Dag 180
Kategori: Allmänt
Mardrömmar och hämndfantasier
Jag har haft mardrömmar i natt. Till synes oskyldiga, intetsägande mardrömmar, men det hugger och sticker mer i mitt bröst just nu än vad jag kommer ihåg att det har gjort på veckor. Mardrömmarna kom från ingenstans. Jag drömde att jag såg dem i en affär. Hand i hand provade de ut en soffa tillsammans. Precis så som han och jag brukade göra. Jag fick panik. Sprang runt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ramlade. Grät. Försökte desperat komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga, hur jag skulle förstöra. Men det gick inte. Den enda som föll, den enda som grät, den enda som förstördes, var jag. Jag vaknade med en förtvivlad känsla av att det verkligen inte finns någonting jag kan göra. Mina händer är bundna och det enda jag sorgligt nog fortfarande bryr mig om i livet ligger helt utanför min kontroll. Jag kan inte göra någonting för att han ska sluta vara lycklig med henne. Ingenting.
När jag skriver såna här saker. När jag skriver att deras olycka är det enda jag bryr mig om, blir jag rädd för mig själv. Rädd för att det känns som att det faktiskt stämmer. Jag hoppas såklart att det inte gör det, jag hoppas att jag innerst inne bryr mig om tusentals saker mer än vad jag bryr mig om dem, men här och nu är den där hatiska känslan det enda som får plats. Hatet, inte mot honom, men mot deras lycka. Det fullständigt river ner allt annat som borde vara viktigt och skapar ett vidrigt monster i mitt huvud.
Tankarna snurrar hetsigt kring hur jag ska få honom att känna samma äckel som jag känner för deras relation. Jag har pratat med psykologen om detta, och hon säger märkligt nog att det kan vara både bra och naturligt att tänka någon typ av hämndtankar så länge jag inser att vad jag än skulle ta mig till, skulle det med största sannolikhet inte påverka hans beslut att vara med henne ett dugg. Hon frågar om jag inte har fantiserat om att rispa hans bil eller skrika, vråla och skälla på honom, men nej, det har jag inte. Det jag fantiserar om är att finna orden, finna just de orden som får dem båda att riktigt känna sveket, orden som får dem att inse vilka vidriga konsekvenser deras relation har fått, så att de till slut äcklas av varandra. Det fantiserar jag om. Bättre människa än så är jag inte. Och det, mer än något annat, gör mig riktigt rädd.