trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

Jag har haft två okej sista dagar på jobbet. Jag fick exempelvis i uppgift att rita upp en märklig koncernstruktur med en massa flöden hit och dit. Det var precis rätt nivå för min hjärna. Tillräckligt ansträngande för att helt utestänga allt annat, men ändå inte "fried brain-svårt". 

 

Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet var att lämna in dator, mobil och passerkort. Jag vet inte varför, men det kändes jobbigt. Jag drabbades av en akut tomhet. Om jag inte har jobbet som kan ta plats i mitt huvud, vad ska jag då tänka på? Genast kom katastroftankarna och vart jag än tittade såg jag honom. Jag svär, ibland tror jag faktiskt att jag har blivit tokig på riktigt. 

 

Jag såg honom stå framför mig med en korg i varje hand inne på mataffären. Lite lätt uppgiven över att jag aldrig blev klar. Men alltid glad. Alltid snäll. Och så det där skrattet och gnistan i ögonen när jag kom dragande med hans favoritgrejer. Blue Alp. Det är en mild mögelost som inte finns på så många ställen. Han blev överlycklig varje gång jag hittade den. Oliver fyllda med mandlar. Det var hans pappas favorit och så också hans. Och så allt möjligt med skogsbärssmak. Yoghurt, smoothies, allt man kan tänka sig.

 

Dessa tankar kom när jag gick den där hemska promenaden från jobbet. Väl på tåget hade jag en sms-konversation med en vän från jobbet. Jag skrev att jag är rädd att jag aldrig kommer att träffa någon som jag kan tycka om igen. Jag har aldrig skrivit det förut tror jag. För jag har aldrig gått någon annanstans i tanken än att han måste komma tillbaka. Nu när jag försökte se en annan framtid blev det becksvart framför mig. Och tågtårarna var ett ofrånkomligt faktum.

 

Jag minns knappt om jag har berättat det för er, men jag är borta från jobbet i fyra veckor nu. Sen börjar jag igen. På ny kula. Med en hel hög ännu högre krav att leva upp till. Min chef vill såklart ha mig hundraprocentig men jag är inte ens säker på att det finns en sån version av mig själv längre. Men jag måste ha ett jobb. Och jag ska göra mitt bästa för att krama ur varenda procent jag kan hitta. Men det är alltså om fyra veckor. Och de två sista av de veckorna spenderar jag och min ena lillasyster hos mina fastrar och kusiner i Boston respektive Montreal. Det blir bra.

 

Inser nu att det här blev ett oerhört virrigt och oordnat inlägg om allt möjligt. Men jag har på något sätt halkat efter i att uppdatera er om saker och ting. Jag har inte hittat orden. Mina vanliga ord tycks fortfarande vara lite borttappade, men nu har jag i alla fall fyra veckor att fundera fritt åt alla håll och kanter. Sortera och få lite ordning i huvudet. Om det nu ens går. Ofta tänker jag att jag nog är ett förlorat fall. För förstörd, för förvirrad, för att det någonsin ska bli rätt i mitt huvud igen.

 

På detta mycket otillfredsställande sätt, utan ett naturligt avslut eller återkoppling till inledningen, har detta inlägg nått sin ände. Imorgon bitti kan jag sova hur länge som helst. Vilken lyx. Måtte bara mardrömmarna hålla sig borta. Men ändå, vilken lyx.