Dag 107 Fortsättning
Kategori: Allmänt
En stapplande springtur
Jag har precis varit ute och sprungit. Även om det mer såg ut som ett stapplande är det stort. Det är faktiskt det. Jag har ett lite komplicerat förhållande till träning. Från det att jag var liten till att jag blev nitton år tränade jag väldigt mycket. Jag spelade volleyboll med stor passion och extraordinärt engagemang. Jag var lagkapten och tränade hårt. Inte så att jag var besatt av att träna, men jag älskade att prestera bra på volleybollplanen. Volleyboll var på riktigt hela mitt liv. Jag åt, sov och andades volleyboll. Mitt lag var grymt. Vi vann faktiskt allt man kunde vinna. Jag har tillsammans med mina lagkamrater vunnit både flick-SM, ungdoms-SM och junior-SM. Det var härliga tider. Jag minns den där euforiska känslan som infann sig när vi hade vunnit en viktig match. Jag minns hur stoltheten fyllde hela bröstet. Jag minns hur jag nästan ville krama livet ur mina lagkamrater.
Sista terminen på gymnasiet blev jag sjuk. Jag vet att jag har skrivit allt det här förut, men jag skriver det igen. Det kom blod när jag gick på toaletten. Magen gjorde ont. I månader gick jag så. Vågade inte göra något åt det. Jag blev svag. Trodde att jag var tvungen att träna hårdare. Så det gjorde jag. Cyklade på motionscykel hemma på kvällarna. Men jag blev bara tröttare. På min sista riktiga match, junior-SM-finalen, sög det i magen vid varje rörelse. Och jag var så trött. Jag var så fruktansvärt trött. Strax därefter sökte jag hjälp. Jag sökte hjälp och fick en remiss till en specialist. Efter ytterligare flera månader av blödande kom jag till en läkare som konstaterade att jag nog hade en inflammatorisk tarmsjukdom. Dessutom gjorde hon något väldigt viktigt. Hon kollade mitt järnvärde. Mina hemoglobinvärden var osannolikt dåliga. Enligt läkaren var de så dåliga att jag inte borde ha orkat röra mig som vanligt, men förmodligen hade jag klarat mig okej för att jag varit hyfsat vältränad innan. En till två gånger i veckan i ett halvårs tid gick jag på sjukhus för att få järntransfusioner. Jag blev helt sönderstucken. Mina armar såg ut som krigsfält. Nu för tiden finns det bättre dropp som kroppen kan ta till sig mycket fortare och lättare. Men då, för sju år sen, var det där det enda sättet att få upp järnvärdena igen.
Trots att kroppen återhämtade sig. Trots att färgen på mina kinder sakta kom tillbaka. Och trots att jag slutade flåsa på hundpromenaderna. Trots det var jag svag. Jag var väldigt svag och det var något som jag aldrig hade varit förut. Jag kände inte igen mig själv. Och trots att jag försökte träna kändes det inte bättre. Det berodde givetvis på brist på tålamod. Men det knäckte mig. Och allt sedan dess har jag varit ganska svag. Visst, det har funnits stunder då jag kommit igång tillräckligt mycket på gymet för att känna en glimt av den där styrkan jag kunde känna under min volleybolltid. Men det blev aldrig detsamma. Och då var det inte heller roligt längre. Mentalt har jag känt mig som en träningsmänniska, men i realiteten har jag varit en soffpotatis i sju år.
Men idag har jag alltså varit ute och sprungit. Det har under årens lopp hänt lite då och då. Så det är väl ingen stor nyhet egentligen. Men det kändes bra. Det var vidrigt när jag gjorde det. Men bra efteråt. Och även om jag stapplade ibland (ofta), så fortsatte jag hela tiden att röra mig framåt. Precis som i livet i övrigt. En väldig massa stapplande, men också små, små, yttepyttesteg framåt.
