trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Att försvinna

Kategori: Allmänt

Min syster kom precis hem och sa åt mig att trycka på den här länken i Elaine Eksvärds blogg. Framför mig uppradades en massa bilder. Hemska men ändå vackra bilder som gick rakt in i hjärtat. Rakt in och för några minuter ersatte de minnen som i timmar nu har sköljt över mig. Jag har sagt det förut. Att det är bra med perspektiv. Det är bra men samtidigt svårt att hålla fast vid i sin egen vardag. När man som jag har ett fint hem, en mjuk säng och ett kylskåp fullt av mat. Då är det svårt att finna glädje bara i det faktum att vi har fred i vårt land och mat att äta varje dag. Det är svårt att låta tacksamheten över såna saker övervinna sorgen och saknaden. Kanske borde jag sätta mig på ett plan och åka till en plats där jag inte längre tar basala saker för givna? Kanske jag borde lyfta mig själv ur den här situationen där jag har allt jag vill och behöver förutom honom? Det vore onekligen skönt. Att bara försvinna. Att fly. Att slippa leva det här livet.

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Do it! Det är alltid bra med perspektiv! <3

    2014-02-20 | 19:25:51
  • Jessica säger:

    Jättebra att du hittar något positivt ur det här. Dock kan jag bli provocerad av detta. Jag själv gick igenom en depression, inget allvarligt utan det bara dök upp en dag. Och det finns inget mer som tynger ner mig mer än när folk säger att man har det så bra och att man istället skall tänka på hur andra har det värre och att våra problem är "basala". Det är inte ett val man gör att bli deprimerad.

    Svar: Jessica. Jag blir också provocerad när folk säger att jag ska vara tacksam för det ena och tredje. Och det händer mig ofta ska jag säga. Jag menar inte att man genom att vara tacksam för att man har tak över huvudet och mat för dagen kan ta bort det andra. Det som tynger en. Det som gör en ledsen och tom. För det gör det inte. Det gör det verkligen inte.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-20 | 20:27:05
  • anonym säger:

    Hejsan.
    jag hejar verkligen på dig! Du klarar det här.
    Jag har nyss tagit mig ur ett väldigt destruktivt förhållande som varat i ca 3 år där jag blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad, och jag har äntligen hittat styrkan till att lämna det bakom mig, trotts det som hänt så älskar jag honom ändåändå, men då brukar jag tänka på vad för sorts framtid jag vill ha, jag vägrar bli styrd av en annan människa längre! Även fast våra historier är olika så känner jag igen mig så oerhört mycket i det du skriver!
    Jag lovar dig att bara du har tro på dig själv så tar du dig igenom det! Vi fick våra liv för att vi är starka nog att leva dom! Massa kramar till dig!♥

    2014-02-20 | 23:06:25
  • Greta säger:

    "Man ska aldrig jämföra någons helvete med någon annans" är ett grundtänk jag brukar ha. För oavsett vad man kan jämföra med, så är individens upplevelse av "det värsta" alltid det värsta för den individen. Och så måste det få vara.

    Har man en patient som ska gå igenom en riskfri operation för en godartad tumör t ex, måste man ju ändå förstå att det kan kännas fruktansvärt för den patienten som kanske aldrig någonsin legat på sjukhus. Även om man minuten innan gett medicin till någon som ligger och vrider sig i smärtor, är ju personens lidande subjektivt och det som upplevs som jobbigt ÄR jobbigt för den individen! Man ska inte glömma det!

    Kram

    2014-02-20 | 23:08:08
  • c säger:

    Hej,

    för det första vill jag säga att jag fick en länk hit av en kompis för två dagar sedan, och har läst ALLT. Kunde inte sluta. Det som slog mig först var att jag tänkte att den är så otroligt välskriven. Som en bok. Fantastisk är du!

    för det andra: Tänk på att du har pengar!
    Mina föräldrar dog för 3 år sedan. Det värsta jag varit med om. Går inte att beskriva. Och jag är fortfarande sjuk. Sjuk=deprimerad med vidrig ångest osv. Lever på ca noll kronor i månaden, önskar verkligen att jag hade pengar för då hade mycket oro släppt. Eller iaf en mobil (min e sönder).

    Jag känner igen mig så jävla mycket med det du skriver, det är liksom samma känslor fast olika händelser. Jag ORKAR inte må så här. En blind leder en blind nu men: När blir det bättre? Tänk så blir det aldrig bättre? Det oroar mig. Man har ju hoppet. Men tänk så blir man aldrig hel igen :(

    Kämpa!

    KRAM, c

    2014-02-21 | 01:20:02

Kommentera inlägget här: