Dag 177
Kategori: Allmänt
Vansinnig men ändå mest helt okej
Jag har varit hos frisören idag. Slingat, tonat, klippt bort lite uppgivenhet. Det var ett bra frisörbesök. En söt, rar, ung tjej som av en händelse fyllde år idag fixade mitt hår medan jag ömsom hetspratade, ömsom satt knäpptyst. Sorgsamheten infann sig inte förrän efteråt, på väg hem. För vem ska jag visa det fixade håret för, vem ska titta och känna och säga att det är fint? Jag inser att jag måste slå något typ av världsrekord i associationsförmåga, jag hittar ju banne mig en association till honom i allt jag gör. Det är ju för bövelen mitt hår och har alltid varit. Ändå så saknas han mig efter ett simpelt frisörbesök. Det gör mig vansinnig.
Tidigare idag åt jag lunch med en nyfunnen bekant på jobbet. Eller ny och ny, det var mer bara att det var första gången vi träffades och gjorde mer än att heja och kallprata ytligt. Hon är supergullig. Verkligen en trevlig tjej på alla sätt och vis. Jag vet dock inte vad som flög i mig riktigt för jag formligen pratade sönder henne. Vet inte varför jag inte kunde stänga munnen. Irriterande var det för tänk om jag till och med pratade bort mina chanser till en fin vänskap? Ett märkligt beteende är vad det är. Ibland tror jag att jag är lite knäpp. Liksom okontrollerbar och gör och säger saker trots att jag helt säkert efter bara några sekunders eftertanke skulle förkasta meningarna på ett ögonblick. Märkligt är det.
Hon sa en massa intressanta saker den där tjejen. Hon sa att det finns en del grupperingar på hennes avdelning, grupperingar som hon inte riktigt kan inordna sig i. Dessutom berättade hon att hon alltid har varit så, att hon varit vän med många men ändå saknat det där järngänget som de flesta verkar ha. Till sist sa hon en mening som gjorde att det kändes som att hon läste mina tankar. Hon sa att hon förvisso kände sig välkommen överallt, men aldrig naturligt inkluderad. Alltså. Är det inte nästan ordagrant det jag skrev för några dagar sen? Det kändes som att jag hittade en social spegelbild av mig själv. Även om jag är säker på att hon är betydligt mer utåtriktad, mer socialt kompetent och mindre osäker än vad jag är, var det ändå skönt att höra någon berätta om känslor som liknar mina egna. Väldigt skönt.
Ja, som ni märker har dagen varit lite av det mesta - bra, trevlig, sorglig, ledsen och intressant. Men mest av allt har det känts helt okej. Och helt okej är en känsla jag trivs med just nu. Varken högt eller lågt. Lite mittemellan där jag annars sällan befinner mig. Det är bra. Det är rentav avkopplande.