trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 177

Kategori: Allmänt

Vansinnig men ändå mest helt okej

Jag har varit hos frisören idag. Slingat, tonat, klippt bort lite uppgivenhet. Det var ett bra frisörbesök. En söt, rar, ung tjej som av en händelse fyllde år idag fixade mitt hår medan jag ömsom hetspratade, ömsom satt knäpptyst. Sorgsamheten infann sig inte förrän efteråt, på väg hem. För vem ska jag visa det fixade håret för, vem ska titta och känna och säga att det är fint? Jag inser att jag måste slå något typ av världsrekord i associationsförmåga, jag hittar ju banne mig en association till honom i allt jag gör. Det är ju för bövelen mitt hår och har alltid varit. Ändå så saknas han mig efter ett simpelt frisörbesök. Det gör mig vansinnig.

Tidigare idag åt jag lunch med en nyfunnen bekant på jobbet. Eller ny och ny, det var mer bara att det var första gången vi träffades och gjorde mer än att heja och kallprata ytligt. Hon är supergullig. Verkligen en trevlig tjej på alla sätt och vis. Jag vet dock inte vad som flög i mig riktigt för jag formligen pratade sönder henne. Vet inte varför jag inte kunde stänga munnen. Irriterande var det för tänk om jag till och med pratade bort mina chanser till en fin vänskap? Ett märkligt beteende är vad det är. Ibland tror jag att jag är lite knäpp. Liksom okontrollerbar och gör och säger saker trots att jag helt säkert efter bara några sekunders eftertanke skulle förkasta meningarna på ett ögonblick. Märkligt är det.

Hon sa en massa intressanta saker den där tjejen. Hon sa att det finns en del grupperingar på hennes avdelning, grupperingar som hon inte riktigt kan inordna sig i. Dessutom berättade hon att hon alltid har varit så, att hon varit vän med många men ändå saknat det där järngänget som de flesta verkar ha. Till sist sa hon en mening som gjorde att det kändes som att hon läste mina tankar. Hon sa att hon förvisso kände sig välkommen överallt, men aldrig naturligt inkluderad. Alltså. Är det inte nästan ordagrant det jag skrev för några dagar sen? Det kändes som att jag hittade en social spegelbild av mig själv. Även om jag är säker på att hon är betydligt mer utåtriktad, mer socialt kompetent och mindre osäker än vad jag är, var det ändå skönt att höra någon berätta om känslor som liknar mina egna. Väldigt skönt.

Ja, som ni märker har dagen varit lite av det mesta - bra, trevlig, sorglig, ledsen och intressant. Men mest av allt har det känts helt okej. Och helt okej är en känsla jag trivs med just nu. Varken högt eller lågt. Lite mittemellan där jag annars sällan befinner mig. Det är bra. Det är rentav avkopplande.

Kommentarer

  • H säger:

    Jag känner igen det där så väl med att associera precis ALLT till den där speciella personen. Nämn en sak och jag kan komma på flera saker som jag kommer associera till honom. I know the feeling..

    Först och främst, tack för att du sätter ord på de känslor som vi så många känner och går igenom. Som många tidigare har kommenterat så är du ofantligt stark och det får du inte glömma:) läser din blogg och vill tacka för att din styrka smittar av sig på oss läsare!!:)

    Jag har en liten fråga också, som du absolut inte behöver svara på om du inte vill. Minns att du skrev om att du börjat äta antidepressiva tabletter, gör du det fortfarande? Och i så fall, vad är din upplevelse av dem?
    Jag har nämligen blivit erbjuden det av min psykolog, men vet inte hur jag ska göra. Så därför jag funderar lite och ville ställa frågan:) men som sagt, känn absolut inte att du behöver svara om det känns för personligt:)

    Tack för din blogg! Sluta aldrig skriva!!

    Svar: Tack snällaste du för din kommentar. Jag äter fortfarande antidepressiva, utan dem skulle jag på riktigt vara död. Jag väntade länge, många månader, innan jag gick med på att ta dem. Men sen, efter en fruktansvärd dipp på tre veckor efter starten, gick det uppåt. Det blev lite lättare att ta sig ur sängen. Trycket över bröstet lättade. Jag var väldigt negativt inställd till tabletterna, och särskilt till att de verkar skrivas ut så lättvindigt, men på riktigt så var de min räddning. Jag glömde ta med dem till jobbet en dag och tog dem följaktligen inte förrän på kvällen. Det misstaget gör jag inte om. Jag bara grät och allt blev svart. Det var fruktansvärt. Jag säger inte att du absolut ska börja äta antidepressiva, men jag tycker inte att du ska vara rädd för dem om det är så att det känns så tungt att du inte orkar. Om det aldrig någonsin lättar. Då tycker jag att man i alla fall bör överväga dem. Jag är i alla fall de där små tabletterna evigt tacksam. Lycka till finaste du. Kramar
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-04-24 | 23:40:46
  • s säger:

    jag tror att vi är många som känner så. gällande vänskaper menar jag. att andra nog har lättare för att passa in osv. men det är skönt att veta att man inte är ensam i att känna så. ofta känner jag bara att jag är off i så många sammanhang.
    Efter ett tag känns det bara som att man har en umgängeskrets som är bredare än man kan hålla koll på men så fort det händer något vet man ändå inte vem man kan ringa.
    låter som ett finfint tillfälle att ta vara på en vänskap med någon likasinnad :)
    kram!

