Dag 109 Fortsättning
Kategori: Allmänt
Äppelpaj och marsansås
Jag bakade äppelpaj nyss. Och den blev gudomligt god. Smörstekta äppelklyftor med kanel och farinsocker, täckta med kokosflingor och hackad mandel. Och så världens bästa smuldeg på toppen. Möjligtvis blev jag lite girig och gjorde för mycket smuldeg. Jag känner att proportionerna är lite off. Men ändå. Det smakar väldigt gott.
Jag bad min syster vispa ihop marsansåsen. Den där jäkla marsansåsen innehåller för mycket minnen. Jag blir helt konstig när jag ställs inför såna uppgifter. Men sen kunde jag såklart inte sluta tänka på marsansåsminnet ändå. Och då måste jag bara få ut det. Bort från mig. Ut till er.
Minnet är från för några år sen. Faktiskt exakt tre år sen då det var i anslutning till min farfars 80-årsdag. Jag hade (dumt nog) erbjudit mig att göra tolv stycken princesstårtor till farfars gigantiska födelsedagsfest. Och som vanligt fick min räddande ängel rädda mig och om igen i den där tårtprocessen. Jag körde på halvfabrikat hela vägen. Bland annat vaniljkrämen. Vi vispade på riktigt flera liter marsan.
Sent kvällen innan festen, när tårtorna egentligen skulle ha varit klara, satte jag igång med den sista satsen marsan. Jag vispade. Och vispade. Men inget hände med den dumma såsen. Han tog då upp förpackningen och kunde under stora skratt förkunna att jag av misstag hade köpt en förpackning av den varianten man är tvungen att koka. Inga problem tänkte jag, jag kokar upp alltsammans och så löser det sig. Efter bara tio sekunder på spisen inser jag att något är fel. Vispen sitter stenhårt fast i smetjäveln. Alltså stenhårt. Jag förstår ingenting. Men så tar vi upp kartongen och läser instruktionerna. Jag läser triumferande upp: "7 liter mjölk till hela paketet pulver. Precis det jag har tagit." Han tittar på mig och skakar på huvudet. "Var fick du 7 liter mjölk ifrån då?" Tystnad. "Helvete, jag tog 7 deciliter."
Alltså, jag tror inte ni förstår hur mycket vi skrattade. Han gjorde givetvis en liten film av det hela och jag har nog aldrig fnittrat så mycket. Vispen satt så himla hårt fast. Jag hade gjort superklister. Och trots att vi var så in i bängen trötta och stressade, skrattade vi oss dubbelvikta.
Jag ska erkänna att det där inte är enda gången jag har tagit mig vatten över huvudet i fråga om mat- eller bakprojekt. Det hände ganska ofta faktiskt. Och han hjälpte mig alltid att komma igenom det. Trots att jag skällde och hade mig, stod han vid min sida och hjälpte till. Och i princip alltid slutade projekten i stora skratt. För det fanns inte mycket annat att göra när jag stod med choklad i hela ansiktet och svetten lackandes på pannan efter att ha doppat 80 stycken chokladbiskvier klockan tre på natten. Det fanns verkligen inget annat att göra än att skratta då. Och Gud vad jag saknar hans skratt. Hans lite lågmälda skratt som alltid gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Fan, vad jag saknar honom.
