Dag 146
Kategori: Allmänt
En gnutta av något bra
Åh, jag har så mycket att berätta för er. Så mycket att berätta men alldeles för lite energi till att göra det bra. Hjärnan är mos och magen vrålar i smärtor. Jag är nervös inför morgondagens praktiska övning på kursen jag går på ett sätt som nästan gör mig illamående. Trots detta lätt miserabla fysiska tillstånd känner jag mig uppåt. Uppåt och nästan lite exalterad. Jag har haft två inspirerande, lärorika och utmanande dagar där jag har tvingats ur min comfort zone och dessutom fått tillfälle att prata på riktigt med flera kollegor som jag normalt sett aldrig ens skulle ha hälsat på.
Som om inte det vore nog träffade jag världens trevligaste människa (ja, han var av manligt kön, men dra nu inga förhastade slutsatser). Av en slump hamnade jag bredvid denna människa på lunchen och fråga mig inte hur det gick till eller varför det blev så men av någon anledning berättade vi vår livshistoria för varandra. Och det kändes som att han förstod. Förstod allt på riktigt. Sökandet efter trygghet och de desperata försöken att greppa efter minsta halmstrå av stabilitet och förutsebarhet. Uthärdandet av detta något trista men ack så praktiska och lärorika jobb i väntan på att komma på vad man tycker är roligt i livet. Jag tror inte ens att det var mina ord, jag tror faktiskt att det var hans.
Detta samtal i kombination med flera andra intressanta diskussioner har gjort dagen till något bra. Något bra som kontrast till allt det gråa. Något bra att försöka hålla fast vid när snålblåsten hugger tag i mig igen. Nu ska jag bara överleva kvällens mördande sista minuter av jobb (dock hemma) och sen den horribla övningen i morgon bitti, men sen ska jag på riktigt njuta av allt jag har lärt mig, av alla människor jag har träffat men framförallt av den där kollegan från Göteborgskontoret som återinförde en gnutta tro på det manliga släktet igen. Bara en gnutta. Men en gnutta av något väldigt bra.
