trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

En berättelse om kärlek. En berättelse om sorg. En berättelse om att försöka ta sig upp. En berättelse om att försöka bli stark och självständig.

Dag 142

Kategori: Allmänt

Solen och fönsterglas
Gårdagskvällen var konstig. Jag grät. Jag skakade. Jag mådde illa. Det rev och dunkade i bröstet. Jag ville dö. Jag ville gå upp i rök och aldrig mer behöva känna den där smärtan igen.

Men till slut tog jag mig hem. Hem till värmen. Hem till mat. Hem till hunden. Och det värsta gick över. Hjärtslagen saktade ner. De snurrande bilderna i min hjärna tappade i intensitet. Och mitt sinne öppnade sakta upp sig för annat än slag och rivsår.

Idag skiner solen i Stockholm och den obehagliga kylan som för några dagar sen omfamnade oss verkar ha mattats en aning. Det är jag tacksam för. Kylan och mörkret höll på att knäcka mig igår. Förut brukade jag vara arg på solen. Det kan jag vara nuförtiden också, men inte lika intensivt som förut. Jag blev arg för att den såg så jäkla munter ut däruppe med sina gnistrande varma strålar. Jag har inte kunnat vara munter. Och då har solen känts som ett hån. Ett hån och en falsk påtvingad glädje som bara irriterar. Nej, min relation med solen är komplicerad. Liksom alla mina övriga relationer. Strålande.

Det jag skulle komma till var i alla fall att jag mår okej idag. Håret ligger rätt på huvudet för en gångs skull. Inga virvlar som förstör. Och dessutom har jag på mig mina glasögon. Stora svarta glasögon med fönsterglas. Det kändes som att jag gott kunde behöva lite extra skydd mot omvärlden idag. Lite extra skydd och lite extra omtanke om mig själv. Ha det ni med, omtanke om er själva alltså. Och ha sen en finfin fredag. Det är vi allt värda tycker jag.

Kommentarer

  • Jennie säger:

    Du är så duktig! "When you going throw hell, keep going.." ❤️

    2014-03-21 | 12:37:18
  • Anna säger:

    svarade du på hans mail någon gång ? du behöver inte berätta om du inte vill. sitter lite i samma sits. eller inte alls samma egentligen, din sorg är din sorg och min sorg är sorg. det går aldrig att säga "jag vet precis hur det känns". men jag kan säga att jag vet hur det känns att tappa fotfästet och hur det känns när det inte tycka vilja komma tillbaka.

    Svar: Nej. Jag svarade inte. Det fanns inget att svara på. Han är med henne nu.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-03-21 | 12:55:20
  • A säger:

    Stora kramar till dig. Nu kommer ljusare tider för både dig och mig!

    2014-03-21 | 17:52:03
    Bloggadress: http://motnyalivet.blogg.se
  • Anonym säger:

    Åh, läs det här med en snäll ton. Snälla sluta ha ångest, jag vet att det inte går att styra över det men det har gått så många månader nu. Tänk om det är jobbet eller bloggen som drar ner dig? Gör något spontant. Du mådde så bra i Boston. Res igen om ekonomin tillåter det? Sälj lägenheten? Jag tror att den lägenheten kommer föralltid vara gift för dig, så det blir jävligt svårt att "äga" den utan att minnas all skit. Gör något som gör dig glad, jävligt glad!!! Sluta deppa lura hjärnan!!!
    Kram

    2014-03-21 | 19:10:11
  • Anonym säger:

    Till ovanstående: klart hon ska få deppa så jävla länge det behövs för att sluta deppa. Hade hon kunnat hade hon nog säkerligen slutat. Och så många månader har det inte gått, dessutom bär sorg och bearbetning inget datum.

    Svar: Men Gud vad jag önskar att det kunde göra just det - bära ett slutdatum. Och att det faktiskt vore slut då. Vore det inte skönt så säg?
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-03-21 | 19:31:40
  • linda säger:

    Det är min bestämda uppfattning att man inte kan fly ifrån sorgen då kommer den bara tillbaka senare i livet. Så lev ut alla dina känslor så att du tillslut kan bli helt fri utan några psykosomatiska symptom (magkatarr, huvudvärk eller dylikt).

    Svar:
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-03-21 | 20:29:24
  • Anonym säger:

    Anonym - Ja men hon fastnar i en ond cirkel. Min avsikt var inte ens dålig så lägg ner den dryga attityden.

    Svar: Det är okej. Jag förstår vad du menar. Skulle gärna göra just det du skriver om jag kunde komma på exakt vad det är jag ska göra. Och hur jag ska göra det. Jag lovar att jag funderar i just de banorna som du beskriver.
    trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se

    2014-03-21 | 20:40:50
  • Marie G säger:

    Jag tror faktiskt på att vältra sig i sorg, så allt kommer ut. Vilket helvete det än är. Man känner själv när man är redo för nästa steg.
    Dessutom, kärleken är ju grunden. Grunden som skapar sorgen. Jag tror på att kärleken sakta kan dö ut, och då, så småningom, ebbar även sorgen ut.
    Synd att det ska sån tid, och att det inte går på en vecka.
    Jag förstår verkligen hur förgörande det är.

    2014-03-22 | 04:26:50
    Bloggadress: http://daysleeper.blogg.se

Kommentera inlägget här: