trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 110

Kategori: Allmänt

Ingenting och allting
Den här dagen alltså. Den är ingenting och allting på samma gång. Jag drömde konstigt men sov ändå länge. För länge. Gick upp och gjorde havregrynsgröt med linfrön, solrosfrön och kanel. Åt med en väldans massa jordgubbssylt. Tog med vår lilla hund ut på promenad. Kände solens strålar mot ansiktet. Lät hunden bestämma turen vilket gjorde att vi gick i cirklar. Satte mig i soffan och slötittade på tv. Skickade några sms och mail. Hetsuppdaterade bloggsidan alldeles för många gånger trots att det var noll aktivitet. Försökte hitta ord som beskrev känslan. Den där gnagande konstiga känslan jag hade haft hela dagen. Men det gick inte. Gjorde istället en punktinsats avseende mina kläder som tonårsjaget hade slängt på golvet. Åkte sen och handlade lite mat. Nybakat bröd, frukt och grönsaker. Tulpaner till mamma. Det kändes bra.

När jag kom hem från handlingen slog den konstiga känslan slint. Som jag nästan hade på känn att den skulle göra. Jag gick in på det förbannade Facebook. Tittade på allt som är förbjudet. Allt utom direkta bilder på honom. Det klarar jag inte. Men allt annat som är förbjudet. Det tittade jag på. Och ni behöver inte säga ett ord. Jag vet att det är kalasdumt. Jag vet att det är som att peta i ett öppet sår. Peta och trycka riktigt hårt så att blodet hamnar överallt. Det gjorde jag. Och samtidigt rev jag av misstag upp ett födelsemärke på ryggen som började blöda våldsamt. Blodet blev till verklighet. Kalasbra. Verkligen kalasbra.

Som tur var fick hetsandet ett naturligt avslut. Min syster kom med tåget och jag och hunden gick för att möta. Hunden gick återigen i kringelikrokar och verkade inte förstå innebörden av allt mitt gälla ropande. Till slut gav jag upp. Inrättade mig efter hunden och gick med myrsteg framåt. En tår hotade att trilla nerför kinden. En ovälkommen tår. Lätt panikslaget började jag då prata högt med mig själv. Jag sa: ”Hon (hon vars bild jag precis hade tittat på) är en parentes i mitt liv. En parentes som om några år kommer att ha tappat all betydelse för mig. För då, om några år, är jag med honom. Honom som jag fortfarande älskar eller honom som jag ännu inte har provat att älska. Och då, då kommer jag ha gjort en massa spännande saker, träffat en massa underbara människor och äntligen hittat något att syssla med som får mig att vilja gå upp på morgonen. Något som gör att jag både njuter av nutiden, men samtidigt längtar till framtiden. Och då, då kommer den här tiden och den där tjejen bara vara ett suddigt minne.”

Sen hann jag inte mer. Min syster kom emot oss och världens finaste hund började galoppera av lycka. Det är så härligt när han blir sådär glad. Det är så himla härligt. Sen skuttade han hem. Väl hemma åt jag och systern mellanmål, en himla massa mellanmål kan tilläggas. För både hon och jag är brödtokiga. Finns det färskt bröd blir vi lite hetsätaraktiga. Men det var så gott ska ni veta. Och nu ska jag snart gå ut i köket igen och göra en räksallad med matvete. Det ska inte bli roligt, det har jag redan erkänt för er, men det känns heller inte hemskt att ställa mig i köket längre. Och jag vet att det är en liten, liten framgång.

Kommentarer

  • Anne säger:

    Det som du sa till dig själv var klokt, och sant.

    Jag har hatat en annan person till den nivå att jag inte kunde tänka på något annat i ens en sekund, och så var det i många månader. Jag höll på att gå under totalt. Jag var i det skick att jag på ALLVAR funderade på att söka upp henne och döda henne eller skada henne ordentligt. Till slut var det nästan det enda jag tänkte på. Planerade för dagen då jag skulle söka upp henne.

    Men jag gjorde inte det. Jag bet ihop och nu två år senare tänker jag knappt på henne. När jag tänker på henne så blir jag varken arg eller upprörd. Något äcklad kanske, men inget mer. Jag tycker mest synd om henne som är en sån tragisk människa.

    Det är väl regeln som bekräftar regeln - Tiden läker alla (eller de flesta) sår.

    2014-02-17 | 18:34:08
  • Elsa säger:

    Jag drömde om min sån där henne, som jag hatar, inatt vilket är väldigt märkligt eftersom jag bara sett en bild på henne. Jag hatar henne intensivt för jag orkar inte hata honom. Men det är klokt, det du sa. Måste bara ta mig igenom varje dag, minut för minut, och så kommer hon vara ingenting till slut.

    2014-02-17 | 18:52:49
  • Greta säger:

    Jag är ledsen att du varit ledsen och haft det jobbigt emellanåt idag. Men samtidigt var detta underbar läsning. Du hanterade det på ett fantastiskt sätt. För det du sa till dig själv ÄR verkligen sant!! Se framåt. Det kommer bli bra, du kommer bli lycklig igen.

    Det är skitsvårt att inte göra saker man inte "ska" eller "borde". Finns ju inget annat som lockar mer. Men som ovanstående talare skrev, en dag kommer du kunna tänka på henne och inte känna nånting. Kanske lite äckel eller ilska, men du kommer inte lägga nån energi på det för du kommer inte tycka att det är värt det. Varför ska hon få förstöra för dig?