    2014-04-25 | 00:54:12
  • Natalia säger:

    Helt okej är helt underbart fantastiskt ibland utan att vara just dom där super positiva sakerna. Och du, jag kan nog ge dig en ganska bra fight för titel om mästare i assocationsförmåga!

    2014-04-25 | 00:59:58
    Bloggadress: http://www.girlytalk.se/natalia
  • Frida säger:

    Jag har inga erfarenheter av att bli lämnad på det sättet du har, alltså kan jag bara föreställa mig hur hemskt det måste vara. Men det gör på riktigt ont i mig när jag läser om det att inte känna sig inkluderad eftersom jag på så många sätt känt så också under det de senaste två åren. Trots att jag vet att det inte alltid varit så, och att det förmodligen heller inte alltid behöver vara så. Jätteskönt att höra liknande erfarenheter.

    2014-04-25 | 08:13:29
  • B säger:

    Hejsan!

    Jag läser din blogg ibland, och jag såg det med antideppressiva tabletter.
    Jag har testat det en gång och för min del så var jag inte alls nöjd! jag blev väldigt likgiltig till allt och hade i princip inga känslor alls. Därför slutade jag med dom för att aldrig någonsin testa igen hoppas jag! för någon sorts känsla måste man ha kvar... för vem är man annars?

    Jag gick eller går fortfarande hos psykolog och det hjälper, ibland får jag när jag är bland mycket folk en otrolig ledsam känsla. vet inte varför men det är som att jag kan börja storgråta när som helst...

    ang grupperingar på jobbet så har jag nog inte det just nu men det är ganska vanligt skulle jag tro. Förra jobbet var det väldigt mycket så att dom coola va för sig själv och pratade knappt med oss vanliga folk. Märkligt!
    sen tror jag att ju större arbetsplats desto vanligare!

    Trevlig helg!


    Svar: Nej men såklart kan det mycket väl vara så. Jag är verkligen ingen förespråkare för antidepressiva, men på riktigt så är jag helt säker på att de har hjälpt mig ta mig ur mörker som jag faktiskt inte vet om jag hade klarat på egen hand... Dessutom så känner jag fortfarande så otroligt mycket, att få vara känslostum ibland är bara skönt just nu. Trevlig helg till dig också.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-04-25 | 08:33:08
  • H säger:

    Hej igen,
    Tack snälla för ditt svar!! Ska fundera vidare, men kändes bra att höra en åsikt om dem från någon som äter dem. Inte alltid vänner och familj kan sätta sig in och förstå ju...
    Tack även du som kommenterat angående ämnet:)

    Lycka till med allt du gör, jag kommer följa din blogg så länge som du skriver!!:)

    2014-04-25 | 08:52:56
  • Matilda säger:

    Om hon lyckades säga allt det där fina kan du ju omöjligen ha pratat oavbrutet :) det är så lätt att vara hård mot sig själv.

    2014-04-25 | 09:33:35
  • c säger:

    känner igen mig enormt vad gäller att inte ha ett givet sammanhang där jag är självklar. att man är omtyckt men ändå inte riktigt känner att man passar in.

    det är en av bitarna jag saknar mest med att vara i ett förhållande. att ha ett sammanhang som liksom är mitt och som jag är en del. nu känner jag mig istället alldeles vilsen och ensam. helger, lediga dagar, semestrar är inget jag längtar till längre. det är snarare ett stress- och orosmoment. :(

    ang anti-depressiva. tror det finns olika starka tabletter och olika varianter. jag har ätit en ganska låg dos zoloft i ett par år nu. jag är långt ifrån avtrubbad känslomässigt. jag känner både gläjde och sorg. tabeltterna gör snarare att jag slipper det mörkaste mörkaste och ångesten. känslan av fullkomlig hopplöshet suddas liksom.

    2014-04-25 | 11:55:10
  • A säger:

    Att du pratar är bra. Hon hade säkert sagt om hon inte ville lyssna. Stor kram ❤️

    2014-04-25 | 19:44:42
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Greta säger:

    Så småningom kommer du göra det för din egen skull! Visa upp det för dig själv. För att DU känner dig fin i det. Det är klart att det tar tid efter 9 år att ställa om sig, men en dag kommer du göra det för dig själv och alla du träffar på. Inte bara en speciell. Kämpa på :-)

    2014-04-26 | 08:19:58
Kommentera inlägget här: