trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 127

Kategori: Allmänt

Lite djävulskap mitt i all glädje
Jag har haft en bra dag idag, det har jag verkligen. Vi har shoppat smycken, strumpor och skor för en, två eller möjligtvis tre dollar stycket. Lycka. Vi har frossat i frukt, bär och bagels och tittat på spännande filmer och serier. Vi har spelat spel och vandrat omkring långsamt i mataffären. Trots all glädje, känner jag hela tiden hur djävulskapen trycker på med större och större kraft. Det känns som att den var chockad av alla nya intryck och därmed effektivt borttryckt av all glädje jag kände de första dagarna av vår resa, men nu, när vår tillvaro här har normaliserats en aning, så börjar det onda smyga sig in här och var i mitt huvud igen. Det är värst på natten. På natten när jag helt saknar kontroll över de bilder som spelas upp. I natt drömde jag mardrömmar igen. Hemska tårfyllda mardrömmar som gjorde att jag skrek till i sömnen och vad jag antar väckte min syster för helt plötsligt stod hon över mig och frågade vad det var. Jag drog henne intill mig så hårt jag kunde tills verkligheten återigen fyllde mitt medvetande och de fasansfulla drömscenarion som ditintills ockuperat varenda liten vrå av mitt huvud var helt borta. 
 
Som ni märker är min nuvarande strategi för att hantera saker och ting att fly, trycka bort, undvika, skjuta upp, gömma mig. Jag vill inte ta i, prata om eller ens höra något som på minsta sätt rör honom eller oss. Fortfarande är det så vidrigt mycket saker som jag ser eller hör som jag kopplar till honom. Och som om yttre stimuli inte vore nog är mitt eget huvud sprängfullt av händelser, bilder, ord, dofter, känslor som är absolut förbjudna men alldeles för lätta att halka in på om jag inte är vaksam. Jag måste alltid vara på min vakt nu för tiden. Alltid redo att springa i en annan riktning. För att stanna i minnena, stanna i saknaden, det klarar jag inte på något sätt. Det gör för ont. Det gör fortfarande precis lika ont som den dagen han sa de där orden: jag älskar inte dig längre. Fan i helvete vad ont det gör. Hur ska jag orka fortsätta leva med denna vedervärdiga smärta? Och när tar det slut? När slutar det göra så här förbannat jävla ont?

Kommentarer

  • GC säger:

    Minnen försvinner aldrig men bleknar med tiden. Nu kan du i alla fall vara glad vissa stunder. Så till slut blir dom glada stundera fler än dom ledsna. Du är på god väg och kämpar bra. Kram :)

    2014-03-06 | 07:03:40
  • A säger:

    Precis som GC skriver är det. De bättre stunderna kommer att bli fler än de dåliga.

    2014-03-06 | 07:19:03
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • linda säger:

    Läste ett citat som jag tycker stämmer:

    "Det handlar inte om att lära sig att glömma utan om att orka minnas"

    Har också läst att de första 6 månaderna är värst, sedan klingar det av. Håller tummarna för att det är så!! För oss båda två!

    2014-03-06 | 08:38:31
  • Erica säger:

    Hej kära du. Fick rådet att läsa din blogg av en vän i förrgår, sedan dess har jag läst, läst och läst. Det som du tvingas gå igenom är hemskt och livet ditt gjorde en rejäl kullerbytta, såklart. Önskar jag kunde kläcka ur mig något livsomvälvande, något som ingen annan sagt. En hemlig formel som tar bort det onda och istället fyller dig med gränslös lycka. Dessvärre har jag ingen magisk lösning, men jag har en och en annan erfarenhet. Jag har tänkt. Du måste vara snäll mot dig själv. Kritisera dig inte när du flyr från saker. Om du flyr, behöver du förmodligen det, precis just då. Kriser bearbetas i stadier, sorgen går fram och tillbaka. Finns alltid där, men slår till med mer kraft ibland. Det här vet du såklart, upplever det. Men, det jag vill säga är att ALLA känslor måste få finnas och tillåtas. Det är ditt sätt att bearbeta. All styrka till dig. Du verkar vara en jättefin tjej, med stort hjärna. Kram

    2014-03-06 | 09:08:24
  • P säger:

    Precis så är det. Det bättre stunderna blir fler och fler, och det goda tar över det onda. Minnena kommer alltid finnas kvar, och en dag kan man tänka på dem utan att det gör ont. För då har nya minnen ersatt dem. Du kommer igenom detta, och du kommer ut starkare än någonsin på andra sidan. Tycker du är fantastisk!

    2014-03-06 | 10:46:03
  • Anonym säger:

    Hej! Jag har följt din blogg sen dag 1, och kommenterat ett par ggr. Det är fruktansvärt du går igenom och det som hänt. Det jag säger nu är på inget sätt att förminska din sorg pch sina känslor, det är självklart stora känslor är iblandade och därmed stor sorg.