    Idag stod jag och kopierade upp papper inför min tenta, och mitt i alltihopa skrev någon ut ett citat (alla datorer i hela biblioteket är kopplade till samma kopiator/skrivare, genialt verkligen…!) som hamnade bland mina tentapapper. Något i stil med "if it's hard to let go, it means the memories were good" på något sätt kändes det typ som att gud sände ett budskap (och då är jag inte ens troende), en dag kommer det bara vara fina minnen. Och nu när jag försökte googla fram citatet hittade jag ett annat som kändes ännu mer klockrent "letting go doesn't mean giving up, but rather accepting that there are things that cannot be". Att försöka acceptera att det inte blev som man tänkt, utan det kommer bli på ett annat sätt… Nu blev jag väldigt inspirerad här. Måste fortsätta googla citat.

    Sorry för århundradets mest flummiga, oklara och oväsentliga post. Kramar till dig! Du kommer, liksom jag, klara dig genom detta. Ibland känns det bättre, ibland känns det sämre. Men man klarar sig.

    2014-02-17 | 20:14:31
  • agnes säger:

    vad skönt det känns att du fått sova. iallafall en natt. <3

    Svar: Ja, det är lättare att sova. Det är bra. <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-17 | 20:20:57
  • tessie säger:

    Gott med räkor, blev lite sugen. Kanske får gå köpa godis istället

    2014-02-17 | 20:39:48
  • Erika säger:

    Hej på dig fina, skrev en kommentar tidigare där bara mitt namn kom med. Här kommer den riktiga.

    Det var ett tag sedan jag tittade in hos dig nu. Haft mina hjärnspöken och annat att handskas med. men jag har tänkt på dig många gånger men inte haft kraften och orken dessvärre.

    Men jag hoppas varje dag att det ska gå bra för dig och att du ska få må bättre.

    Det där med facebook är vanligt och inget du ska skämmas över. Du har all rätt till att kolla sådant med tanke på hur du blev lämnad.

    Man gör så och alla hanterar vi saker på olika sätt och det finns inget rätt eller fel. Det är vad vi vill göra i den stunden och i det måendet och det är vad som känns rätt då även om vi vet att det är dumt.

    Det låter bra att du kan sova också det måste kännas jätteskönt. Och vad mysigt att ha din syster hos dig hoppas ni får det riktigt härligt tillsammans och så du slipper vara ensam.

    Många kramar från mig och jag tittar in hos dig då och då. Din historia vill jag mer än gärna följa.

    Kram på dig.

    Svar: Tack för dina varma ord Erika. Jag hoppas att dina hjärnspöken håller sig långt långt borta. Kram
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-17 | 22:05:03
    Bloggadress: http://rabarberkalas.blogg.se
  • Klara säger:

    Heja heja! Det du sa till dig själv var bra och sant!

    Svar: <3
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-02-17 | 23:00:48
  • emma med litet e säger:

    För drygt 7 år sedan lämnade min pojkvän mig för en annan, som han först inte erkände. Jag fick höra det via en vän. Alla sa "han kommer aldrig kunna vara ihop med henne, börjar det med otrohet håller det aldrig". Och det gav mig tröst, att också HON skulle få känna på hur det kändes. Idag är de förlovade och väntar barn. Och nu hoppas jag inte du bryter ihop, för det kommer en fortsättning. JAG är sambo, har barn och katter, och jag vet att han jag är med nu är han jag ska vara med. Och han den tidigare, och hon som han är med nu, betyder ingenting för mig. På alldeles riktigt. Ingenting. Det är inte skönt, det är inte jobbigt, det är bara ingenting. Ungefär som en missad maska i en hemstickad halsduk - ja, den är där, men hur ofta tittar jag på den egentligen? Och när jag gör det så är det "jaha, just det, den var där". Det gör så fruktansvärt ont när det händer, tro mig, jag minns, men man går vidare. Jag lovar. Och du är redan nu en bra bit på väg, även om du kanske kommer inse det först i efterhand.

    Jag hoppas det kanske gav dig lite tröst. Annars får du radera.

    2014-02-18 | 08:21:59
  • Karin säger:

    Oj vad jag rös över hela kroppen när jag läste ditt inlägg. Helt rätt med suggestioner, fortsätt så! Det är verkligen helt rätt det du sa högt för dig själv, även om du har svårt att tro på dina egna ord idag så är det så det kommer bli.
    Du är så otroligt inspirerande och igenkänningen är total. Du har verkligen en fantastisk förmåga att med ord beskriva känslor och situationer. Älskar att du skriver ärligt och från hjärtat. Våga aldrig sluta blogga! :)

    2014-02-18 | 10:48:41
  • Jennie säger:

    Det kommer göra ont så länge du har känslor för honom, jätte jätte ont. Men när du inte har det, spelar det ingen roll längre. Det kommer ta tid. Men du kommer sen hitta någon annan som tar så myclet utrymme hos dig att du inte vill tänka på någon annan. En snygg en, rik, rolig och som ger dig allt det där du behöver och vill ha. En som får dig att vilja vakna tidigt varje morgon, för att han är där. ❤️☺️

    2014-02-18 | 17:31:06
Kommentera inlägget här: