problemet ligger - tid. Men nej. Han har redan öppnat upp sitt hjärta för någon annan. För tillfället obesvarat, vad det verkar, men egentligen spelar det ju ingen roll. För det betyder att en sak är klar: felet ligger hos mig.

 

Kanske är han bortskämd med att känna "connection" med folk. Kanske har han inte känt någon sådan. I alla fall inte som jag. Kanske har han många tjejvänner som han smsar om ditten och datten med i tid och otid. Kanske har han fler tjejvänner han öppnar upp sig för. Öppnar upp sig på ett sätt som känns ovanligt. Eller så är det bara jag som är svältfödd på närhet. Det kan vara så.

 

Plåstret är i alla fall av. Ordentligt av och kvar sitter jag i den vedervärdiga saknaden. En sjuk känsla av att jag vill söka tröst hos honom, den honom som går under arbetsnamnet "odjuret" och som satte mig i tårar från allra första början, har jag. För vem tröstar bättre än han? Vem förstår bättre än han? Absolut ingen. Absolut ingen vet exakt hur jag fungerar mer än han. Jag försökte berätta för Göteborg, och ibland kändes det som att han förstod, men vad spelar det för roll när även han anser sig vara "fel person"? Ingen roll alls ska jag säga er. Ingen jävla roll alls.

 

Jag är inte ens ute efter att hitta "rätt person". Det finns inte ett korn av mig själv som tror att jag är ens nära redo för någonting annat än oskyldigt smsande. Herre Gud, jag har till och med stretat emot när Göteborg föreslagit att vi ska prata i telefon. Men ändå. Ändå räcker det med att han uttalar de där orden: "Du är en fin människa med ett jävligt stort hjärta, MEN... Det där stora "menet". Han känner noll. Nada. Just det är inte hans ord. Men för en gångs skull var tolkningen otvetydig. Jag är "trevlig". Kanske "rolig" rentav? Men inget annat.

 

Hade jag förväntat mig att han skulle tycka något annat? Att Dressmansnubben med det alldeles för vita leendet och det nyligen avslutade förhållandet skulle känna något mer? Nej. Inte alls. Jag förväntar mig aldrig såna känslor. Inte från såna som han. Aldrig någonsin.

 

Trots det, trots det har det bildats såna märkliga, nästan bubblande, känslor i min kropp. Bubbel och värme som jag, trots förmaningar både från mig själv och vänner, har låtit uppfylla mig till den grad att det inte längre bara kändes som oskyldigt smsande. Det bildades en varm, omslutande, skön längtan som uppföljde hela mig och som effektivt suddade ut den vidriga saknaden, den obarmhärtiga sorgen. 

 

Utan det där varma fryser jag igen. Fryser ända in i märgen. Och det finns just ingen där som kan värma. Jag är tillbaka i den totala ensamhet där jag en gång startade. Och den här gången känns det precis lika vidrigt plågsamt som förra gången. Hur fan gör jag nu? Jag orkar inte kravla mer. Gode Gud, låt mig slippa kravla mer. Jag har kravlat klart för bövelen. Men nej. Mer kravlande lär det bli. Ensamt, iskallt, plågsamt jävla kravlande.