    Livet är det som pågår här och nu, livet är skört, livet är värdefullt. För några dagar sedan satt jag med min pappa på akuten, han har varit snurrig, vimsig, tappar ord, i ett par veckor. Han har även diabetes. Efter flera rundor får vi mardrömsbeskedet att han har en tumör i hjärnan som antagligen är elakartad, alltså cancer. Den chocken, den sorgen. Sen dess har allt varit ett töcken, jag känner mig överkörd. Lilla pappa. Så många frågor, så stor sorg. Ja, jag känner att det är fruktansvärt orättvist, ledsamt och jag blir så j-a förbannad. Kalla det naivt, men man tänker ju att sånt här händer alla andra. Vad framtiden visar återstår att se.

    Som jag skrev så vill jag inte få dig att känna att din sorg inte är något värd, för det är den. Men du lever, du har en fantastisk framtid. Det här kommer gå över. Jag har varit i det där avgrundshålet pga depression. När mörkret är svartaste svart. När man inte vill leva längre. När man fantiserar om att köra av vägen för tro mig de tankarna hade jag också. Vart är bäst att åka av? När man kanske vill råka ut för en olycka så man blir medvetslös, om än bara för en liten stund. Men jag lever. Jag vet inte vad framtiden ger, men jag hoppas att den blir bra.

    Många kramar till dig, du är stark!

    2014-03-06 | 10:50:24
  • Anonym nr. 2 säger:

    Det som hänt dig är förstås jättejobbigt och sorgligt. MEN: Du är 26 år, välutbildad, har en familj och vänner som stöttar och alla förutsättningar för att leva ett bra liv.
    Du är 26 år, du kommer träffa någon ny att älska. Du kommer hitta ett jobb du trivs med. Du kommer hitta en ny lägenhet som du trivs att bo i. Tro mig, jag har varit exakt där du är, du tar dig ur detta.
    Du VILL inte ha en kille som gör så här emot dig. Även om han skulle ångra sig och komma tillbaka skulle det aldrig funka igen, förtroendet är raserat och du skulle för alltid tvivla. Har han lämnat en gång, kan han göra det igen. Det var ju trots allt mycket enklare än man kan tro att bryta upp ur en såpass lång relation.

    2014-03-06 | 12:44:01
  • Sofie säger:

    Ja du. 11 mån har gått sen min kärlek lämnade mig efter 12 år Och DET GÖR FORTFARANDE LIKA ONT!!! Förlåt, behövde få ur mig. Jag undrar också när fan ska det gå över? Orkar inte gråta och falla ner i hål längre. Lider med dig

    2014-03-06 | 15:30:16
  • linnea säger:

    Rubriken lyder "Lite djävulskap mitt i all glädje". För någon månad sen hade den nog låtit såhär "lite glädje mitt i all djävulskap". Bara det säger en hel del! :)

    Du har tagit dig långt (jag beundrar det), men sånt här tar lång tid att bearbeta och läka. Stressa inte med att må bra igen, smällarna tar hårdare då om man hela tiden försöker tvinga sig vidare.

    Tillåt dig själv att må så här, även fast det är skit när man egentligen bara vill vara glad.

    Du är stark, tro mig! Kram

    2014-03-06 | 16:42:15
  • maja säger:

    till anonym med pappan: håller tummarna för att han tillfrisknar. stor kram!

    2014-03-06 | 23:14:53
  • Lini säger:

    Jag undrar också när det ska sluta göra ont. Min kärlek efter 8 år lämnade mig bara ett par månader efter ditt hemska och jag var (tyvärr) duktig på att tränga bort sorgen där och då och den har nu kommit tillbaka med full kraft. Jag drömmer om honom varje natt, om att han vill ha mig tillbaka. När ska det sluta?
    Samtidigt hoppas jag och tror att jag någon dag ska hitta en ny, fin kärlek som inte sviker och som man kan lita på. Men fy fan vad ont det gör när ens bästa vän, ens livskamrat, ens stora kärlek helt plötsligt inte vill längre. Du är inte ensam, jag är inte ensam, vi kommer klara det här!

    2014-03-07 | 08:18:07
  • M säger:

    Jag hade en vän som sa till mig, M, om ett år eller så, så kommer du och jag att skratta rått åt vissa situationer du varit med om i din relation. Jag trodde inte människan var riktigt frisk när hon kläckte ur sig det. Hon hade dock rätt, det finns mycket svart humor i det jag upplevde under den tiden trots att jag trodde det skulle ta livet av mig bokstavligen. Jag är inte glad över det jag upplevde under den tiden men har accepterat det som en livserfarenhet. Den där kraftfulla smärtan försvinner men det kan ta lite tid. Mer än 6 månader definitivt. Kvar kan finnas ett vemod och en skörhet inför vad livet vill utsätta en för och en sorg som aktualiseras emellanåt. Jag vaknar inte varje dag med honom i huvudet och vad som hänt. Tvärtom så finns han mycket sällan i mitt medvetande nu. Jag tycker mest synd om honom för han måste leva hela sitt liv med sig själv och den problematik han har.
    Mitt tips: Träna, yoga, gör dig vacker, inte för andra utan för dig själv. Gör minst två bra saker om dagen för dig själv. Du kommer att tycka att det inte hjälper men det gör det på sikt så bara gört:)

    2014-03-19 | 12:27:32

Kommentera inlägget här: