Nattliga funderingar
Kategori: Allmänt
Världens bästa farfar
Ikväll har vi firat världens bästa farfar som fyllde 83 år. Han är på riktigt världens bästa. Har alltid varit. Och kommer alltid att vara. Innan jag föll ner i ett hål la jag mycket tid på min farmor och farfar. Jag besökte dem ofta, bjöd in dem på middag ibland och hjälpte dem på olika sätt. I egenskap av att vara äldsta barnbarnet har det känts som att jag har ett extra ansvar. Ett extra ansvar att se till att de klarar sig bra. Och han, han som jag numera aldrig nämner vid namn, hjälpte mig alltid med det ansvaret. Han fixade allt möjligt för farmor och farfar, och jag brukade skoja om att de gillade honom mer än mig. Nu tror jag faktiskt att de på riktigt avskyr honom. Jag tror faktiskt det.
De senaste månaderna har jag inte brytt mig om farmor och farfar som jag brukade. Trots att jag både borde och vill bry mig mer. Jag älskar min fina farmor och farfar. Och jag ser hur gamla de har blivit. Jag kan inte förstå att jag har slösat bort månader av värdefull tid med dem. Jag kan inte förstå hur jag kan ha varit så självisk och korkad. Ikväll satt jag och tittade lite på dem på avstånd. Och trots att jag vet att jag har en tendens att överanalysera allt, tyckte jag mig se sorg i deras ögon. De är inte längre min vanliga glada farmor och farfar. Och jag vet att det är mitt fel. Jag vet att de vet att jag inte mår bra. Jag vet att de inte förstår varför jag inte bara går vidare med mitt liv.
Mina tankar har de senaste veckorna ofta vandrat tillbaka till en dag för flera månader sen. Pappa försökte tvinga mig att gå till jobbet, men jag klarade det inte, så han släppte av mig hos farmor och farfar. Innan jag gick ur bilen sa han att jag inte kunde fortsätta må så som jag gjorde. Han sa att om jag fortsatte på det sättet skulle det till slut ta kol på farfar.
Jag var så ledsen på min pappa för de orden. Samtidigt vet jag att han var panikslagen. Han hade sagt vad som helst för att få mig att rycka upp mig. Men vad han inte förstod var att jag faktiskt kämpade allt jag kunde. Jag försökte redan mitt allra bästa. Jag försökte äta. Jag försökte gå upp varje morgon. Jag försökte klä på mig. Jag försökte duscha. Jag försökte göra allt. Men jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde inte vara glad. Och jag kunde inte gå till jobbet.
Även innan pappas ord hade jag dåligt samvete i överflöd. Jag har egentligen alltid gått runt med stora drösar dåligt samvete, för så fort någon i min närhet inte mått bra, har jag mått dåligt för att jag inte gjort något för att förhindra det. Men pappas ord den dagen skapade mer än dåligt samvete. De sådde ett frö inne i mig. Ett frö av blytung skuldkänsla som gjorde att jag blev rädd för att umgås med farmor och farfar. För jag kunde inte vara den vanliga gamla S längre, och jag såg att det gjorde farmor och farfar ledsna och oroliga.
Nu har jag blivit bättre på att låtsas. Mycket bättre. Och dessutom tycker jag att det är lite mysigt att vara med dem igen. Men det är fortfarande så svårt. Det är så jäkla svårt. För det brukade alltid vara båda vi två som åt middag hos dem. Ofta brukade de göra ugnspannkaka för det var både hans och min favorit. Till mig gjorde de utan bacon och till honom med. Och nästan varenda gång vi träffade dem hade farmor köpt Geishachoklad till honom för att han någon gång för många år sen berättade att det var hans favorit.
Så mycket av mitt umgänge med farmor och farfar innefattade honom. De var så stolta över oss båda, så stolta över att jag hade hittat en så fantastiskt fin kille som var så hjälpsam och omtänksam. Och så gör han så här. Han sviker, förnedrar och kränker mig och lämnar mig sen ensam i dyngan. Han gör saker som får min familj att avsky honom. Han gör saker som gör att han aldrig mer kan ha den naturliga och fina plats i min familj som han genom åren hade fått. Jag älskar honom. Men det kan ingen i min närhet förstå eller acceptera. Och det gör allt så mycket svårare. Det gör att jag känner mig fullständigt patetisk. Patetisk och bara helt fel. Han vill inte ha mig, och ingen i min omgivning hoppas ens att han en dag ska vilja det. Absolut ingen förstår. Och då känner jag mig så ofattbart ensam i mina känslor. Ensam, patetisk och bara helt fel.
