trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 180

Kategori: Allmänt

Mardrömmar och hämndfantasier

Jag har haft mardrömmar i natt. Till synes oskyldiga, intetsägande mardrömmar, men det hugger och sticker mer i mitt bröst just nu än vad jag kommer ihåg att det har gjort på veckor. Mardrömmarna kom från ingenstans. Jag drömde att jag såg dem i en affär. Hand i hand provade de ut en soffa tillsammans. Precis så som han och jag brukade göra. Jag fick panik. Sprang runt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Ramlade. Grät. Försökte desperat komma på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga, hur jag skulle förstöra. Men det gick inte. Den enda som föll, den enda som grät, den enda som förstördes, var jag. Jag vaknade med en förtvivlad känsla av att det verkligen inte finns någonting jag kan göra. Mina händer är bundna och det enda jag sorgligt nog fortfarande bryr mig om i livet ligger helt utanför min kontroll. Jag kan inte göra någonting för att han ska sluta vara lycklig med henne. Ingenting.

När jag skriver såna här saker. När jag skriver att deras olycka är det enda jag bryr mig om, blir jag rädd för mig själv. Rädd för att det känns som att det faktiskt stämmer. Jag hoppas såklart att det inte gör det, jag hoppas att jag innerst inne bryr mig om tusentals saker mer än vad jag bryr mig om dem, men här och nu är den där hatiska känslan det enda som får plats. Hatet, inte mot honom, men mot deras lycka. Det fullständigt river ner allt annat som borde vara viktigt och skapar ett vidrigt monster i mitt huvud.

Tankarna snurrar hetsigt kring hur jag ska få honom att känna samma äckel som jag känner för deras relation. Jag har pratat med psykologen om detta, och hon säger märkligt nog att det kan vara både bra och naturligt att tänka någon typ av hämndtankar så länge jag inser att vad jag än skulle ta mig till, skulle det med största sannolikhet inte påverka hans beslut att vara med henne ett dugg. Hon frågar om jag inte har fantiserat om att rispa hans bil eller skrika, vråla och skälla på honom, men nej, det har jag inte. Det jag fantiserar om är att finna orden, finna just de orden som får dem båda att riktigt känna sveket, orden som får dem att inse vilka vidriga konsekvenser deras relation har fått, så att de till slut äcklas av varandra. Det fantiserar jag om. Bättre människa än så är jag inte. Och det, mer än något annat, gör mig riktigt rädd.

Kommentarer

  • Klara säger:

    Jag tänker att det är helt normalt att känna så. :) Jag har också blivit lite halv-sviken i mitt liv av killar, det har inte varit lika illa som med dig, men ändå gjort mig ledsen. Och jag har känt så som du skriver varje gång. Jag vill hämnas på dem som varit taskiga och fått mig att må dåligt. Och ja, det känns väl som en ganska naturlig reaktion, vill jag påstå! :) Du om någon borde väl känna så!

    Jag hade blivit mer chockad och förskräckt om du skrivit om att du ville mörda dem :) Det hade nog varit illa och gjort mig rädd.

    2014-04-27 | 10:21:24
  • c säger:

    ja vad är grejen med mardrömmarna?! räcker det liksom inte att man får kämpa sig igenom dagarna, varför ska det dessutom vara så att allt det jobbiga ska hemsöka en i drömmarna också.

    men håll ut. om det sakta blir bättre i det vakna tillståndet borde väl mardrömmarna till slut och ta slut.

    jag är inte så rädd för hämndkänslorna. jag är mer rädd för bitterheten jag känner. rädd för att fastna i de känslorna istället för att leva vidare. fy fan för separationer! i veckan går iaf flyttlasset, första stora steget mot MITT nya liv.

    2014-04-27 | 12:08:51
  • S säger:

    Jag känner precis samma sak. Det har gått tre och en halv månad och jag känner mig inte mycket bättre än efter de första veckorna. Jag vill att de båda ska lida som jag lider och jag vill att de ska känna samma äckel över varandra som jag känner över dem.

    2014-04-27 | 12:22:49
  • Din enda vän säger:

    Du MÅSTE lyssna på "Kent - Godhet". Släpptes i förrgår. Finns på spotify. Ok?

    2014-04-27 | 14:56:49
  • Amanda säger:

    Å jag förstår precis! Exakt på pricken som du beskriver det! Jag skulle också så gärna ha velat hitta de där orden. <3

    2014-04-27 | 16:24:48
  • Madeleine säger:

    När mitt ex var otrogen mot mig med en nära vän och klasskamrat och dem inledde ett förhållande (snarare när jag fick reda på förhållandet, vilket startade när han och jag fortfarande var tillsammans) ville jag inget annat än att dem skulle känna skam. Jag önskade att dem skulle skämmas över vad dem gjort mot mig, att deras relation skulle genomsyras av skuld och avsmak för dem själva. Jag tror inte att det är konstigt. Visst hade jag hämndkänslor också, men främst att dem skulle, som du skriver, förstå och känna sveket jag kände. Vad som är bäst vet jag inte, men du är inte ensam om att känna så.

    2014-04-27 | 17:04:01
  • agnes säger:

    vet att det inte är samma sak men jag har blivit så totalt lämnad och sviken av min före detta bästa vän. och fyfan vad jag tänker hämndtankar. det var mer än ett halvår sen som jag bröt med henne men jag är fortfarande inte fri från de tankarna. ibland önskar jag nästan att hennes liv ska gå dåligt och att hon misslyckas med allt. lyssnar på timbuktus "resten av ditt liv" och skriksjunger med. tänker att texten är riktad till henne.

    men vet du, jag är ingen dålig människa för det. och inte du heller!! man får tänka vidriga tankar. det är helt okej. du är inte en dålig människa. du är helt fantastisk <3 fatta vad mycket du har klarat. en sann förebild är du. STOOOR söndagskram <3 <3 <3

    2014-04-27 | 18:36:11
  • Johanna säger:

    Som de andra säger så är det nog helt naturligt att känna så, när man blivit sviken. Spelar nog inte så stor roll hur man blivit det heller men man vill att den där som sårat en så ska känna samma sak, förstå.. hur det känns liksom. Och jag vet att det känns som att det tar upp hela ens värld, ligger i varenda hörn och finns i varenda cell i kroppen. Men det är så det är nu, och nuet känns jättelångt och utdraget men egentligen är det inte det, rätt var det är så har tiden gått (om än långsamt) och det tar inte upp hela ens värld eller varenda hörn eller varje cell längre

    2014-04-27 | 21:21:51

Kommentera inlägget här: