Dag 95
Kategori: Allmänt
Levande död
Jag känner mig väldigt illa till mods idag. Obekväm med en känsla av att något hemskt väntar. Det är tungt att andas. Men jag håller mig lugn. Rör mig långsamt och tar en minut i taget.
Han finns där. Hela tiden finns han där. Jag stirrar intensivt på TV:n för att trycka bort. Går ut på en promenad och spelar samma låt om och om igen. På hög volym. Jubel med Klingande. Trycker bort för att inte bli galen. Jag mår så konstigt. Vill gråta, skrika, lägga mig på golvet och få ut allt. Men det känns så tomt. Tomt, tungt, ensamt, sorgset, svart.
Jag försökte ta tag i mig själv och gjorde tillsammans med en syster lunch. En wok med nudlar, bacon, rödkål, morötter och sockerärtor. Jag smakade av, tillsatte lite salt, men egentligen kände jag ingenting. Mina systrar var glada och sa att det var gott. Jag åt. Jag åt både mat och godis. Och kände en sekunds ytlig tillfredsställelse av att ha något att tugga på, men inuti känns det fortfarande ingenting.
Allt är bara tomt, svart och ensamt. Missförstå mig inte. Jag är så tacksam för att jag äter antidepressiva nu. De gör att jag lyckas hålla mig över ytan. Men samtidigt undrar jag, är det så här det känns att vara levande död?
