Utanför
Kategori: Allmänt
Allt var så bra. Det är lördag. Mina systrar är hemma. Det finns cola zero i överflöd. Och så. Krasch. Allt brister för mig.
En vän till mina systrar är på väg hit och i telefon bestämmer min syster att de ska laga mat tillsammans som vännen är och köper. Jag får vara med. Om jag verkligen vill. Men jag kan också åka och köpa egen mat säger min syster. De förbarmar sig över mig. Men jag är inte naturligt inkluderad. Så klart. Jag är tjugosex år och har klängt på mina nittonåriga systrar i månader nu.
Vår hund gnäller mer än möjligt och jag inser att det enda sättet att få tyst på hans gnäll är att jag går ut med honom på direkten. Jag går ut i mörkret. Ut i kylan. Ut i ensamheten. Och allt kollapsar.
Jag ser honom framför mig. Ser honom med henne. Ser hur de lagar mat så som vi skulle ha gjort en lördag som denna. Ser hur han håller om henne så som han skulle ha gjort med mig. Saknaden exploderar i mig och jag hulkar mig igenom promenaden. Måste stanna för att hämta andan. Måste stanna för att inte trilla omkull.
Tar mig hem på något sätt. Går in och möts av vännen. En snäll vän är det och hon vill kramas och veta hur jag mår. Jag kommer inte ens ihåg vad jag svarade. Kastar mig in i duschen. Flyr. Vill döva smärtan med hett, hett vatten. Vill att det ska bränna på huden. Men ut kommer bara kalla droppar. Mina systrar har tagit slut på allt varmvatten.
Jag ropar och ropar på dem, men de svarar inte. De är för upptagna med att skratta och skoja ute i köket. Jag tar mig ut ur duschen, in i mitt rum och får på något sätt på mig kläder.
Nu sitter jag i vardagsrummet. Jag hör hur de skrattar i köket. Och det känns som att jag ska gå sönder. Ser hans tatuering, ser hans lockar, ser hans händer. Hur kunde det bli så här? Hur kunde han göra så här mot mig? Vi var ju en familj. En familj tillsammans. En familj där jag alltid var naturligt inkluderad. Alltid inkluderad och aldrig, aldrig utanför.
