trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En förbjuden tanke
Det är konstigt. Jag har tyckt att det har känts bättre. Bättre, lättare och ljusare. Dagarna har kommit och gått och jag har haft timmar där ledsamheten faktiskt har känts ganska långt borta. Timmar där tv:n har slukat min uppmärksamhet, timmar där jag har skrattat högt med mina systrar och timmar där jag har haft fina samtal med olika vänner.

Men som ni kanske har märkt slog allt lite slint i helgen. I fredags, när jag körde genom regn och rusk för att titta till lägenheten, kom jag på mig själv med att fundera över hur jag praktiskt skulle göra om jag en dag bestämmer mig för att ha kämpat nog. Om jag en dag inte orkar bära den här sorgen mer. Om jag en dag ger upp för gott.

Jag tänkte att ett bra sätt nog skulle vara att köra av vägen sent en kväll. Sent en kväll när inga andra bilar är ute. Jag såg framför mig hur jag med en lätt rörelse styrde ratten och så vips skulle smärtan försvinna. På en sekund skulle jag slippa ha så ont. På en sekund skulle jag vara borta för alltid. Jag insåg att ögonen till och med sökte efter en lämplig plats längs med vägen. En plats där jag inte skulle göra någon annan illa, en plats där jag med säkerhet skulle få försvinna.

Jag vet att det finns många därute som blir upprörda nu. Systrar, kusiner, vänner och tusentals människor som följer mig genom bloggen. Några kanske till och med blir fly förbannade på mig. Andra blir kanske ledsna, uppgivna eller förtvivlade. Och så finns det säkert dem som inte bryr sig ett dugg. Jag kan förstå varenda en av de känslorna. Jag förstår och tycker att allihop är rättmätiga på sitt sätt.

Jag har länge tyckt att självmord är en fruktansvärt egoistisk handling. Jag har till och med varit arg på soldater som frivilligt ger sig ut i krig för att tjäna sitt land. Jag har tyckt att det är egoistiskt mot soldatens familj. Egoistiskt att utsätta sig själv för fara när man har människor i sitt liv som är beroende av en, människor som kanske aldrig kan komma över den sorg som förlusten av en närstående innebär. Trots att jag känner så funderar jag numera ganska ofta på det här med självmord. Inte på att göra det här och nu. Absolut inte. Men ofta när helvetet öppnar sig i mitt sinne går jag till den tanken. Och vetskapen om att jag faktiskt kan välja att försvinna för gott tröstar mig. Tröstar och lugnar mig för stunden. För tanken på att må så här i ett helt liv är outhärdlig. Absolut outhärdlig.

Jag vet vad jag har lovat mig själv. Ett år av stenhårt kämpande. Det löftet kommer jag aldrig att svika. Men efter det året har jag gett mig själv rätten att utvärdera. Jag vet att det låter fruktansvärt. Men som det är nu ser jag inga lösningar. Ser ingen framtid som jag vill leva i. Och då känns det tryggt att veta att jag faktiskt har ett val. Jag kan själv välja om jag vill ta bort smärtan för gott. Ja, den vägen skulle leda till att jag förorsakade min familj stort lidande. Det vill jag såklart inte. Men samtidigt. Det är jag som måste leva mitt liv. Varje morgon måste jag gå upp och ta mig igenom varenda minut, varenda sekund av dagen. Ingen annan. Bara jag. Och hur mycket jag än skulle vilja tror jag inte att jag klarar av att leva ett helt liv bara för min familjs skull. Jag tror inte att jag orkar åratal av smärta och mörker bara av den anledningen. Jag ska försöka. Men just nu är jag inte alls säker på att det går.