Dag 174
Kategori: Allmänt
Att ge upp hoppet och hitta meningen med livet
Jag lagade mat idag. God mat. Min pappa har, och har alltid haft, en obsession för kött och potatis, varför vi äter det i tid och otid, särskilt på helger. (Det gör mig egentligen galen.) Ikväll var inget undantag. Jag gjorde vad jag kunde för att twista till maten lite. Det blev till slut marinerad och grillad rostasfilé, bakpotatis, bearnaisesås, vitlökssmör, tomatsallad med rödlök och fetaost samt en sallad med rödkål, machésallad, selleri, morötter, majs, gurka, pinjenötter och citrondressing. Trevligt var det. Väldigt trevligt faktiskt. Det var bara mamma, pappa och jag, vilket alltid innebär en smula ansträngd stämning. Det har alltid varit så. Stämningen tenderar att vara lite off när mina föräldrar inte omges av tillräckligt många andra människor. Det är rätt ironiskt egentligen. Förra sommaren var jag så orolig för att mina föräldrar helt plötsligt en dag skulle skiljas. Jag tyckte bara att de inte verkade trivas längre i varandras sällskap. Och som jag pratade med honom om det. Pratade om hur hemskt det måste vara att vakna upp och inse att man inte trivs i varandras sällskap längre. Inte som han och jag. Vi som alltid hade det så himla roligt, mysigt, spännande och trevligt tillsammans. Fy fan. Vilket jävla skämt han måste ha tyckt att jag var när jag sa så. Vilket jävla skämt. När den som måste ha trivts allra sämst var han. Fan va sjukt.
I övrigt kan jag ju dela med mig av det faktum att vi skulle ha firat 9,5 år idag. Ja, den 21 april var alltid lite särskild för oss. Inte så att vi gjorde oss till, mer att vi bara noterade att jaha, idag firar vi någonting och ett halvt. Varje gång jag noterar att det är den 21:a, oavsett månad, hajar jag till. Och så hugger det. Hugger i bröstet och stockar sig i halsen. Jag undrar vad jag ska göra den 12 juli. Den dagen vi skulle ha gift oss. Eller den 5 september. Dagen han lämnade mig. Eller den 21 oktober. Tioårsdagen som aldrig blir av. Eller ännu bättre hans födelsedag i slutet av sommaren. Va fan ska jag ta mig till då? Det är många vidriga datum som väntar. Många sömnlösa nätter, många gråtattacker. Ibland tänker jag verkligen att det kanske inte är värt det. Livet är bara inte så kul att det är värt all denna smärta. Och hur länge kan man leva ett meningsfullt liv enbart för andras skull? Kan man göra det hela livet tror ni? Kanske. Kanske kan man det. Jag inser ju att det finaste vore att själv hitta meningen. Men jag vet inte hur? Jag vet varken ut eller in. Jag har just nu ingen aning om vad jag ska ta mig till med mig själv, med livet, med allt. Alltid denna limbo. Evigt väntandes. Evigt väntandes på att någon annan ska komma och rädda mig. Men hörni, det verkar inte hända…?
Idag i bilen hem från fjällen läste jag en artikel som någon hade tipsat om på Facebook. En artikel om att hopp får oss att må dåligt och att det bästa vi kan göra är att ge upp hoppet. Artikeln avslutades med orden: ”After all, if you don't have hope, what's left? I suspect she'd answer: reality. In other words, everything.” Kanske det är så? Att hoppet om honom, om oss, om något bättre, om glädje, om lycka, om att något fantastiskt helt plötsligt ska inträffa hindrar mig från att leva i verkligheten, hindrar mig från att någonsin må riktigt bra igen. Kanske, kanske. Det är många kansken idag märker jag. Inser att jag inte har koll. Inser helt enkelt att det mesta är kansken för att jag bara inte vet. Vet just ingenting. Fasiken vad skönt det skulle vara att vakna upp en dag och bara veta. Bara veta hur, vad, var, när och varför. Meningen med livet – är det någon som känner till den? Eller bara har koll på vart jag kan hitta den? Någon?
