trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 115

Kategori: Allmänt

Oro, omhändertagande och ensamhet
Gårdagen spenderade jag med en tjej som på många sätt liknar mig. Lika gammal, lika övergiven, lika ledsen. Trots det, var det bara jag som grät. Jag försökte med allt jag hade att hålla tårarna inne, men det var omöjligt. Hon, hon var mer arg tror jag. Rättfärdigad ilska som jag avundas henne. Hon gav uttryck för en styrka och ett jävlar anamma som jag inte riktigt kan hitta hos mig själv.

Jag är rädd för att hon tyckte att jag var jobbig. Egocentrerad och uppgiven. Trött och för ledsen. Trots att det kändes som att jag på många sätt befann mig längre ner i hålet än henne, fick jag en sån lust att ta hand om henne. Jag blev orolig för att hon inte åt ordentligt. Jag blev orolig för att hon inte hade stabila människor i sitt liv som fanns där i alla lägen.

Efter vårt möte tänkte jag mycket på min oro. Varför blir jag jämt så orolig för andra? Är oron ens berättigad? Och vill människor ens att jag ska ta hand om dem? Förmodligen inte tänker jag. Förmodligen inte.

Jag har en teori om mig själv. En teori om varför jag känner ett så starkt behov av att ta hand om min omgivning. Jag tror faktiskt att det ofta grundar sig i att jag önskar att någon tog hand om mig. Att någon var orolig för mitt mående. Att någon tog mig under sina vingar och sa att allt kommer bli bra.

Min mamma har aldrig varit en omhändertagande person. Hon är snäll. Det är inte det. Men hon har aldrig haft ett behov av att stoppa om mig, se till att jag äter ordentligt eller säkerställa att jag mår bra generellt. Det där har jag fått lösa själv.

När jag träffade honom överöste jag honom med omhändertagande kärlek och i retur fick jag till slut samma sak. Han tog hand om mig så som ingen hade gjort förut. Nu har allt ansvar återigen fallit tillbaka på mig. Jag menar inte att det inte ska vara så. Så klart måste man ta ansvar för sig själv och sitt eget välbefinnande. Men ibland önskar jag bara att någon kunde kliva in och hjälpa mig med det ansvaret. Bära en del av bördan och göra mitt liv lättare. Ja, det är en egoistisk tanke, men likväl finns den där i mitt huvud. Och som med de flesta av mina tankar just nu utmynnar den bara i en enda sak: en smärtsam känsla av ensamhet.

Kommentarer

  • A säger:

    ❤️❤️❤️
    Stora varma kramar!

    2014-02-22 | 13:39:52
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • S säger:

    Hej fina du!
    Jag har läst din blogg sen dag 1. Jag känner igen din smärta så väl: det där med att vara så rädd, rädd för allt som påminner en och får tankarna att flyga iväg. Jag känner igen det du beskriver i detta inlägg, att vilja att någon klev in och bara tog hand om och gjorde så att allt kunde kännas lite lättare. Att man fick dela på allt det svåra typ.

    Jag, som du, vill alltid se till att alla andra mår väl och "bär" deras svårigheter utan att reflektera över om man ens har ork att göra det...

    Vet inte vad jag vill komma fram till med denna kommentar, men vill mest bara att du ska veta att du aldrig är ensam. Det är så många som känner igen sig i dina ord och vill att allt ska bli bra för dig.

    Önskar dig all lycka framåt! En dag kommer detta att vara ett minne blott!!

    Många kramar!!

    2014-02-22 | 14:22:07
  • Anonym säger:

    Oj. Känner precis samma sak som du. Ville att någon skulle vara orolig för mig och mitt välmående och öser alla med kärlek. Men hittills har allt bara slutat med att jag gång på gång blir sårad, djupare och djupare för varje gång. Höll på så ända tills jag gav upp och slutade bry mig om allt och alla, känner mig tom inombords men inte blivit sårad på 6 månader iallafall

    2014-02-22 | 17:32:56
  • Anonym säger:

    Oj. Känner precis samma sak som du. Ville att någon skulle vara orolig för mig och mitt välmående och öser alla med kärlek. Men hittills har allt bara slutat med att jag gång på gång blir sårad, djupare och djupare för varje gång. Höll på så ända tills jag gav upp och slutade bry mig om allt och alla, känner mig tom inombords men inte blivit sårad på 6 månader iallafall

    2014-02-22 | 17:33:00
  • kerstin säger:

    Härligt att du kan ta orden själv i din mun=) att du kommit till en insikt var allt detta kan bottna sig...jag skrev det till dig för flera veckor sedan men just då var du inte riktigt där..att du mår som du gör har egentligen ingenting med han att göra, han fick bara en boll i rullning och förr eller senare hade du varit tvungen att ta tag i det. Så bra att det händer nu när du har alla de fina runt dig och som kan finnas som ett stöd i allt vad du måste lära dig om dig själv! Kramar i mängd åt dig från mig.

    2014-02-22 | 19:26:50
  • alexandra säger:

    Fina s!
    Jag har många saker att säga som inte kommit ur mig i helgen. Jag kände mig inte dum på något sätt när du grät. Så snälla gör inte det du heller. Precis som du själv sa är jag inne i en förbannad period. Liksom lite tårtorka. Ibland är det skönt. Ibland jobbigt. Ibland vill jag bara gråta. Hulka. Tjuta. Snora. Det är en fin egenskap du har, att alltid viljabta hand om andra. Och jag märkte den så väl, trots dina tårar.
    Jag hade den också förut. Egenskapen att vilja ta hand om folk i min omgivning. Jag vill det än idag, men är dålig på det. Jag hoppas att du inte kände att du pratade med en vägg. Och jag hoppas och önskar att du får några lediga dagar där du tar hand om dig!

    Och du är fin S. Och en underbar människa! Jag vet att du liksom jag tvivlar ibland nu, men snälla gör inte det. Massa kramar till dig!

    2014-02-23 | 15:26:12

Kommentera inlägget här: