Dag 140
Kategori: Allmänt
Inga men ändå jättemånga ord
Jag har ingen lust att skriva något idag. Det känns konstigt, tomt och sorgligt på något sätt. Jag älskar ju att skriva här. Jag älskar känslan av att veta att det finns någon på andra sidan skärmen som lyssnar, känslan av att inte vara helt ensam. Och jag älskar att sätta ord på allt som snurrar; konkretisera och ordna upp i den mosiga massa som numera utgör min hjärna. Det är skönt, tillfredsställande och dessutom ger det mig en känsla av produktivitet. En känsla av att inte vara så fullkomligt värdelös hela tiden.
Men idag sitter jag bara och tittar på mobilen. Har skrivit texter om både bra och dåliga saker. Jag har skrivit om roliga upplevelser vi delade men som nu bara är plågsamma minnen lömskt smygande bakom varje hörn. Jag har skrivit om recept, en av mina stora passioner i livet, och jag har skrivit om diverse dråpliga incidenter som drabbar mig dagligen. Men inget, absolut inget, blir klart. Inget låter som jag vill. Inget känns rätt.
Vilken fasansfull känsla det är. För en sak som faktiskt har skänkt mig någon sorts glädje i det här, är just hur naturligt skrivandet har kommit sig för mig. Orden har bara forsat ut och bildat meningar som på riktigt betyder något, meningar som känns. Idag känns meningarna mest bara slätstrukna och tråkiga. Kanske är det så att jag har börjat närma mig någon form av normaltillstånd, där jag varken är speedad och uppåt eller i brutal misär.
Det är skönt att slippa de långvariga dipparna. Dipparna som varar i flera dagar och som gör att jag på riktigt vill göra illa mig själv. Såna dippar är faktiskt väldigt ovanliga nu. De finns där, hela tiden lurar de i skuggorna, men de håller inte alls i sig på samma sätt. Jag har verkligen blivit bra på att trycka bort hemskheterna. Åtminstone om jag har folk runt mig som kan distrahera. I ensamhet är det fortfarande svårt. Där är jag fortfarande så oerhört skör och sårbar. Men ofta när bilderna av dem tillsammans smyger sig in lyckas jag faktiskt trycka bort dem. Jag tappar andan och blir alldeles stel, men om jag bara tvingar bort fokus från mitt inre till något annat så brukar det lätta. Det gör faktiskt det. Det gör banne mig det. Och det är jag väldigt tacksam för.
Så. Ett inlägg som skulle handla om att jag inte känner för att skriva ett inlägg idag får sluta med en smula tacksamhet. Det är bra. Och orden, de kommer nog aldrig att ta slut tror jag. Det finns för mycket som stångas och brottas i mitt huvud för att orden någonsin ska sina. Vad ska jag så göra med alla mina ord dag 366 månntro?
